Liiiiiidköping
Hemma hos mor och far!
Åkte med bror och hans vän Lisa hem i bilen i fredags.
Har spenderat helgen med att slappa och öva inför dagens lilla framträdande i kyrkan.
Har varit himla skönt, hann även med att träffa Josso, Mia och Lollo en sväng igår, alltid lika roligt att få lite uppdatering om vad som hänt i min gamla hemstad sen sist.
Kommer ju inte hinna hem något mer nu innan jag drar iväg till sydligare breddgrader så det var skönt att det gick att ordna till en liten fika.
Var tvungen att gå upp halv nio imorse för att vara i kyrkan klockan tio.
Är väl inte direkt känd för att kunna gå upp tidigt på morgonen, så det var lite jobbigt, men jag fick iallafall typ fyra-fem timmars sömn.
Skulle iallafall framföra "Handens Fem Fingrar", "Gabriellas Sång" och två av mina favoritlåtar från pappas gamla band Salt - "Som ett Barn" och "Vi ska ses igen".
Repet kändes bra förutom "Gabriellas Sång", kände inte riktigt att jag vågade ta i av rädsla för att göra folk döva, vilket naturligtvis ledde till att jag fegade på högsta tonerna så det inte lät riktigt rent.
Så innan jag skulle upp och sjunga just den var jag riktigt nervös.
Men eftersom jag älskar låten och texten är bland de vackraste som någonsin skrivits så kände jag att det är bara att köra på, och jag visste väl dessutom någonstans att just den låten egentligen passar mig väldigt bra.
Det blev bra.
Riktigt bra.
Kändes faktiskt nästan lite magiskt.
Mamma storbölade så jag vågade definitivt inte titta på henne.
Efter olyckan så tror jag hon tyckte texten var lite jobbig att höra mig sjunga.
Men det var ändå "roligt" att jag kunde beröra folk.
Melodifestivalen igår då.
Tyckte nog faktiskt att det var den bästa deltävlingen hittills.
Föga förvånande älskade jag naturligtvis Jöbacks låt.
Hade gåshud i flera timmar efteråt kändes det som.
Gillade även NEO och Anna Bergendahl.
Wahlgrens dansare var snygga, hihi.
Men henne själv tycker jag vi kan bunta ihop och skicka till Sydafrika.
Tillsammans med Anna Book.
Om några timmar beger jag och brorsan mig hemåt.
Imorgon börjar repetitionerna.
Det kommer bli jättebra och roligt.
Äntligen kanske jag kan få styr på tankarna så de inte vandrar iväg alltför mycket.
Orkar inte älta mer.
Hoppas bara att det ska sluta göra ont snart.
Jag har aldrig glömt vem jag var,
jag har bara låtit det sova.
Kanske hade jag inget val,
bara viljan att finnas kvar.
Jag vill leva lycklig
för att jag är jag.
Kunna vara stark och fri,
se hur natten går mot dag.
Jag är här och mitt liv är bara mitt.
Och den himmel jag trodde fanns,
ska jag ana där nånstans.
Jag vill känna att jag levt mitt liv.
Dagens Vänner-citat:
Joey: Hey Mon, I got a question for you.
Monica: Okay, for the bizillionth time, yes I see other women in the shower at the gym, and no I don't look
På bättringsvägen
Idag har jag för första gången sen olyckan kunnat skratta utan att det känts som om hela huvudet varit på väg att sprängas.
Lycka:)!
Nu är det mest själva såren som gör ont, förutom såret som är sytt så fick jag ju en ganska rejäl bula och ett mindre sår på andra sidan huvudet som faktiskt gjort mer ont än det sydda.
Bulan börjar gå ner iallafall, och Johannas blåtira har också börjat försvinna och det är mer gult.
Lewin och Björk är snart helt back on track mina vänner:)!
Att jag dessutom kunde sova på sidan inatt var en enorm lättnad, jag hatar att sova på rygg och det tvingades jag göra så länge det gjorde såpass ont på båda sidorna av huvudet.
Imorgon ska jag göra ett försök att repa lite, får se hur det går ...
Dagens Vänner-citat:
Phoebe: It's a very swedish name ... Ikea ...
Massor med tid, men inget att göra
Det är inte roligt med hjärnskakning.
Inte för att jag trodde det skulle vara det, men man har ju så många restriktioner.
Inte för mycket TV, inte för mycket dator, inte för mycket blablablablaBLABLA!!!!!!!!
Vad ska man göra då om man tvingas sitta hemma hela tiden om man inte får göra något av detta?
Jag studsar snart sönder planeten av rastlöshet.
Börjar dock må bättre nu, fram till igår kunde jag inte ens skratta utan att det kändes som om huvudet skulle sprängas, men idag känns allting mycket bättre.
Men nu får gärna livet sätta igång känner jag ...
Har ju också haft väldigt mycket tid på mig att tänka.
På hur nära det var att det gick helt åt h-vete, på den kommande säsongen, på min familj och mina vänner ...
Och på mycket annat.
Det hände mycket inom mig och i mitt liv förra veckan.
Saker som gjorde mig lite förvirrad och undrande.
Jag kan ju inte påstå att början på året varit den bästa perioden i mitt liv.
Bestämde mig i början på förra veckan för att resa mig upp och verkligen försöka gå vidare.
Sen, på bara någon dag rördes allting upp igen, och nu känns det som om jag står och stampar på samma ställe igen.
