Vissa människor ...
Kommer man aldrig över. Inte på riktigt. Försvinner aldrig från hjärtat. Lämnar spår som helt enkelt inte vill suddas ut.
Han är en sådan.
Och för första gången ... så accepterar jag det. För vi har äntligen talat ut.
Egentligen så är det otroligt jobbigt att han är så sjysst. Men det är skönt för omväxlings skull.
För två år sedan träffades vi för första gången, och jag föll handlöst för honom.
Jag vet att han verkligen gillade mig också. Men han sade stopp innen det gick för långt.
Jag blev fullkomligt förkrossad, jag antar att han betydde mer för mig än jag ville acceptera.
jJag blev den jobbigaste tjej som någonsin skådats. Inte bara p g a detta, för det var mycket annat i mitt liv just då också.
Jag förstörde en hel helg i Bryssel för alla inblandade genom att straffa honom för vad han gjorde mot mig (vilket egentligen var ingenting, men det tog ett tag för mig att inse det).
Vi skiljdes åt, och sågs inte på åtta månader.
Nästa gång vi sågs var allt lugnt på ytan. Men sedan dess har det alltid varit svårt för mig att se honom.
Har aldrig kunnat vara riktigt mig själv, därför att jag skämts så för hur jag betedde mig då.
Nu visste jag att vi skulle ses i helgen, och var livrädd. Vet att han har flickvän, och vill inte att han ska tro att jag stalkar honom.
På fredagens tävling var det väl okej, men liksom inte sådär hjärtligt som det var mellan oss förr.
På lördagen var jag ju där och stöttade honom, men han var ganska nervös och upptagen då, så pratade inte jättemycket med honom. Eller jo, lite, men kunde inte riktigt se honom i ögonen, rädd för vad som skulle hända mig om jag gjorde det.
När jag gick därifrån, var jag säker på att det kommer dröja minst ett år tills vi ses igen.
Tänkte en hel del på honom under kvällen, när vi var på Valand och så, tyckte det var lite jobbigt, och bestämde mig för att det får bära eller brista, jag bestämde mig för att skicka ett mejl när jag kom hem idag.
MEN för en gångs skulle hade jag turen på min sida!
Teres ringde och sa att de var på Nivå, så vi drog dit sen.
Till min stora glädje var han där, och med lite alkohol i kroppen blir allt så mycket lättare!!!!
Satte mig hos honom, och pratade hela tiden.
När vi senare under kvällen kom tillbaka från toaletten tog jag mod till mig och sa vad jag kände.
Bad om ursäkt för mitt beteende, och sa att jag bara ville att allt skulle bli som vanligt mellan oss, att han inte får gå runt och tänka på mig som den tjejen jag var precis efter allt som hände.
Han var så fantastisk, lyssnade på mig och sa att han aldrig hade dömt mig.
Att han kände redan på förra årets stämma att allt var lugnt när jag så tydligt tog ställning för honom och hans bror redan i det valet.
Han var så glad över att jag kom ner och stöttade honom den här gången också, och han tackade så jättemycket och sa att vi alltid kommer vara goda vänner.
Jag sa också att jag kanske kan skylla litegrann på att det var två år sen och att jag bara var tjugo, ung och oförståndig. Han höll med och skrattade lite.
Resten av kvällen pratade vi om allt möjligt och hade så otroligt trevligt. Precis som det var när vi allra först träffades, så var det bara vi två som pratade med varandra, alla runtomkring bara försvann.
Men alltså som vänner, jag försökte absolut inget mer, jag vet att han har flickvän. Men det känns så bra då att han fortfarande kan prata med mig, vara avslappnad, ta i mig och sådär, utan att för den gångs skull bli livrädd för att jag ska tro någonting.
Fick hans nummer igen, för jag sa att vi måste ses innan jag drar utomlands, och när jag och Frida kom hem så messade jag. Fick tillbaka idag, och det var som om en sten föll från mitt bröst.
Det gär var ett stort steg framåt för mig! Det här har gnagt mig så himla länge, och jag är stolt över att jag tog chansen och pratade med honom en gång för alla! Tror det här är ett tecken på en stigande självkänsla.
Han lyssnade, dömde inte och var inte rädd för att sitta och prata med mig hela kvällen (folk inom MUF börjar gärna skvallra, när vi hade det på G för två år sedan, var det det stora samtalsämnet i flera månader), ta i mig och krama mig och sådär .... han är nog den bästa killen jag träffat i hela mitt liv.
På ett sätt är det synd att vi inte träffades nu. Jag kände själv i helgen hur mycket jag mognat, vuxit och förändrats.
När vi "gjorde slut" (vi var ju aldrig riktigt ihop) så var det för att hans hade ett uppbrott bakom sig som fortfarande gnagde. De gjorde slut för att hon tyckte att han aldrig tog sig tid för henne, och det slutade med att de slutade prata med varandra. han var rädd för att det skulle hända igen, och han var inte redo för ett förhållande.
Kanske var det bara skitsnack då.
Men hade det varit nu .... det känns bara som om det hade varit annorlunda.
Tyvärr får jag aldrig veta det.
Han har flickvän, och det är nog egentligen bäst att jag håller mej från honom.
Men frågan är om jag innerst inne någonsin kommer ge riktigt upp på honom ...
Jag kommer nog alltid ha en del av mitt hjärta hos honom.
Och det känns faktiskt ... helt okej ...
En sak till: Att jag blev så upprörd för några veckor sen över en annan kille här hemma övergår mitt sunda förnuft. Tror det bara var i ren desperation efter bekräftelse.
Han skulle aldrig ignorera mig för att min kompis är snyggare än mig. För honom är det annat som är viktigt, och det är en sådan kille jag vill ha.
Han här hemma är ingenting jämfört med denna kille.
Det är Han som är värd mej.
Jag tror dock inte jag är värd honom. Han är den bäste jag träffat i mitt liv.
Han är en sådan.
Och för första gången ... så accepterar jag det. För vi har äntligen talat ut.
Egentligen så är det otroligt jobbigt att han är så sjysst. Men det är skönt för omväxlings skull.
För två år sedan träffades vi för första gången, och jag föll handlöst för honom.
Jag vet att han verkligen gillade mig också. Men han sade stopp innen det gick för långt.
Jag blev fullkomligt förkrossad, jag antar att han betydde mer för mig än jag ville acceptera.
jJag blev den jobbigaste tjej som någonsin skådats. Inte bara p g a detta, för det var mycket annat i mitt liv just då också.
Jag förstörde en hel helg i Bryssel för alla inblandade genom att straffa honom för vad han gjorde mot mig (vilket egentligen var ingenting, men det tog ett tag för mig att inse det).
Vi skiljdes åt, och sågs inte på åtta månader.
Nästa gång vi sågs var allt lugnt på ytan. Men sedan dess har det alltid varit svårt för mig att se honom.
Har aldrig kunnat vara riktigt mig själv, därför att jag skämts så för hur jag betedde mig då.
Nu visste jag att vi skulle ses i helgen, och var livrädd. Vet att han har flickvän, och vill inte att han ska tro att jag stalkar honom.
På fredagens tävling var det väl okej, men liksom inte sådär hjärtligt som det var mellan oss förr.
På lördagen var jag ju där och stöttade honom, men han var ganska nervös och upptagen då, så pratade inte jättemycket med honom. Eller jo, lite, men kunde inte riktigt se honom i ögonen, rädd för vad som skulle hända mig om jag gjorde det.
När jag gick därifrån, var jag säker på att det kommer dröja minst ett år tills vi ses igen.