Jag vill säga något, men vet inte om det är någon idé eller vad exakt jag skulle säga.
Jag borde förmodligen bara låta saken bero, låta det vara.
Men det är svårt ...
Jag fattar ingenting.
Har något förändrats? Eller är det bara dåligt samvete som spelar in?
Varför kan inte allt bara vara enkelt?
Varför kan man inte bara få leva ut någonting när det känns så otroligt rätt?
Åker förmodligen hem i helgen och hälsar på, för det kommer jag inte kunna göra något mer innan jag åker på säsong.
Det ska bli mysigt.
Sen börjar repandet på måndag.
Hoppas det kan få mig på andra tankar!
Dagens Vänner-citat:
Ross: Rachel, what do you think?
Rachel: I think if it was a little bit colder in here, I could se your nipples through that shirt.
Inte för att jag trodde det skulle vara det, men man har ju så många restriktioner.
Inte för mycket TV, inte för mycket dator, inte för mycket blablablablaBLABLA!!!!!!!!
Vad ska man göra då om man tvingas sitta hemma hela tiden om man inte får göra något av detta?
Jag studsar snart sönder planeten av rastlöshet.
Börjar dock må bättre nu, fram till igår kunde jag inte ens skratta utan att det kändes som om huvudet skulle sprängas, men idag känns allting mycket bättre.
Men nu får gärna livet sätta igång känner jag ...
Har ju också haft väldigt mycket tid på mig att tänka.
På hur nära det var att det gick helt åt h-vete, på den kommande säsongen, på min familj och mina vänner ...
Och på mycket annat.
Det hände mycket inom mig och i mitt liv förra veckan.
Saker som gjorde mig lite förvirrad och undrande.
Jag kan ju inte påstå att början på året varit den bästa perioden i mitt liv.
Bestämde mig i början på förra veckan för att resa mig upp och verkligen försöka gå vidare.
Sen, på bara någon dag rördes allting upp igen, och nu känns det som om jag står och stampar på samma ställe igen.
Jag vill säga något, men vet inte om det är någon idé eller vad exakt jag skulle säga.
Jag borde förmodligen bara låta saken bero, låta det vara.
Men det är svårt ...
Jag fattar ingenting.
Har något förändrats? Eller är det bara dåligt samvete som spelar in?
Varför kan inte allt bara vara enkelt?
Varför kan man inte bara få leva ut någonting när det känns så otroligt rätt?
Åker förmodligen hem i helgen och hälsar på, för det kommer jag inte kunna göra något mer innan jag åker på säsong.
Det ska bli mysigt.
Sen börjar repandet på måndag.
Hoppas det kan få mig på andra tankar!
Dagens Vänner-citat:
Ross: Rachel, what do you think?
Rachel: I think if it was a little bit colder in here, I could se your nipples through that shirt.
Hjärnskakning och stygn i huvudet
Ja, lördagens utgång började bra, var som bäst i mitten och slutade med en krasch, bokstavligt talat.
Jag, Tina och Johanna hade varit på Engelen och lyssnat på Ida och The Matchmen.
Det var en mycket trevlig kväll, och jag fick än en gång joina Ida vid micken och rockade loss så gott jag kunde med "Long Train Running" och "Highway to Hell".
När klockan var tre bestämde vi oss för att åka hem, så jag ringde Markus för att han skulle kunna komma med taxin och hämta oss.
Det skulle dock ta lite tid, för han var ute i Hallonbergen och skulle ta en körning, så medan vi väntade så gick upp till McDonald's vid Slussen.
En halvtimme senare ringer Markus och säger att han alldeles strax är vid Slussen så vi går ut på Katarinavägen för att möta honom.
Dock visste jag inte ifall han skulle komma från Söder eller från Gamla Stan, så vi kom på den utomordentligt briljanta idén (tyckte vi då) att gå över första övergångsstället och ställa oss på refugen för att då kunna se i förväg vart han kom ifrån.
Det sista jag minns är att Johanna säger något om en röd bil, att Tina svarar att nej, det ska vara en vit bil, jag tittar åt höger och i nästa sekund ligger jag på backen och det står en hel hög med folk runtomkring mig.
Jag förstod inte vad som hade hänt, trodde jag hade halkat eller något liknande, men fick panik när jag såg att Johanna låg två meter ifrån mig med minst lika mycket folk omkring sig.
Tina hade klarat sig undan och förklarade att en bil hade kommit i alldeles för hög fart, kört rakt in i stolpen som böjde sig och träffade oss i huvudet, och att både polis och ambulans var på väg.
Vad jag inte förstod var att ett riktigt djupt hack hade slåtts upp i mitt huvud och att blodet fullkomligt forsade ner över halva mitt ansikte, så när Johanna fick syn på mig fick hon naturligtvis fullkomlig panik och började störtböla.
Jag var helt oförstående och var helt fokuserad på Johanna och på att när Markus ringde min mobil var jag tvungen att svara.
I mitt huvud skulle vi ju strax vara redo att åka hem liksom.
Först när jag lagt på och såg att telefonen var helt nerblodad förstod jag hur allvarligt det faktiskt var.
Men förutom Tina fanns det en hel hög med alldeles underbara människor omkring oss som verkligen tog hand om oss och helt enkelt var superfina på alla sätt.
Personen som kört var dock inte riktigt lika fin, han smet nämligen från både bilen och olyckan.
Verkligen jättetoppenfint ...
Ambulansen kom iallafall och vi kördes till Södersjukhuset.
Det var i ambulansen jag verkligen insåg hur illa såret i mitt huvud var, jag hade två stora blodfläckar på jeansen och hela sjalen var mörkt rödbrun.
Paniken infann sig, och både Tina och Johanna var i den andra ambulansen, så att jag grät floder kanske inte var helt underligt.
På sjukhuset var de iallafall helt underbart gulliga mot oss, och de kom ganska snabbt fram till att Johanna var helt okej men hade fått en lättare hjärnskakning, ett litet jack i tinningen och en ganska rejäl blåtira.
Jag skulle däremot sys och röntgas, och dessutom få en stelkrampsspruta, så den där nålskräcken jag levt med hela mitt liv fick jag ganska snabbt försöka glömma bort.
Fick ju även syn på mig själv i spegeln för första gången, och det var inte en vacker syn.
Poliserna var också där, och de var verkligen extremt duktiga och hjälpsamma.
De tog ett förhör med oss var, men själv tror jag nog inte jag kunde tillföra speciellt mycket eftersom jag knappt mindes något och dessutom tittat åt andra hållet när bilen kom.
Tina och Johanna hade båda sett bilen som körde på oss redan innan det small, och eftersom stolpen hade missat Tina så hade hon nog iallafall en del att säga.
Men de var iallafall mycket trevliga och sa att allt skulle ordna sig.
Jag blev sydd i huvudet, femton stygn utan bedövning - tjohej liksom.
Men Tina satt bredvid och höll mig i handen, det tackade jag alla mina gudar för.
Stackars Johanna fick sitta ute i korridoren och var superledsen, men efter det fick hon komma in igen och vi satt där alla tre och försökte inse vad som hade hänt.
Jag blev röntgad och allt såg bra ut, en lättare hjärnskakning hade även jag fått, men ingen blödning eller fraktur vilken förmodligen bara var ren tur.
Fick stanna kvar över natten för observation men flickorna fick åka hem.
Min älskade bror hämtade mig dagen efter, körde mig hem och gick sen och handlade åt oss.
Han är så himla fin på alla sätt.
Vi mår helt okej, men har väldigt ont i huvudet och är nog fortfarande ganska chockade.
Helt sjukt att något sådant här händer en, det är ju sånt man bara ser om på TV liksom.
Men antar att vi ska vara glada att stolpen stod där, annars hade bilen träffat oss istället och då vet man aldrig vad som hade hänt.
Blir så glad över alla som ringt och undrat hur vi mår, känns fantastiskt bra att man har så mycket fina vänner och människor i ens liv som bryr sig.
Tack allihop, ni är ju helt enkelt FABOLOUS:)!
Ta hand om varandra, det gör vi!
PUSS
Dagens Vänner-citat:
Phoebe: Are you in there little fetus? In nine months will you greet us? I will... buy you some Adidas...
Jag, Tina och Johanna hade varit på Engelen och lyssnat på Ida och The Matchmen.
Det var en mycket trevlig kväll, och jag fick än en gång joina Ida vid micken och rockade loss så gott jag kunde med "Long Train Running" och "Highway to Hell".
När klockan var tre bestämde vi oss för att åka hem, så jag ringde Markus för att han skulle kunna komma med taxin och hämta oss.
Det skulle dock ta lite tid, för han var ute i Hallonbergen och skulle ta en körning, så medan vi väntade så gick upp till McDonald's vid Slussen.
En halvtimme senare ringer Markus och säger att han alldeles strax är vid Slussen så vi går ut på Katarinavägen för att möta honom.
Dock visste jag inte ifall han skulle komma från Söder eller från Gamla Stan, så vi kom på den utomordentligt briljanta idén (tyckte vi då) att gå över första övergångsstället och ställa oss på refugen för att då kunna se i förväg vart han kom ifrån.
Det sista jag minns är att Johanna säger något om en röd bil, att Tina svarar att nej, det ska vara en vit bil, jag tittar åt höger och i nästa sekund ligger jag på backen och det står en hel hög med folk runtomkring mig.
Jag förstod inte vad som hade hänt, trodde jag hade halkat eller något liknande, men fick panik när jag såg att Johanna låg två meter ifrån mig med minst lika mycket folk omkring sig.
Tina hade klarat sig undan och förklarade att en bil hade kommit i alldeles för hög fart, kört rakt in i stolpen som böjde sig och träffade oss i huvudet, och att både polis och ambulans var på väg.
Vad jag inte förstod var att ett riktigt djupt hack hade slåtts upp i mitt huvud och att blodet fullkomligt forsade ner över halva mitt ansikte, så när Johanna fick syn på mig fick hon naturligtvis fullkomlig panik och började störtböla.
Jag var helt oförstående och var helt fokuserad på Johanna och på att när Markus ringde min mobil var jag tvungen att svara.
I mitt huvud skulle vi ju strax vara redo att åka hem liksom.
Först när jag lagt på och såg att telefonen var helt nerblodad förstod jag hur allvarligt det faktiskt var.
Men förutom Tina fanns det en hel hög med alldeles underbara människor omkring oss som verkligen tog hand om oss och helt enkelt var superfina på alla sätt.
Personen som kört var dock inte riktigt lika fin, han smet nämligen från både bilen och olyckan.
Verkligen jättetoppenfint ...
Ambulansen kom iallafall och vi kördes till Södersjukhuset.