Tänkte en hel del på honom under kvällen, när vi var på Valand och så, tyckte det var lite jobbigt, och bestämde mig för att det får bära eller brista, jag bestämde mig för att skicka ett mejl när jag kom hem idag.
MEN för en gångs skulle hade jag turen på min sida!
Teres ringde och sa att de var på Nivå, så vi drog dit sen.
Till min stora glädje var han där, och med lite alkohol i kroppen blir allt så mycket lättare!!!!
Satte mig hos honom, och pratade hela tiden.
När vi senare under kvällen kom tillbaka från toaletten tog jag mod till mig och sa vad jag kände.
Bad om ursäkt för mitt beteende, och sa att jag bara ville att allt skulle bli som vanligt mellan oss, att han inte får gå runt och tänka på mig som den tjejen jag var precis efter allt som hände.
Han var så fantastisk, lyssnade på mig och sa att han aldrig hade dömt mig.
Att han kände redan på förra årets stämma att allt var lugnt när jag så tydligt tog ställning för honom och hans bror redan i det valet.
Han var så glad över att jag kom ner och stöttade honom den här gången också, och han tackade så jättemycket och sa att vi alltid kommer vara goda vänner.
Jag sa också att jag kanske kan skylla litegrann på att det var två år sen och att jag bara var tjugo, ung och oförståndig. Han höll med och skrattade lite.
Resten av kvällen pratade vi om allt möjligt och hade så otroligt trevligt. Precis som det var när vi allra först träffades, så var det bara vi två som pratade med varandra, alla runtomkring bara försvann.
Men alltså som vänner, jag försökte absolut inget mer, jag vet att han har flickvän. Men det känns så bra då att han fortfarande kan prata med mig, vara avslappnad, ta i mig och sådär, utan att för den gångs skull bli livrädd för att jag ska tro någonting.
Fick hans nummer igen, för jag sa att vi måste ses innan jag drar utomlands, och när jag och Frida kom hem så messade jag. Fick tillbaka idag, och det var som om en sten föll från mitt bröst.
Det gär var ett stort steg framåt för mig! Det här har gnagt mig så himla länge, och jag är stolt över att jag tog chansen och pratade med honom en gång för alla! Tror det här är ett tecken på en stigande självkänsla.
Han lyssnade, dömde inte och var inte rädd för att sitta och prata med mig hela kvällen (folk inom MUF börjar gärna skvallra, när vi hade det på G för två år sedan, var det det stora samtalsämnet i flera månader), ta i mig och krama mig och sådär .... han är nog den bästa killen jag träffat i hela mitt liv.
På ett sätt är det synd att vi inte träffades nu. Jag kände själv i helgen hur mycket jag mognat, vuxit och förändrats.
När vi "gjorde slut" (vi var ju aldrig riktigt ihop) så var det för att hans hade ett uppbrott bakom sig som fortfarande gnagde. De gjorde slut för att hon tyckte att han aldrig tog sig tid för henne, och det slutade med att de slutade prata med varandra. han var rädd för att det skulle hända igen, och han var inte redo för ett förhållande.
Kanske var det bara skitsnack då.
Men hade det varit nu .... det känns bara som om det hade varit annorlunda.
Tyvärr får jag aldrig veta det.
Han har flickvän, och det är nog egentligen bäst att jag håller mej från honom.
Men frågan är om jag innerst inne någonsin kommer ge riktigt upp på honom ...
Jag kommer nog alltid ha en del av mitt hjärta hos honom.
Och det känns faktiskt ... helt okej ...
En sak till: Att jag blev så upprörd för några veckor sen över en annan kille här hemma övergår mitt sunda förnuft. Tror det bara var i ren desperation efter bekräftelse.
Han skulle aldrig ignorera mig för att min kompis är snyggare än mig. För honom är det annat som är viktigt, och det är en sådan kille jag vill ha.
Han här hemma är ingenting jämfört med denna kille.
Det är Han som är värd mej.
Jag tror dock inte jag är värd honom. Han är den bäste jag träffat i mitt liv.
Varför gör jag alltid såhär?
Att jag aldrig lär mig. Jag trodde ändå jag kände mig själv ganska väl vid det här laget.
Men ibland undrar jag om jag vet vem jag själv är överhuvudtaget.
För cirka en månad sedan träffade jag en gammal "kompis" ute. Han var min första kärlek, kan man säga, och sådana fastnar ju alltid. Vi har altid haft ett gott öga till varandra, även om det oftast bara varit som vänner (och ibland lite mer än så). Vi har känt varandra sedan vi var 12, men vi har inte setts på säkert två ård och efter va jag hört om honom den senaste tiden så trodde jag nästan att han låg död i en rännsten någonstans, nerknarkad eller nerslagen (eller båda delarna).
Blev iallafall otroligt glad av att se honom, och att få prata med honom. Följde med honom på efterfest till en kompis till honom, och naturligtvis så sov vi tillsammans den natten också. Vi gick aldrig hela vägen, men halva om ni förstår vad jag menar. Fick dock panik när jag vaknade på morgonen vid niotiden, för kompisen vi var hos verkade lite psycho, så jag tog mina grejor och stack därifrån. Fick dock lite dåligt samvete, så jag skickade ett mess och förklarade allt för honom, så det inte skulle bli konstigt.
Sedan detta hände så har jag liksom ursäktat mig inför alla mina kompisar (som kanske inte skulle gjort det jag gjorde med honom) och sagt att jag var full, och att han var den enda som fanns i närheten. Men innerst inne så har det aldrig varit riktigt sant .... jag har alltid tyckt om honom, och kommer aldrig riktigt kunna se honom som bara en vän. Dessutom har han alltid varit kär i Josefin, min bästa kompis, och på sista tiden så har han ringt henne minst fem gånger i veckan, och alltid när jag råkat vara med henne. Det har gjort ont, men jag har inte sagt något ... vad skulle jag säga liksom? Jag vet att om hon hade varit där den kvällen, så hade det aldrig hänt något mellan oss ...
I vilket fall som helst, så träffade vi honom ute igår. Han var jättegullig mot mig, sa att jag var jättevacker och sådär ... men det gjorde så otroligt ont att se hur han var mot henne .... Han var efter henne hela tiden och tjatade på att vi skulle med på efterfest. Och jag kan ju naturligtvis inte dölja min besvikelse och svartsjuka.
Av någon underlig anledning så åkte vi med dem på efterfest ända ut till Kållandsö. Där blev det bara ännu värre. Jag blev tjurig, sur och arg och pajade hela stämningen. Bara för att han inte var som han var mot mig sist vi sågs. Och för att (som jag visste redan innan) han hängde efter henne. När vi skulle sova så lade de sig i sängen där vi alla skulle sova (även en till av hans kompisar). Men jag kunde bara inte lägga mig där, jag vet inte varför ... de tjatade på mig tills jag fick spel och rusade ut därifrån. Gick ut ett tag, men gick sedan tillbaka och stod och lyssnade genom dörren. Hon försökte få honom till att gå och prata med mig ... men inte ens det kunde han göra. Satte mig på toa och grät. Grät i både ilska över mig själv för att jag gör såhär, sorg över att jag inte duger åt honom och i ren panik för att alla mina känslor inte kan låta mig vara ifred!
Slutade med att jag gick in och la mig i ett annat rum på en soffa, sov bara några timmar, sen gick jag in och väckte dem, för vi var tvungna att åka in till stan innan två. Försökte väl verka som om allt var grönt, men jag hade pajat allt. Han skojade och spelade pajas som vanligt, men jag tyckte bara det var jobbigt att han försökte vara sådär överdrivet kamratlig.