Det var i ambulansen jag verkligen insåg hur illa såret i mitt huvud var, jag hade två stora blodfläckar på jeansen och hela sjalen var mörkt rödbrun.
Paniken infann sig, och både Tina och Johanna var i den andra ambulansen, så att jag grät floder kanske inte var helt underligt.
På sjukhuset var de iallafall helt underbart gulliga mot oss, och de kom ganska snabbt fram till att Johanna var helt okej men hade fått en lättare hjärnskakning, ett litet jack i tinningen och en ganska rejäl blåtira.
Jag skulle däremot sys och röntgas, och dessutom få en stelkrampsspruta, så den där nålskräcken jag levt med hela mitt liv fick jag ganska snabbt försöka glömma bort.
Fick ju även syn på mig själv i spegeln för första gången, och det var inte en vacker syn.
Poliserna var också där, och de var verkligen extremt duktiga och hjälpsamma.
De tog ett förhör med oss var, men själv tror jag nog inte jag kunde tillföra speciellt mycket eftersom jag knappt mindes något och dessutom tittat åt andra hållet när bilen kom.
Tina och Johanna hade båda sett bilen som körde på oss redan innan det small, och eftersom stolpen hade missat Tina så hade hon nog iallafall en del att säga.
Men de var iallafall mycket trevliga och sa att allt skulle ordna sig.
Jag blev sydd i huvudet, femton stygn utan bedövning - tjohej liksom.
Men Tina satt bredvid och höll mig i handen, det tackade jag alla mina gudar för.
Stackars Johanna fick sitta ute i korridoren och var superledsen, men efter det fick hon komma in igen och vi satt där alla tre och försökte inse vad som hade hänt.
Jag blev röntgad och allt såg bra ut, en lättare hjärnskakning hade även jag fått, men ingen blödning eller fraktur vilken förmodligen bara var ren tur.
Fick stanna kvar över natten för observation men flickorna fick åka hem.
Min älskade bror hämtade mig dagen efter, körde mig hem och gick sen och handlade åt oss.
Han är så himla fin på alla sätt.
Vi mår helt okej, men har väldigt ont i huvudet och är nog fortfarande ganska chockade.
Helt sjukt att något sådant här händer en, det är ju sånt man bara ser om på TV liksom.
Men antar att vi ska vara glada att stolpen stod där, annars hade bilen träffat oss istället och då vet man aldrig vad som hade hänt.
Blir så glad över alla som ringt och undrat hur vi mår, känns fantastiskt bra att man har så mycket fina vänner och människor i ens liv som bryr sig.
Tack allihop, ni är ju helt enkelt FABOLOUS:)!
Ta hand om varandra, det gör vi!
PUSS
Dagens Vänner-citat:
Phoebe: Are you in there little fetus? In nine months will you greet us? I will... buy you some Adidas...
Jahadu ...
... så det tycker du?
Nu blev ju allting mycket lättare.
Tror gubben däruppe sitter och asgarvar åt mig nu.
Kan han inte iallafall försöka hjälpa mig att göra livet liiiiiiite enklare?
Nänänänäääääääädå, krångla till allt bara.
SUCK!
What to do?
Har bara en sak till att säga ...
WHAT THE FRUIT????
Sova kanske?
Okej!
Huvudvärk, mp3 och skapande
Urk, mitt huvud bankar som aldrig förr.
Var ute med Karin och Caisa igår, vilket var mycket trevligt.
Pratade massor och drack alldeles för många öl.
Caisa var duktig och drak bara en, sen droppade hon av för att ge sig iväg till ett annat tete-a-tete, men jag och Karin satt kvar.
Vi är egentligen inte bra för varandra för vi är precis likadana - när ölen är slut och man kanske verkligen borde tänka på refrängen så tittar vi bara på varandra och säger med en mun: Vi tar en till!
Dåååålig karaktär har vi, men roligt var det också:).
En fråga bara - varför är det så att när man absolut inte är vare sig intresserad eller tillgänglig någonstans så ska varenda snubbe i hela stan som får syn på två ensamma tjejer vid ett bord komma fram och försöka sig på något?
Inte mindre än tre gånger fick jag lite smidigt försöka slingra mig ur när någon försökte inleda en konversation (varav en av dem försökte med den otroligt originella repliken "så, vad jobbar du med då?")
Om det är någonting jag absolut INTE har lust med just nu så är det att träffa någon, och om det nu är så att det är då man skickar ut "rätt" signaler, borde då inte dessa signaler säga "jag är inte intresserad" punkt så att snubben ifråga vänder om och satsar på någon annan?
Nej, nej, neeeeeej, istället säger tydligen dessa signaler "jag är inte intresserad, men snälla kom fram och försök få mig att ändra mig"!!!
Blir så urbota trött.
Inte ens när vi fullkomligt ignorerade killarna som slog sig ner mittemot oss, och istället vred huvudena tätt och mot varandra i soffan försvann de!!!
Trodde faktiskt också att det skulle hjälpa lite att säga "jag och min kompis har inte setts på väldigt länge, och har otroligt mycket att prata om".
Hur kan man INTE förstå att undermeningen av den meningen är: "Vi vill prata med varandra och inte med er"!
Giv mig styrka, någon!
Min mp3-spelare gick sönder inatt.
Jag blev irriterad.
CSN är dumma i huvudet och fattar absolut ingenting, vilket inte är något nytt.
Jag blir irriterad.
Jag sitter och skriver massa låttexter och bara öser ur mig varenda tanke och känsla som någonsin existerat i min lilla hjärna.
Jag blir deprimerad.
Kan det inte bli vår snart?
Imorgon ska jag på fest hos Helena och Henrik.
Hoppas jag slipper ifrån kommentarer som "eller så kan du kväva mig mellan dina stora bröst" den här gången:)?
Skämt åsido, det ska bli jättetrevligt att träffa dem igen, de är två alldeles underbara människor!!!
Ikväll tänker jag köpa pizza.
Det tycker jag faktiskt att jag är värd en dag som denna.
Dagens Vänner-citat:
Rachel: I don't like guys with boring jobs.
Chandler: And Ross was what, a liontamer?
Var ute med Karin och Caisa igår, vilket var mycket trevligt.
Pratade massor och drack alldeles för många öl.
Caisa var duktig och drak bara en, sen droppade hon av för att ge sig iväg till ett annat tete-a-tete, men jag och Karin satt kvar.
Vi är egentligen inte bra för varandra för vi är precis likadana - när ölen är slut och man kanske verkligen borde tänka på refrängen så tittar vi bara på varandra och säger med en mun: Vi tar en till!
Dåååålig karaktär har vi, men roligt var det också:).
En fråga bara - varför är det så att när man absolut inte är vare sig intresserad eller tillgänglig någonstans så ska varenda snubbe i hela stan som får syn på två ensamma tjejer vid ett bord komma fram och försöka sig på något?
Inte mindre än tre gånger fick jag lite smidigt försöka slingra mig ur när någon försökte inleda en konversation (varav en av dem försökte med den otroligt originella repliken "så, vad jobbar du med då?")
Om det är någonting jag absolut INTE har lust med just nu så är det att träffa någon, och om det nu är så att det är då man skickar ut "rätt" signaler, borde då inte dessa signaler säga "jag är inte intresserad" punkt så att snubben ifråga vänder om och satsar på någon annan?
Nej, nej, neeeeeej, istället säger tydligen dessa signaler "jag är inte intresserad, men snälla kom fram och försök få mig att ändra mig"!!!
Blir så urbota trött.
Inte ens när vi fullkomligt ignorerade killarna som slog sig ner mittemot oss, och istället vred huvudena tätt och mot varandra i soffan försvann de!!!
Trodde faktiskt också att det skulle hjälpa lite att säga "jag och min kompis har inte setts på väldigt länge, och har otroligt mycket att prata om".
Hur kan man INTE förstå att undermeningen av den meningen är: "Vi vill prata med varandra och inte med er"!
Giv mig styrka, någon!
Min mp3-spelare gick sönder inatt.
Jag blev irriterad.
CSN är dumma i huvudet och fattar absolut ingenting, vilket inte är något nytt.
Jag blir irriterad.
Jag sitter och skriver massa låttexter och bara öser ur mig varenda tanke och känsla som någonsin existerat i min lilla hjärna.
Jag blir deprimerad.
Kan det inte bli vår snart?
Imorgon ska jag på fest hos Helena och Henrik.
Hoppas jag slipper ifrån kommentarer som "eller så kan du kväva mig mellan dina stora bröst" den här gången:)?
Skämt åsido, det ska bli jättetrevligt att träffa dem igen, de är två alldeles underbara människor!!!
Ikväll tänker jag köpa pizza.
Det tycker jag faktiskt att jag är värd en dag som denna.
Dagens Vänner-citat:
Rachel: I don't like guys with boring jobs.
Chandler: And Ross was what, a liontamer?
Måste ...
... gå vidare.
Hur gör man det då när vägen verkar vara igengrusad?
När man inte ser åt vilket håll man ska?
När man inser att man än en gång tappat sig själv någonstans på vägen?
När alla andra inte längre kan göra mer än de redan gjort, helt enkelt talat om för en vilken väg som är den rätta och verkligen försökt hjälpa en att gå i den riktningen.
Men det är ju rätt svårt att hjälpa någon som uppenbarligen inte är mottaglig för hjälp utan bara lever i sin egna lilla värld.
Jag har återigen blivit den där Lisa som jag absolut inte vill vara.
Förlåt alla som försökt hjälpa, förlåt för att jag inte lyssnat, förlåt för att jag istället bara pratat.
Hoppas att jag inte förlorat er på samma sätt som jag förlorat mig själv.
Tack för allt stöd.
Nu måste jag försöka själv.
Ni ha gjort allt man någonsin kan begära, och mycket mycket mer.
Jag älskar er så mycket, av hela mitt hjärta.
Har annars haft en härlig dag, och med många trevliga återseenden.
Åkte till Camillas kontor för att öva lite med Markus.
Honom hade jag inte sett på jag vet inte hur länge, så det var ett mycket kärt återseende.
Sen var även Weine, Klas och Stefan där vilket var himla trevligt, sen kom min lilla Martinis dit med lite kläder, och Camillas man Daniel också.
Ja, och så Camilla, Frida och Mimi - såklart:)
Sååååå roligt att träffa alla.
Markus och jag satt och sjöng i ungefär sju timmar och hade sjukt roligt.
Jag hade helt glömt bort hur det var att sjunga utan att försöka prestera så mycket, det är otroligt spännande att se hur mycket bättre det blir då.
Shit vad härligt det är, särskilt när man inte är själv utan kan samspela med någon.
Att sen Markus är bland de bästa sångarna i hela Sverige gör ju inte saken sämre!