Min poäng är, varför ska jag alltid bli så svartsjuk och sur? Nu har jag ju pajat allt med honom också. Undrar vad han måste tänka om mig nu ... att jag är störtkör i honom eller något, vilket jag absolut inte är. Varför kan jag inte sansa mig? Varför kan jag inte bara ta saker för va de är i stunden? Och varför ska jag bli den där sura, griniga, tråkiga bruden som är allmänt bitter därför att hon inte ser ut som en fotomodell?
Och jag vet inte hur många som sa till mig hur fin jag var igår!!! Säkert 5-10 personer, både tjejer och killar, även han. Och jag blev skitglad, och jag kände mig verkligen fin också. Varför kan jag inte ta åt mig mer av det? För att jag inte fick den manliga bekräftelsen på det som jag vill ha?
Jag är fan helt jävla otrolig ibland ...
Men ibland undrar jag om jag vet vem jag själv är överhuvudtaget.
För cirka en månad sedan träffade jag en gammal "kompis" ute. Han var min första kärlek, kan man säga, och sådana fastnar ju alltid. Vi har altid haft ett gott öga till varandra, även om det oftast bara varit som vänner (och ibland lite mer än så). Vi har känt varandra sedan vi var 12, men vi har inte setts på säkert två ård och efter va jag hört om honom den senaste tiden så trodde jag nästan att han låg död i en rännsten någonstans, nerknarkad eller nerslagen (eller båda delarna).
Blev iallafall otroligt glad av att se honom, och att få prata med honom. Följde med honom på efterfest till en kompis till honom, och naturligtvis så sov vi tillsammans den natten också. Vi gick aldrig hela vägen, men halva om ni förstår vad jag menar. Fick dock panik när jag vaknade på morgonen vid niotiden, för kompisen vi var hos verkade lite psycho, så jag tog mina grejor och stack därifrån. Fick dock lite dåligt samvete, så jag skickade ett mess och förklarade allt för honom, så det inte skulle bli konstigt.
Sedan detta hände så har jag liksom ursäktat mig inför alla mina kompisar (som kanske inte skulle gjort det jag gjorde med honom) och sagt att jag var full, och att han var den enda som fanns i närheten. Men innerst inne så har det aldrig varit riktigt sant .... jag har alltid tyckt om honom, och kommer aldrig riktigt kunna se honom som bara en vän. Dessutom har han alltid varit kär i Josefin, min bästa kompis, och på sista tiden så har han ringt henne minst fem gånger i veckan, och alltid när jag råkat vara med henne. Det har gjort ont, men jag har inte sagt något ... vad skulle jag säga liksom? Jag vet att om hon hade varit där den kvällen, så hade det aldrig hänt något mellan oss ...
I vilket fall som helst, så träffade vi honom ute igår. Han var jättegullig mot mig, sa att jag var jättevacker och sådär ... men det gjorde så otroligt ont att se hur han var mot henne .... Han var efter henne hela tiden och tjatade på att vi skulle med på efterfest. Och jag kan ju naturligtvis inte dölja min besvikelse och svartsjuka.
Av någon underlig anledning så åkte vi med dem på efterfest ända ut till Kållandsö. Där blev det bara ännu värre. Jag blev tjurig, sur och arg och pajade hela stämningen. Bara för att han inte var som han var mot mig sist vi sågs. Och för att (som jag visste redan innan) han hängde efter henne. När vi skulle sova så lade de sig i sängen där vi alla skulle sova (även en till av hans kompisar). Men jag kunde bara inte lägga mig där, jag vet inte varför ... de tjatade på mig tills jag fick spel och rusade ut därifrån. Gick ut ett tag, men gick sedan tillbaka och stod och lyssnade genom dörren. Hon försökte få honom till att gå och prata med mig ... men inte ens det kunde han göra. Satte mig på toa och grät. Grät i både ilska över mig själv för att jag gör såhär, sorg över att jag inte duger åt honom och i ren panik för att alla mina känslor inte kan låta mig vara ifred!
Slutade med att jag gick in och la mig i ett annat rum på en soffa, sov bara några timmar, sen gick jag in och väckte dem, för vi var tvungna att åka in till stan innan två. Försökte väl verka som om allt var grönt, men jag hade pajat allt. Han skojade och spelade pajas som vanligt, men jag tyckte bara det var jobbigt att han försökte vara sådär överdrivet kamratlig.
Min poäng är, varför ska jag alltid bli så svartsjuk och sur? Nu har jag ju pajat allt med honom också. Undrar vad han måste tänka om mig nu ... att jag är störtkör i honom eller något, vilket jag absolut inte är. Varför kan jag inte sansa mig? Varför kan jag inte bara ta saker för va de är i stunden? Och varför ska jag bli den där sura, griniga, tråkiga bruden som är allmänt bitter därför att hon inte ser ut som en fotomodell?
Och jag vet inte hur många som sa till mig hur fin jag var igår!!! Säkert 5-10 personer, både tjejer och killar, även han. Och jag blev skitglad, och jag kände mig verkligen fin också. Varför kan jag inte ta åt mig mer av det? För att jag inte fick den manliga bekräftelsen på det som jag vill ha?
Jag är fan helt jävla otrolig ibland ...
Dags att säga farväl
För snart tre månader sedan lämnade jag en person.
I ett annat land.
En person som jag älskade.
Jag var beredd att ge upp allt för honom.
Min utbildning, min framtid, mitt land, allting.
Jag trodde faktiskt aldrig smärtan skulle försvinna, när jag insåg vem han var och vad han gjort mot mig och mot en av sina vänner.
När han bara försvann ut ur mitt liv, utan att lämna efter sig något mer än ett telefonnummer som inte fungerar.
Jag försvann helt, gick in i mig själv.
Tappade kontakten med omvärlden.
Och med mig själv.
Glömde bort allt annat som var viktigt för mig, levde bara genom tanken på att en gång till få se honom.
Smärtan gnagde så hårt att jag grät varenda kväll.
Men det är slut nu.
Jag vägrar låta mig förstöras mer av honom!
Jag kommer aldrig att glömma honom, och den tid vi hade tillsammans.
Men det är dags att inse vad som är bäst för mig själv, och vad han egentligen ställt till med.
Han är inte värd mig.
En del av mig kommer alltid älska honom.
Men det är dags nu ...
Hejdå Murat!
I ett annat land.
En person som jag älskade.
Jag var beredd att ge upp allt för honom.
Min utbildning, min framtid, mitt land, allting.
Jag trodde faktiskt aldrig smärtan skulle försvinna, när jag insåg vem han var och vad han gjort mot mig och mot en av sina vänner.
När han bara försvann ut ur mitt liv, utan att lämna efter sig något mer än ett telefonnummer som inte fungerar.
Jag försvann helt, gick in i mig själv.
Tappade kontakten med omvärlden.
Och med mig själv.
Glömde bort allt annat som var viktigt för mig, levde bara genom tanken på att en gång till få se honom.
Smärtan gnagde så hårt att jag grät varenda kväll.
Men det är slut nu.
Jag vägrar låta mig förstöras mer av honom!
Jag kommer aldrig att glömma honom, och den tid vi hade tillsammans.
Men det är dags att inse vad som är bäst för mig själv, och vad han egentligen ställt till med.
Han är inte värd mig.
En del av mig kommer alltid älska honom.
Men det är dags nu ...
Hejdå Murat!
Slappna aldrig av ...