Det finns f-n inga gränser för vad den människan kan göra med sin röst, blir ju alldeles mållös ibland och kommer på mig själv med att bara sitta och gapa, haha.
Tänk vad roligt det är med talangfulla människor, bara att suga i sig och bli inspirerad till att själv bli så bra man bara kan!
Tilläggas kan också att jag hade så roligt ett tag att jag var en millimeter från att välta mig själv och stolen jag satt på i en av mina skrattattacker.
Mer skratt åt folket - det är ju hääääääärligt:)!
Ikväll tog jag en öl med fina Ida (träffade fyra av sex kollegor från Kungsholmen idag, inte visste jag att det skulle bli en sådan reunion när jag vaknade imorse:).
Det var som alltid härligt, hon är verkligen som en frisk vårvind och har alltid massa positiv energi till övers.
Tackar för det.
Idag fick vi dessutom äntligen tillfället att prata om någonting som vi båda uppenbarligen gått och tyckt lika om ända sen vi lärde känna varandra, men helt enkelt aldrig pratat om (kanske inte vågat, haha).
Men roligt var det iallafall idag när vi i stort sett sa samma ord om samma sak i samma sekund.
Mohahahaha ..... vi kanske är lite lika ändå!
Fast det är sant Ida, det där du sa om den öde ön i tio år och kokosnötterna kanske säger att vi INTE är så lika på ett ganska stort plan, hehe ...
Behöver sova, men efter dagens fyra koppar kaffe kan det bli svårt just nu.
Sätter på Vänner, stänger av ljudet på telefonen och möter natten som definitivt inte kommer bli lätt.
Men jag överlever.
Det gör jag alltid:).
Men det är verkligen dags att jag gör en ändring.
För såhär kan jag inte ha det.
Det går ju faktiskt inte ...
Dagens Vänner-citat:
Chandler: Condoms?
Joey: We don't know how long we're gonna be stuck here. We might have to repopulate the world.
Chandler: And condoms are the way to do that?
Hur gör man det då när vägen verkar vara igengrusad?
När man inte ser åt vilket håll man ska?
När man inser att man än en gång tappat sig själv någonstans på vägen?
När alla andra inte längre kan göra mer än de redan gjort, helt enkelt talat om för en vilken väg som är den rätta och verkligen försökt hjälpa en att gå i den riktningen.
Men det är ju rätt svårt att hjälpa någon som uppenbarligen inte är mottaglig för hjälp utan bara lever i sin egna lilla värld.
Jag har återigen blivit den där Lisa som jag absolut inte vill vara.
Förlåt alla som försökt hjälpa, förlåt för att jag inte lyssnat, förlåt för att jag istället bara pratat.
Hoppas att jag inte förlorat er på samma sätt som jag förlorat mig själv.
Tack för allt stöd.
Nu måste jag försöka själv.
Ni ha gjort allt man någonsin kan begära, och mycket mycket mer.
Jag älskar er så mycket, av hela mitt hjärta.
Har annars haft en härlig dag, och med många trevliga återseenden.
Åkte till Camillas kontor för att öva lite med Markus.
Honom hade jag inte sett på jag vet inte hur länge, så det var ett mycket kärt återseende.
Sen var även Weine, Klas och Stefan där vilket var himla trevligt, sen kom min lilla Martinis dit med lite kläder, och Camillas man Daniel också.
Ja, och så Camilla, Frida och Mimi - såklart:)
Sååååå roligt att träffa alla.
Markus och jag satt och sjöng i ungefär sju timmar och hade sjukt roligt.
Jag hade helt glömt bort hur det var att sjunga utan att försöka prestera så mycket, det är otroligt spännande att se hur mycket bättre det blir då.
Shit vad härligt det är, särskilt när man inte är själv utan kan samspela med någon.
Att sen Markus är bland de bästa sångarna i hela Sverige gör ju inte saken sämre!
Det finns f-n inga gränser för vad den människan kan göra med sin röst, blir ju alldeles mållös ibland och kommer på mig själv med att bara sitta och gapa, haha.
Tänk vad roligt det är med talangfulla människor, bara att suga i sig och bli inspirerad till att själv bli så bra man bara kan!
Tilläggas kan också att jag hade så roligt ett tag att jag var en millimeter från att välta mig själv och stolen jag satt på i en av mina skrattattacker.
Mer skratt åt folket - det är ju hääääääärligt:)!
Ikväll tog jag en öl med fina Ida (träffade fyra av sex kollegor från Kungsholmen idag, inte visste jag att det skulle bli en sådan reunion när jag vaknade imorse:).
Det var som alltid härligt, hon är verkligen som en frisk vårvind och har alltid massa positiv energi till övers.
Tackar för det.
Idag fick vi dessutom äntligen tillfället att prata om någonting som vi båda uppenbarligen gått och tyckt lika om ända sen vi lärde känna varandra, men helt enkelt aldrig pratat om (kanske inte vågat, haha).
Men roligt var det iallafall idag när vi i stort sett sa samma ord om samma sak i samma sekund.
Mohahahaha ..... vi kanske är lite lika ändå!
Fast det är sant Ida, det där du sa om den öde ön i tio år och kokosnötterna kanske säger att vi INTE är så lika på ett ganska stort plan, hehe ...
Behöver sova, men efter dagens fyra koppar kaffe kan det bli svårt just nu.
Sätter på Vänner, stänger av ljudet på telefonen och möter natten som definitivt inte kommer bli lätt.
Men jag överlever.
Det gör jag alltid:).
Men det är verkligen dags att jag gör en ändring.
För såhär kan jag inte ha det.
Det går ju faktiskt inte ...
Dagens Vänner-citat:
Chandler: Condoms?
Joey: We don't know how long we're gonna be stuck here. We might have to repopulate the world.
Chandler: And condoms are the way to do that?
Audition-Lisa
Idag var det återigen dags för att genomgå artisternas svar på elektriska stolen.
Jag vet inte om jag tror på de som säger att de tycker det är roligt att göra audition.
Jag tycker bara det är hemskt, hemskt, HEMSKT!
Iallafall, idag var det Wallman's som gällde.
Först ett dansprov som gick helt okej, det var en ganska snabb och svår kombination, men jag gjorde mitt bästa och behöll min energi så gott jag kunde.
Och det verkar som om juryn lade märke till det, för de kommenterade innan mitt sångprov att de tyckte att jag hade haft en väldigt fin utstrålning:).
Roligt när man får lite feedback, särskilt när den är positiv!
Sjöng "Let's hear it for the boy".
Kunde gått bättre, tyckte ljudet var lite konstigt, och det kändes som om jag behövde kämpa så mycket för att få ut min röst, vilket inte brukar vara mitt problem.
Detta hämmade mig lite, jag kände att jag var tvungen att koncentrera mig så mycket på att låta bra att jag inte riktigt kunde leva ut så mycket som jag vet att jag kan.
Men det gick helt okej, jag tyckte ändå att jag vågade satsa mer än vanligt och de log och nickade mycket så tror de gillade mig iallafall.
Det är ju hur många som helst som söker, så jag räknar inte med att få jobbet, men det är första gången på RIKTIGT länge som jag faktiskt kände att juryn var på min sida och faktiskt gillade mig.
Kände mig inte alls sådär ful och menlös som jag brukar göra på auditions, utan sträckte på mig, var stolt över mig själv och kände mig faktiskt riktigt vacker.
Heja Lisa!
Är otroligt trött nu, urladdningen har även gett mig en ganska rejäl huvudvärk så hoppas jag kan komma i säng relativt tidigt ikväll.
Imorgon ska sjunga lite mer, det ska bli roligt:)!
Jag vet inte om jag tror på de som säger att de tycker det är roligt att göra audition.
Jag tycker bara det är hemskt, hemskt, HEMSKT!
Iallafall, idag var det Wallman's som gällde.
Först ett dansprov som gick helt okej, det var en ganska snabb och svår kombination, men jag gjorde mitt bästa och behöll min energi så gott jag kunde.
Och det verkar som om juryn lade märke till det, för de kommenterade innan mitt sångprov att de tyckte att jag hade haft en väldigt fin utstrålning:).
Roligt när man får lite feedback, särskilt när den är positiv!
Sjöng "Let's hear it for the boy".
Kunde gått bättre, tyckte ljudet var lite konstigt, och det kändes som om jag behövde kämpa så mycket för att få ut min röst, vilket inte brukar vara mitt problem.
Detta hämmade mig lite, jag kände att jag var tvungen att koncentrera mig så mycket på att låta bra att jag inte riktigt kunde leva ut så mycket som jag vet att jag kan.
Men det gick helt okej, jag tyckte ändå att jag vågade satsa mer än vanligt och de log och nickade mycket så tror de gillade mig iallafall.
Det är ju hur många som helst som söker, så jag räknar inte med att få jobbet, men det är första gången på RIKTIGT länge som jag faktiskt kände att juryn var på min sida och faktiskt gillade mig.
Kände mig inte alls sådär ful och menlös som jag brukar göra på auditions, utan sträckte på mig, var stolt över mig själv och kände mig faktiskt riktigt vacker.
Heja Lisa!
Är otroligt trött nu, urladdningen har även gett mig en ganska rejäl huvudvärk så hoppas jag kan komma i säng relativt tidigt ikväll.
Imorgon ska sjunga lite mer, det ska bli roligt:)!
Plötsligt händer det ...
... och då menar jag inte en vinst på triss.
Utan helt plötsligt kan man få svar på någonting man undrat så otroligt länge, något man aldrig trodde man skulle få svar på.
Och det är inte alltid svaret kommer från personen man faktiskt vill fråga.
Det kan komma från annat håll.
Det gjorde det till mig idag.
Jag blev väldigt överraskad.
Och glad.
Allting känns iallafall liiiiite lättare nu.
Jag var inte helt fel ute.
Och det var inte bara skitsnack för att komma lätt undan.
Det var faktiskt sanningen.
Klart jag fortfarande är ledsen och besviken.
Jag önskar fortfarande att livet inte var så komplicerat.
Men ibland är det det.
Och just nu går det inte att göra något åt det.
Tyvärr.
Men nu kan jag iallafall minnas med lite mer glädje, och inte bara med sorg.
Let's Dance ikväll.
Det är ett helt okej program.
Tycker Claudia Galli och Mattias Andréasson är riktigt duktiga.
Och dessutom är fröken Galli riktigt vacker.
Har fått höra att jag är lite lik henne ... det tar jag som en komplimang:).
Imorgon ska jag vara sjungande clown.
Förutom att det innebär att jag måste gå upp klockan halv åtta, så ska det bli riktigt roligt.