... för då kommer verkligheten tillbaka och biter dig i arslet igen. jag trodde att jag hade börjat må så himla mycket bättre, att jag var redo att säga adjö till honom för alltid. Jag trodde nog att jag höll på att glömma honom. Vem försökte jag lura? Jag kommer aldrig komma över honom, lika bra att jag förlikar mig med detta faktum. Allting har rörts upp igen ... korten som jag såg, de nya som Susanne och Josie framkallade, där han satt på en av bilderna och gullade med supersöta vovven Daisy ... på en sekund kom all förtvivlan tillbaka. Mitt inre skrek igen, skrek efter att få höra hans röst. Sedan kom mina underbara vänner Ingvild och Merete hit från Norge, och vi hade det så himla roligt. Men självklart pratade vi mycket om Turkiet, och speciellt om killarna där nere. Jag vet inte vad jag ska göra ... blev ganska onykter igår, och tårara började naturligtvis falla. Kunde inte stoppa det. Jag vill bara ställa mig här och skrika ut min smärta ... men det hjälper inte, jag vet ju det. Jag har gett upp hoppet .... jag älskar honom så mycket att det värker i mig ... Hur ska jag klara av att gå vidare? När ska jag vakna upp med en fullkomlig likgiltighet för honom? När ska jag kunna tänka tillbaka på den här sommaren utan att vilja kräkas av sorg? När ska jag kunna tänka på hans närhet utan att förgås av ensamhetskänslor? Hur ska jag kunna förlåta honom? Förlåta mig själv för att jag inte gick? Men jag vet .... jag kunde ju inte, hur mycket jag än försökte. Jag borde förstått ... det var ju kört från den dagen jag första gången sov i hans rum ... trots att ingenting hände just den gången, så var det kört då, jag var redan hans. Jag har gett så mycket av mig själv till honom, att det inte finns något kvar. Jag gav honom mitt hjärta, och han tog det och sedan bara stack. Jag ställde upp för honom, trodde på honom, struntade i vad alla sa .... och hur tackar han mig? Genom att trampa på mitt sköraste ...
Vet inte vad jag ska göra för att gå vidare? Jag känner mig så ensam .... så otroligt ensam ... och jag har själv sårat så många runt omkring mig, betett mig som en egocentrisk jävla skithög så länge, Jag får leva med det nu, jag kan inte räkna med att någon annan ska fixa det här åt mig. Jag måste fixa det själv ... hur det nu ska gå till ...
Vet inte vad jag ska göra för att gå vidare? Jag känner mig så ensam .... så otroligt ensam ... och jag har själv sårat så många runt omkring mig, betett mig som en egocentrisk jävla skithög så länge, Jag får leva med det nu, jag kan inte räkna med att någon annan ska fixa det här åt mig. Jag måste fixa det själv ... hur det nu ska gå till ...
Såhär är det ...
I know it's wrong
I know he's rough
I don't know what to do, but we've been through enough
I know it's time, and yet I play
Maybe I like it this way
I see his pain
I hear his cry
He pulls me to the edge and I don't ask him why
I understand, and I obey
Maybe I like it this way
I like the way he laughs, his strange and silent stare
I like the way he moves, the way he's always there
The way he calls my name, the way he takes control
I like the way this man have stird my sole
Maybe tomorrow it comes crashing down
Maybe next week I'll find another clown
Maybe I'll try to go a diferent way
But look who's sitting here today
If I could change
If I could grow
I'd ask for nothing more and through the door I go
But if I'm through, why do I stay?
Maybe he wants me
Maybe he needs me
Maybe he loves me
Maybe I like it this way
Kan detta vara förklaringen till att jag inte kan släppa honom helt? Jag vill inte släppa, för någonstans tror jag fortfarande att jag betyder något för honom ....
Han kan behandla mig hur han vill, jag kommer alltid finnas där ... skrämmande tanke, men tyvärr sann ...
Smärtan äter upp mig inifrån
Så ... här har jag i två veckors tid inte gett upp. Jag har ringt till honom två gånger per dag, MINST, och varenda gång kommit till en turkisk tant som säger att "personen du ringt kan inte nås för tillfället blabla ..". Till slut har jag ringt bara för ringandets skull, trots att jag hela tiden visste att tanten skulle vara den enda som svarade. Samma sak gjordeag igårnatt klockan kvart iett, ringde och väntade på att hon skulle örja prata ... men till min stora förvåning går en signal fram! Och jag blir så chockad att jag lägger på luren och stänger av telefonen! Den var alltså på ... för första gången påöver två veckor ... och jag vågar inte ringa nu för jag vet inte vad jag ska säga. Vet ju inte ens om han vill att jag ska ringa ... om vi inte snackat på så länge och han plötsligt sätter på telefonen så borde han ju hört av sig om han verkligen ville prata med mig! Vet inte om jag vågar ringa ... vad ska jag säga? Borde jag ringa? Ja, jag saknar honom så jag kan dö, men han är inte bra för mig! Vad ska jag göra?
De senaste åren har jag förknippat att älska någon med smärta och sorg ... när ska jag förknippa det med ren och skär lycka?
De senaste åren har jag förknippat att älska någon med smärta och sorg ... när ska jag förknippa det med ren och skär lycka?
Vem fan försöker jag lura?
Jag försöker flytta över mina känslor från sorg till ilska, och gör även allt för att bara förtränga alla känslor. Men om världens första människa med röntgensyn gick förbi mig, skulle den se en stor svart klump bakom mina revben. En klump av ihopträngd sorg, besvikelse och saknad .... saknad över en människa som förändrat mig och mitt liv för alltid ...
Hur ska jag någonsin kunna glömma ...?
Hur ska jag någonsin kunna glömma ...?
Lisas tankar - nu och då
Jag kom
Jag såg
Han tittade likgiltigt
Jag stannade
Han jagade
Jag backade
Han hann ikapp
Fångade mig
Nu är jag fast
men hans grepp är löst
Det är jag som håller mig kvar
Det enda jag behöver göra
är att släppa taget
Kan inte ...
Jag vill stanna
men ändå inte
En del av mig vill vara hans
för alltid
Men han är inte gjord för det
När jag ser Honom
är det som om himlen landat
Han är allt för mig
Just nu
Förmodligen älskar jag honom
Men vem vet egentligen vad kärlek är?
Han försvann
Ut ur mitt liv
Vet inte om han någonsin kommer tillbaka
Jag var beredd att ge upp allt
Jag hoppade från klippan
utan att veta vad som fanns därnere
Landade
Något fanns där,
men just nu vacklar det under mig
Jag tror det håller på att försvinna helt
Står här, helt ensam och övergiven
Väntar på honom
Väntar
Väntar
Väntar
På någon som förmodligen aldrig kommer tillbaka
Jag såg
Han tittade likgiltigt
Jag stannade
Han jagade
Jag backade
Han hann ikapp
Fångade mig
Nu är jag fast
men hans grepp är löst
Det är jag som håller mig kvar
Det enda jag behöver göra
är att släppa taget
Kan inte ...
Jag vill stanna
men ändå inte
En del av mig vill vara hans
för alltid
Men han är inte gjord för det
När jag ser Honom
är det som om himlen landat
Han är allt för mig
Just nu
Förmodligen älskar jag honom
Men vem vet egentligen vad kärlek är?
Han försvann
Ut ur mitt liv
Vet inte om han någonsin kommer tillbaka
Jag var beredd att ge upp allt
Jag hoppade från klippan
utan att veta vad som fanns därnere
Landade
Något fanns där,
men just nu vacklar det under mig
Jag tror det håller på att försvinna helt
Står här, helt ensam och övergiven
Väntar på honom
Väntar
Väntar
Väntar
På någon som förmodligen aldrig kommer tillbaka
Gråten i halsen
Jag vet inte vad jag ska göra nu. Saknar honom så otroligt mycket. Önskar att vi aldrig hade träffats. Det låter så hemskt att säga det, men jag gör det! Det fanns en annan kille därnere i Turkiet ... som aldrig skulle gjort så mot mig. Jag tror faktiskt att han hade varit kapabael att älska mig, på riktigt ... men jag nobbade honom ... för Murat. Och på ett sätt ångrar jag mig ... men jag vet att jag känner så för att just nu är Murat så långt bort, både rent fysiskt och mentalt.
Kanske lika bra att det här händer. Han är inte bra för mig. Jag blir bara mindre och mindre. Snart finns jag inte mer. Kanske är det lika bra ... jag är inte stark nog just nu. Vill bara försvinna, om så bara för ett litet tag.
Tappar greppet.
Ont ... så ont ...
Han är borta. Jag vet det. Kommer aldrig se honom igen. Kommer aldrig få veta vad som hände, aldrig få någon förklaring. Det enda jag har är vetskapen om att det sista han sa till mig var att han älskade mig. Hur kan han göra såhär? Jag skulle gett upp allt för honom ... och då menar jag ALLT ... Han är den enda anledningen till att jag orkat med de här veckorna jag varit hemma. Tanken på att jag skulle få träffa honom snart igen gjorde mig alltid glad, och jag kände att jag skulle orka med den dagen också.
Men nu ... allt är förstört, och han är borta. Kommer han någonsin höra av sig? Kommer han bevisa för mig, en gång för alla, att han bryr sig? Hjärtat och hjärnan är för en gångs skulle överens ...
Men nu ... allt är förstört, och han är borta. Kommer han någonsin höra av sig? Kommer han bevisa för mig, en gång för alla, att han bryr sig? Hjärtat och hjärnan är för en gångs skulle överens ...
Hur kan han göra såhär?
Finns det något värre än att bli besviken på en man älskar?
Jag och Josefin pratade med Mehmet på msn idag ... han var inte så glad. Han hade bett Murat jobba i receptionen för honom över natten, och Murat hade sagt okej. Sedan när Mehmet går upp på morgonen, så finns det ingen Murat där. Nyckeln till hans rum är borta, Murat är borta och när Mehmet tar extranyckeln och går in i hans rum märker han att alla Murats saker också är borta! Och han svarar inte i telefonen, varken när jag eller Mehmet ringer. Och till saken hör att Murat är skyldig Mehmet 1 700 lira, vilket motsvarar ungefär 8 500 svenska kronor ... Och ingen såg honom åka, ingen visste att han skulle åka och han har inte sagt hejdå till någon! Nu ska jag försöka få tag i honom, och har lovat Mehmet att hjälpa honom lite. Ska be Murat att få hans hemnummer så jag kan ringa billigare till honom. Sen är det meningen att jag ska ge det till Mehmet så han kan ringa och ställa honom mot väggen/tala om för hans föräldrar vad för son de har. Kanske kommer Murat bli fly förbannad på mig, men shit happens. Just nu vet jag inte ens om jag skulle bry mig ...
Jag kan inte förstå vad som har farit genom hans huvud. Jag är så otroligt jävla besviken på honom! Hur kan man göra så mot sin egen vän? Och Mehmet som hjälpt honom så himla mycket, på så många olika sätt! Utan Mehmet hade han aldrig fått mig kan jag säga, för i början var jag faktiskt inte så intresserad, men Mehmet övertalade mig till att "ha lite kul", som han sa! Och jag som trodde jag kände Murat så himla väl ... nu vet jag inte vad jag ska tro längre. Jag vill verkligen få tag i honom, för jag måste få en förklaring. Jag vill inte tro så ont om honom. Men just nu ser det verkligen ut som om min älskade kan vara en riktigt korkad och dum människa i vissa lägen ...
Detta får mig att tvivla på så mycket, hur mycket av det han sagt till mig har varit sant? Eller är det därför han på sista tiden varit så noga med att tala om för mig hur mycket han tycker om mig, så att jag kan förlåta honom för sådana här saker? Men han har sjunkit så i mina ögon att jag känner det som om det var mig han bara stack ifrån. Såhär gör man bara inte! Jag trodde jag kände honom, eller iallafall på ett helt annat sätt än vad alla de andra på Villa Dream gjorde! Det är möjligt att jag gör det! Men nu vet jag också en sak till; INGEN känner Murat på djupet. Jag tror inte ens han själv gör det ...
Jag och Josefin pratade med Mehmet på msn idag ... han var inte så glad. Han hade bett Murat jobba i receptionen för honom över natten, och Murat hade sagt okej. Sedan när Mehmet går upp på morgonen, så finns det ingen Murat där. Nyckeln till hans rum är borta, Murat är borta och när Mehmet tar extranyckeln och går in i hans rum märker han att alla Murats saker också är borta! Och han svarar inte i telefonen, varken när jag eller Mehmet ringer. Och till saken hör att Murat är skyldig Mehmet 1 700 lira, vilket motsvarar ungefär 8 500 svenska kronor ... Och ingen såg honom åka, ingen visste att han skulle åka och han har inte sagt hejdå till någon! Nu ska jag försöka få tag i honom, och har lovat Mehmet att hjälpa honom lite. Ska be Murat att få hans hemnummer så jag kan ringa billigare till honom. Sen är det meningen att jag ska ge det till Mehmet så han kan ringa och ställa honom mot väggen/tala om för hans föräldrar vad för son de har. Kanske kommer Murat bli fly förbannad på mig, men shit happens. Just nu vet jag inte ens om jag skulle bry mig ...
Jag kan inte förstå vad som har farit genom hans huvud. Jag är så otroligt jävla besviken på honom! Hur kan man göra så mot sin egen vän? Och Mehmet som hjälpt honom så himla mycket, på så många olika sätt! Utan Mehmet hade han aldrig fått mig kan jag säga, för i början var jag faktiskt inte så intresserad, men Mehmet övertalade mig till att "ha lite kul", som han sa! Och jag som trodde jag kände Murat så himla väl ... nu vet jag inte vad jag ska tro längre. Jag vill verkligen få tag i honom, för jag måste få en förklaring. Jag vill inte tro så ont om honom. Men just nu ser det verkligen ut som om min älskade kan vara en riktigt korkad och dum människa i vissa lägen ...
Detta får mig att tvivla på så mycket, hur mycket av det han sagt till mig har varit sant? Eller är det därför han på sista tiden varit så noga med att tala om för mig hur mycket han tycker om mig, så att jag kan förlåta honom för sådana här saker? Men han har sjunkit så i mina ögon att jag känner det som om det var mig han bara stack ifrån. Såhär gör man bara inte! Jag trodde jag kände honom, eller iallafall på ett helt annat sätt än vad alla de andra på Villa Dream gjorde! Det är möjligt att jag gör det! Men nu vet jag också en sak till; INGEN känner Murat på djupet. Jag tror inte ens han själv gör det ...
Allt blev bara värre
När han sa de där magiska orden! Jag vet inte vad jag ska göra nu! Allting har vänts upp och ner, och jag blev nästan mer osäker. Om det är som han säger ... kommer han vänta på mig tills jag komer då? Jag behöver alltså inte stressa iväg ner dit isåfall? Eller om jag ringer honom i mars och säger att jag kommer, är det möjligt eller finns det någon anna då? Riskerar jag att bli förföljd och mördad av någon turkisk jävla brud om jag visar mig tillsammans med honom?
Jag vet ingenting längre. Känns som om jag förlorat all glädje jag någonsin haft. Allt jag känne rär smärta och saknad. När jag inser att jag inte vet om pengarna kommer räcka till. Jag fixar snart inte detta längre. Ovissheten om vad han känner och om vad som kommer hända ... vetskapen om att pengarna förmodligen inte räcker till. Och vetskapen om att den personen jag älskar över allt annat befinner sig i ett annat land, långt borta ...
Jag vet ingenting längre. Känns som om jag förlorat all glädje jag någonsin haft. Allt jag känne rär smärta och saknad. När jag inser att jag inte vet om pengarna kommer räcka till. Jag fixar snart inte detta längre. Ovissheten om vad han känner och om vad som kommer hända ... vetskapen om att pengarna förmodligen inte räcker till. Och vetskapen om att den personen jag älskar över allt annat befinner sig i ett annat land, långt borta ...
Plötsligt händer det ...
... orden kommer från honom. Orden jag aldrig trodde jag skulle få höra, och allra minst från honom:
"Some words are hard for me to say ... but you know I love you ..."
Mållös.
"Some words are hard for me to say ... but you know I love you ..."
Mållös.
Jag vet vad folk runtomkring mig säger ... men ...
... jag tror inte jag har försökt lura mig själv. Men för första gången på flera månader ser jag hela bilden. Bilden av en svensk tjej, som gav bort sitt hjärta till någon som inte är förmögen att ta emot det. Tre veckor sedan var det jag lämnade Turkiet, och äntligen känner jag att jag kanske är på väg framåt igen ... iallafall litegrann. Snackade med honom igår på msn. Han var ... lite annorlunda än han brukar. Skojar om att jag ska flytta dit och gifta mig med honom ... men han vet lika väl som jag att det aldrig går. Jag sa "jag känner dig för väl för att göra det, du kan inte vara med någon 24 timmar om dygnet" ... och han vet ju själv att det är sant. Visst, jag tror honom när han säger att han tycker mycket om mig. Men samtidigt vet jag att han är desperat i sitt behov av uppmärksamhet och av att hålla mig kvar hos honom, därför att jag ger honom större ego. Vad händer om jag slutar höra av mig? Kommer han få panik då? Eller bryr han sig inte överhuvudtaget? Det är hemskt att man kan känna en människa så väl, hans fel och brister, och samtidigt tycka så mycket om honom. Egentligen tycker jag om honom och inte tycker om honom av samma skäl. Jag älskar att han är fullkomligt galen och inte tar så allvarligt på saker och ting ... vilket leder till att man oftast inte kan få honom till ett seriöst samtal längre än fem minuter. Jag älskar hans charm och hans sätt att se på mig ... vilket ger en vink om att han gör så mot alla tjejer. Jag älskar när han kallar mig honey ... vilket numera bara känns påklistrat. Jag älskar att han bryr sig om och pratar med mina vänner ... vilket gör mig orolig att han flirtar med dem. Jag älskar de små söta sakerna han gör och säger ibland när vi är ensamma ... och blir lika sårad när han inte gör det bland folk. Jag tycker om att veta att det vi har är privat och unikt, ... men samtidigt blir jag orolig för att han skäms för mig. Jag älskar när han kallar mig för sin bästa vän och älskare ... men det sårar mig för jag vill vara så mycket mer egentligen.
Kort och gott, så känner jag honom så väl och det gör mig rädd. Jag vet precis vad jag får ... och vad jag aldrig kommer få, det han aldrig kommer kunna ge mig. Ibland undrar jag vad som är fel på mig. Varför kan han inte älska mig? Men ... även om han gjorde det så vet jag inte om det skulle hjälpa. Jag tror aldrig han kommer kunna binda sig, hur mycket han älskar ... det är sorgligt ... men ... jag kan inte ändra på honom. En av hans bästa vänner sa att det finns en tjej som kan det, en tjej som han var kär i, en tjej som kunde varit hans nyckel till en lycklig framtid, en tjej som gjorde allt för honom ... en tjej vars namn jag helst inte vill höra. Men varför ska man ändra på någon? Är det att älska någon? Jag vill inte ändra på honom, det är ju honom jag blev kär i, inte en illusion av någon jag vill att han ska vara. Och även om han inte älskar mig, så vet jag att jag betyder något för honom ... för vi har alltid varit ärliga mot varandra, och han litar på mig ... just nu vet jag att det inte finns många i hans liv som han litar på. Jag skulle aldrig svika honom ... jag kan inte det.
Den här tjejens föräldrar skulle köpa honom en restaurang, ge honom ett nytt liv. Men han tog inte chansen. Varför fördöma honom för det? Hon kanske faktiskt inte var den rätta, likaväl som att inte jag är det. Känner man honom ordentligt, så vet man att det inte är det han vill med sitt liv. Jag vet vad han vill med sitt liv. Och jag tror att jag alltid kommer vara en del av det ... iallafall som en vän han alltid kan stötta sig emot.
Vart vill jag komma med allt mitt svammel? Jo ... det är nog bäst för min egen skull att jag inser faktum och släpper taget lite. Innan jag förlorar mig själv helt och hållet ...
Kort och gott, så känner jag honom så väl och det gör mig rädd. Jag vet precis vad jag får ... och vad jag aldrig kommer få, det han aldrig kommer kunna ge mig. Ibland undrar jag vad som är fel på mig. Varför kan han inte älska mig? Men ... även om han gjorde det så vet jag inte om det skulle hjälpa. Jag tror aldrig han kommer kunna binda sig, hur mycket han älskar ... det är sorgligt ... men ... jag kan inte ändra på honom. En av hans bästa vänner sa att det finns en tjej som kan det, en tjej som han var kär i, en tjej som kunde varit hans nyckel till en lycklig framtid, en tjej som gjorde allt för honom ... en tjej vars namn jag helst inte vill höra. Men varför ska man ändra på någon? Är det att älska någon? Jag vill inte ändra på honom, det är ju honom jag blev kär i, inte en illusion av någon jag vill att han ska vara. Och även om han inte älskar mig, så vet jag att jag betyder något för honom ... för vi har alltid varit ärliga mot varandra, och han litar på mig ... just nu vet jag att det inte finns många i hans liv som han litar på. Jag skulle aldrig svika honom ... jag kan inte det.
Den här tjejens föräldrar skulle köpa honom en restaurang, ge honom ett nytt liv. Men han tog inte chansen. Varför fördöma honom för det? Hon kanske faktiskt inte var den rätta, likaväl som att inte jag är det. Känner man honom ordentligt, så vet man att det inte är det han vill med sitt liv. Jag vet vad han vill med sitt liv. Och jag tror att jag alltid kommer vara en del av det ... iallafall som en vän han alltid kan stötta sig emot.
Vart vill jag komma med allt mitt svammel? Jo ... det är nog bäst för min egen skull att jag inser faktum och släpper taget lite. Innan jag förlorar mig själv helt och hållet ...
Det här gå inte ...
... jag kan inte ha det såhär. Jag måste släppa taget, hur svårt det än är. Jag älskar honom. Jag har länge och väl funderat på hur det kunde gå såhär långt, och när jag egentligen blev är på allvar. Jag vet inte riktigt när jag BLEV kär, men jag insåg att jag var det den dagen han kom tillbaka från Antalya i somras efter att ha varit borta i två veckor. När han kom in i receptionen och kysste mig kände jag hur hjärtat hoppade över sju slag och jag insåg ... att jag skulle ge vad som helst för att få spendera resten av mitt liv tillsammans med honom. Men ... det kommer aldrig att ske ... jag måste sluta ljuga för mig själv. Jag skulle aldrig kunnalita på honom. Jag betyder inte lika mycket för honom som han betyder för mig. Jag tror visst att han saknar mig, och att han vill att jag ska komma och hälsa på mig. Josefin säger att han pratade en del om mig sedan jag åkte, och att han sa att han skulle skicka med henne en present till mig. Men ... sedan när hon frågade honom om den dagen innan han åkte så var det helt plötsligt inte så. Jag vet att jag han tycker jättemycket om mig ... men frågan är hur mycket. Och fortfarande så är han inte typen som någonsin kommer kunna binda sig. Och jag menar, hur skulle det kunna fungera. Jag kan inte flytta till Turkiet, det går bara inte ... min framtid och karriär finns här. Och jag tror inte ens att han skulle vilja det ... jag vet inte vad han känner för mig. Jag måste prata med honom ikväll, för jag kan inte ha det såhär. Jag håller på att gå sönder inombords, så ont gör det. Ska jag leva de här månaderna bara genom vetskapen att jag ska åka och hälsa på honom i två veckor?! Funkar det?
Josefin sa också att hon knappt sett honom på två veckor ... vilket är konstigt eftersom han alltid förr ständigt hängde i receptionen. Trodde att han kanske träffat någon och att han inte vill att Josefin ska se det, men det trodde inte hon eftersom han alltid ser så ovårdad och ofixad ut. men poängen är; Vad spelar det för roll??? Han är inte skyldig mig någonting, för vi är inte tillsammans. Men jag kan inte tänka mig att vara med någon annan, och jag vet inte hur länge den känslan kommer att hålla i sig. Som Sofia sa igår; Man kan inte ersätta en tanke eller en känsla med ingenting. Och här har jag ingenting ... det enda jag har är mina tankar, känslor ... och minnen. Ibland sitter jag för mig själv, låtsas att han sitter bredvid och bara pratar med honom ... hur sjukt är inte det liksom? Men det känns så mycket lättare, särskilt när jag kan få bestämma vad han svarar:).
Jag måste prata med honom ikväll ... vet inte exakt vad jag ska säga, men ... jag måste få veta vad han känner, hur han tänker. Jag tycker faktiskt att jag kan kräva att få veta, för finns det inget där måste jag glömma honom ... NU ... för snart vet jag inte vad jag tar vägen med mig själv. Saknaden ligger och gror i mitt mellangäde hela tiden, och jag vet inte vad jag ska göra för att få bort det.
Josefin sa också att hon knappt sett honom på två veckor ... vilket är konstigt eftersom han alltid förr ständigt hängde i receptionen. Trodde att han kanske träffat någon och att han inte vill att Josefin ska se det, men det trodde inte hon eftersom han alltid ser så ovårdad och ofixad ut. men poängen är; Vad spelar det för roll??? Han är inte skyldig mig någonting, för vi är inte tillsammans. Men jag kan inte tänka mig att vara med någon annan, och jag vet inte hur länge den känslan kommer att hålla i sig. Som Sofia sa igår; Man kan inte ersätta en tanke eller en känsla med ingenting. Och här har jag ingenting ... det enda jag har är mina tankar, känslor ... och minnen. Ibland sitter jag för mig själv, låtsas att han sitter bredvid och bara pratar med honom ... hur sjukt är inte det liksom? Men det känns så mycket lättare, särskilt när jag kan få bestämma vad han svarar:).
Jag måste prata med honom ikväll ... vet inte exakt vad jag ska säga, men ... jag måste få veta vad han känner, hur han tänker. Jag tycker faktiskt att jag kan kräva att få veta, för finns det inget där måste jag glömma honom ... NU ... för snart vet jag inte vad jag tar vägen med mig själv. Saknaden ligger och gror i mitt mellangäde hela tiden, och jag vet inte vad jag ska göra för att få bort det.
Vad ska jag ta mig till ...?
Jag vet, det är ju mig det handlar om! Jag blir alltid stormande kär, och när jag åker utomlands lyckas jag alltid träffa någon och gråta som en gris när jag åker hem ... och vanligtvis tar det bara en vecka så har jag glömt det mesta av honom. Men det här är något helt annat .... när jag vaknade upp i måndags morse vet jag inte riktigt vad som hände, men jag bara började störtgråta. All den smärta jag känner inombords behövde komma ut och jag grät i en kvart. Försökte ringa Murat på kvällen, men han hade stängt av telefonen. Börjar genast tänka hemska tankar som att han glömt mig helt, aldrig kommer höra av sig igen och undviker mig för att han inte vill prata med mig. Men igårkväll fick jag äntligen tag på honom. Och han var så underbart fin!!! Sa att han saknade mig, min röst och att han ville att jag skulle komma och hälsa på honom om drygt en månad ... men jag kan ju inte! Jag vet inte när jag kommer ha råd till det ..... men jag måste! Han sa också att Josefin kommer hem på fredag och att han skulle skicka en liten present med henne till mig. Vet inte vad som hänt med honom, men något är förändrat ... såhär gullig var han inte när jag var där. Han sa ju alltid att vi inte kunde bli tillsammans, nu är han desperat efter att jag ska komma och vara med honom i Antalya .... och jag dör om jag inte lyckas ta mig dit.
Men frågan är om det egentligen är så bra. Jag kan tidigast åka dit i januari, förhoppningsvis har väl känslorna svalnat litegranna iallafall. Tänk då om jag åker i två veckor .... hur kommer jag då inte må när jag kommer hem igen? Men samtidigt kan jag bara inte föreställa mig att aldrig få se honom igen ... känna honom nära, och se honom skratta. Jag måste bara träffa honom ...
Sa till honom igår att det var asjobbigt och att jag bara ville vara hos honom. Han sa då att han också saknade mig, men att vi var tvungna att komma ihåg att vi förhoppningsvis ses snart, och när jag sa att jag måste vänta lite innan jag kan komma sa han att hans dörr alltid stod öppen för mig, och att om jag någonsin behöver hjälp skulle han finnas där för mig. När vi lagt på började jag naturligtvis gråta. Jag tror verkligen att jag betyder något för honom. Jag vet inte vad, men han bryr sig verkligen.
Och jag älskar honom .... så mycket ...
Men frågan är om det egentligen är så bra. Jag kan tidigast åka dit i januari, förhoppningsvis har väl känslorna svalnat litegranna iallafall. Tänk då om jag åker i två veckor .... hur kommer jag då inte må när jag kommer hem igen? Men samtidigt kan jag bara inte föreställa mig att aldrig få se honom igen ... känna honom nära, och se honom skratta. Jag måste bara träffa honom ...
Sa till honom igår att det var asjobbigt och att jag bara ville vara hos honom. Han sa då att han också saknade mig, men att vi var tvungna att komma ihåg att vi förhoppningsvis ses snart, och när jag sa att jag måste vänta lite innan jag kan komma sa han att hans dörr alltid stod öppen för mig, och att om jag någonsin behöver hjälp skulle han finnas där för mig. När vi lagt på började jag naturligtvis gråta. Jag tror verkligen att jag betyder något för honom. Jag vet inte vad, men han bryr sig verkligen.
Och jag älskar honom .... så mycket ...
Stilll hurting ...
Jag vet inte vad jag ska ta mig till riktigt. Det gör så ont att inte få prata med honom och se honom varje dag. Jag har bara minnena, men det gör ont även när jag tänker på allt underbart vi haft tillsammans. Jag håller på att förlora mitt förstånd (det lilla jag har, haha) .... jag vet ju inte om vi någonsin ses igen. Och jag vågar inte ringa, för jag är rädd för vad han ska säga .... eller inte säga ... jag vill bara höra hans röst, och höra honom säga att han saknar mig och att han tänker på mig. Men ... jag vågar inte lita på att han gör det ... suck ... varför ... varför ...
Det man lämnar bakom sig
Det värsta som finns är att säga hejdå till någon som man verkligen bryr sig om. Det var jag tvungen att göra igår. Och inte vet jag om jag någonsin ser honom igen. Han bor egentligen i Antalya och han säger att an nog inte kommer tillbaka till Marmaris nästa år. Men ett litet hopp finns ändå ... han har bett mig komma och hälsa på honom i Antalya i vinter. Vet inte om jag har råd egentligen, men det skiter jag i. Jag ska ha råd, för jag måste träffa honom igen!!! Det finns inte ord för hur ont det gör inom mig. Jag vet att han inte känner för mig lika mycket som jag känner för honom ... men det beror också på att han inte tillåter sig till det. Jag vet att jag betyder mycket för honom, och det räcker ...
Jag önskar bara att han var här hos mig, kramade mig, kysste mig, pratade med mig .... vadsomhelst, bara jag fick känna hans närhet igen. Det var längesedan jag känt mig så fysiskt nära någon som jag gjorde med Murat. När han tog i mig, när vi kysstes, när vi hade sex .... så kändes det som om vi var ett. Aldrig har jag varit så bekväm i närheten av någon ... naturligtvis handlar min kärlek inte bara om detta. Men jag tror att p g a jag kände det så med honom rent fysiskt, så ledde det till min kärlek. Just därför att jag aldrig någonsin upplevt sådana känslor förut, inte i helt mitt 22-åriga liv. Han har kommit att betyda något alldeles speciellt för mig, just därför att han gav mig tillbaka mitt självförtroende i en viss mån. Han fick mig att känna mig vacker och åtrådd ... och det har jag inte gjort på ... jag vet inte hur längre ...
Nu sitter jag här helt ensam med en otrolig smärta i mitt mellangärde... men jag behöver bara blunda så ser jag hans ögon framför mig ... och känner hans mun mot min .... då värms hela mitt inre som av en eld.
Jag önskar bara att han var här hos mig, kramade mig, kysste mig, pratade med mig .... vadsomhelst, bara jag fick känna hans närhet igen. Det var längesedan jag känt mig så fysiskt nära någon som jag gjorde med Murat. När han tog i mig, när vi kysstes, när vi hade sex .... så kändes det som om vi var ett. Aldrig har jag varit så bekväm i närheten av någon ... naturligtvis handlar min kärlek inte bara om detta. Men jag tror att p g a jag kände det så med honom rent fysiskt, så ledde det till min kärlek. Just därför att jag aldrig någonsin upplevt sådana känslor förut, inte i helt mitt 22-åriga liv. Han har kommit att betyda något alldeles speciellt för mig, just därför att han gav mig tillbaka mitt självförtroende i en viss mån. Han fick mig att känna mig vacker och åtrådd ... och det har jag inte gjort på ... jag vet inte hur längre ...
Nu sitter jag här helt ensam med en otrolig smärta i mitt mellangärde... men jag behöver bara blunda så ser jag hans ögon framför mig ... och känner hans mun mot min .... då värms hela mitt inre som av en eld.
Upp och ner hela tiden ...
Mina kanslor rörs till hela tiden. Exet tog en nattbuss hem i söndags och sa fort hon hade akt ringde han mig och fragade vart jag var. Han var supergullig mog mig och vi pratade en del allvarliga saker. Som vanligt ar han ju aldrig trött nar normala manniskor gar och lagger sig sa den natten kom han och la sig bredvid mig klockan halv atta pa morgonen. Han trodde nog jag sov, men jag bara latsades och först hörde jag hur han stannade till i dörren och var stilla ett tag. Sedan kom han fram och strök mig över kinden, smaskrattade och sedan drog han upp lakanet pa mig som hade halkat ner .... ar det konstigt att man blir alldeles varm i hjartat av sant???
Men igar var han aterigen konstig. Först sa han pa dagen att han hade bett sin familj att inte komma idag darför att han ville spendera tid med mig. Men sa pa kvallen nar jag fragade om han ville med ut sa han kanske, men sedan satt han anda och spelade backgammon hela natten. Jag satt bredvid och kollade, men det gjorde inget för jag var trött och ville anda inte ga ut. men sedan nar jag fragade om jag kunde sova hos honom, för Josefin ville ta hem sin kille till vart rum sa verkade han sa himla konstig och verkade som omk han egentligen inte ville det. Blev skitledsen för jag förstar verkligen ingenting av vad han vill ibland. Nar han kom och la sig imorse (klockan nio denna gangen) var han pa jattebra humör, kallade mig "honey" och vi smapratade lite innan vi somnade. Försökte fraga honom om det, men det gick som vanligt inte in .... vill prata med honom nu, men han sover fortfarande (jag vet klockan ar tjugo i sju, men han ar sadan). Jag aker pa fredag och imorgon och pa torsdag jobbar han sa ikvall ar den enda kvallen vi har tillsammans. Vill ju bara vara med honom, kan han inte fatta det???? Och allt beror alltid pa honom, vilket humör han ar pa mm ... men fattar han inte att vi förmodligen aldrig kommer ses igen ...?
Men igar var han aterigen konstig. Först sa han pa dagen att han hade bett sin familj att inte komma idag darför att han ville spendera tid med mig. Men sa pa kvallen nar jag fragade om han ville med ut sa han kanske, men sedan satt han anda och spelade backgammon hela natten. Jag satt bredvid och kollade, men det gjorde inget för jag var trött och ville anda inte ga ut. men sedan nar jag fragade om jag kunde sova hos honom, för Josefin ville ta hem sin kille till vart rum sa verkade han sa himla konstig och verkade som omk han egentligen inte ville det. Blev skitledsen för jag förstar verkligen ingenting av vad han vill ibland. Nar han kom och la sig imorse (klockan nio denna gangen) var han pa jattebra humör, kallade mig "honey" och vi smapratade lite innan vi somnade. Försökte fraga honom om det, men det gick som vanligt inte in .... vill prata med honom nu, men han sover fortfarande (jag vet klockan ar tjugo i sju, men han ar sadan). Jag aker pa fredag och imorgon och pa torsdag jobbar han sa ikvall ar den enda kvallen vi har tillsammans. Vill ju bara vara med honom, kan han inte fatta det???? Och allt beror alltid pa honom, vilket humör han ar pa mm ... men fattar han inte att vi förmodligen aldrig kommer ses igen ...?
Hur kunde det bli sahar?!
Slappna aldrig av, bli aldrig lycklig för da kommer verkligheten tillbaka och biter dig i nasan. Vi skulle ha en fantastisk helg tillsammans, han hade lovat ... vi skulle mysa, ga ut tillsammans och bara vara med varandra. Sa bara dyker hon upp .... igen som hon gjort förr. Sager inget till honom utan bara kommer hit och river upp hela min tillvaro. Ex flickvannen. Jag hatar henne. Av hela mitt hjarta. Jag vill bara ha bort henne harifran och ha honom för mig sjalv. Men jag vet inte ... hon skulle aka ikvall .... min största radsla ar bara att han ska aka med henne hem till Antalya .... ut ur mitt liv och sen far jag aldrig se honom igen. Vad har jag gjort för att förtjana det har??? Jag ville bara ha en bra sista vecka ... nu har allt i ett ögonblick vants upp och ner och jag vill bara lagga mig ner, dra tacket över huvudet, somna, vakna upp i Sverige och inte minnas nanting av vad som hant mig. Men allra mest vill jag bara ha bort det inom mig som gör sa ont. Sa fruktansvart ont ...
"Jag vill bara skratta,
men det finns ingen gladje.
Jag vill bara grata,
men det finns inga tarar.
Jag vill bara leva,
men det finns ingen orsak."