Går kanske en sväng till Golden Hits med Johanna på kvällen också.
Ska ju göra audition för Wallman's på måndag, och då får man ta med en kompis och få gratis inträde till någon av deras shower.
För att kolla in vad det egentligen är man söker för jobb!
Så det ska vi utnyttja:)!
Dagens Vänner-citat:
Ross: I have to go to China.
Joey: The country?
Ross: No no, this big pile of dishes in my moms breakfront.
Utan helt plötsligt kan man få svar på någonting man undrat så otroligt länge, något man aldrig trodde man skulle få svar på.
Och det är inte alltid svaret kommer från personen man faktiskt vill fråga.
Det kan komma från annat håll.
Det gjorde det till mig idag.
Jag blev väldigt överraskad.
Och glad.
Allting känns iallafall liiiiite lättare nu.
Jag var inte helt fel ute.
Och det var inte bara skitsnack för att komma lätt undan.
Det var faktiskt sanningen.
Klart jag fortfarande är ledsen och besviken.
Jag önskar fortfarande att livet inte var så komplicerat.
Men ibland är det det.
Och just nu går det inte att göra något åt det.
Tyvärr.
Men nu kan jag iallafall minnas med lite mer glädje, och inte bara med sorg.
Let's Dance ikväll.
Det är ett helt okej program.
Tycker Claudia Galli och Mattias Andréasson är riktigt duktiga.
Och dessutom är fröken Galli riktigt vacker.
Har fått höra att jag är lite lik henne ... det tar jag som en komplimang:).
Imorgon ska jag vara sjungande clown.
Förutom att det innebär att jag måste gå upp klockan halv åtta, så ska det bli riktigt roligt.
Går kanske en sväng till Golden Hits med Johanna på kvällen också.
Ska ju göra audition för Wallman's på måndag, och då får man ta med en kompis och få gratis inträde till någon av deras shower.
För att kolla in vad det egentligen är man söker för jobb!
Så det ska vi utnyttja:)!
Dagens Vänner-citat:
Ross: I have to go to China.
Joey: The country?
Ross: No no, this big pile of dishes in my moms breakfront.
Idag har jag och Johanna ...
* Funderat över varför snor kommer ut genom näsan och inte ur öronen.
* Ätit thai-mat eftersom vi båda är alldeles för inkompetenta för att åstadkomma något annat än tonfisk på burk.
* Sjungit igenom den nya showen och insett att man absolut inte har råd eller tid att bli det minsta förkyld under den kommande säsongen, för då går det absolut inte att genomföra showen utan att det hörs.
* Förundrat oss över norska telefonguider som verkar vara dummare än herr och fru Ahl som döpte sin dotter till Ann.
* Tittat på "Sjunde Himlen" och kommit fram till: 1. Att den här serien får en att vilja skjuta sig själv. 2. Hon som spelar den yngsta dottern i familjen är störande vacker trots att hon bara är ungefär 12 år. 3. Att skådespelarna ibland är så dåliga att de inte kan ha andra förebilder än exempelvis Arnold Schwarzenegger, Josefin Nilsson eller varför inte en lyckstolpe?!
* Improviserat fram danser i stilen modernt möter stelopererad kossa på ecstasy.
* Kommit fram till att vi älskar Sex & the City-tjejerna mycket därför att de INTE är typiska kaliforniska skönheter utan helt enkelt extremt självsäkra, classy och personligt vackra.
* Funderat över om man ändå inte ska bli lite mer som Samantha ... men sedan kommit fram till att det förmodligen bara leder till att man får mannens förbannade fru efter sig, samt en och annan könssjukdom.
* Tappat bort snusen som Johanna stoppade i munnen några minuter tidigare. Vi hittade den sedan, föga förvånande, under hennes högra överläpp.
* Bläddrat igenom mina noter och för 1000:e gången i ordningen konstaterat att jag är en musikalnörd.
* Tittat oss omkring och insett att det är väldigt stökigt i vår lägenhet, och sedan funderat på om vi ska göra något åt det.
* Kommit fram till att Johanna är sjuk, och därmed är jag det också i ren sympati, så vi skjuter upp städningen till någon annan dag.
Tänk vad mycket man får gjort när man har någon att dela sina förundringar, upplevelser och tankar med ...
Dagens Vänner-citat:
Joey: Hey, Phoebs, do you wanna help?
Phoebe: Oh, I wish I could, but I don't want to.
Bloggtorka
Ojoj, nu var det ju många dagar sen jag var härinne och printade ner alla mina tankar!
Det har verken funnits tid eller motivation kan man väl säga.
Men nu har jag några timmar kvar här innan jag ska iväg på en inspirationskväll på Camillas kontor.
Förra veckan var härlig med mycket musik.
I lördags återvände jag till Dubliner tillsammans med ett härligt gäng och lyssnade ännu mer på Ida och The Matchmen.
I söndags begedde jag mig till Berns där min pappas gamla band Salt intog scenen.
Det blev en riktig nostalgitripp tillbaka till barndomen och jag både skrattade, sjöng och grät lite.
Insåg också när jag såg min far på scenen att jag verkligen är pappas flicka.
Äntligen förstår jag var min dåliga humor och mitt showande jag kommer från.
Farsan är för övrigt en grym gitarrist ... fast det visste jag ju iochförsig redan ...:).
Igår fyllde min ärade storebror 27 år, så jag åkte hem dit och träffade massor av hans vänner och kollegor och blev bjuden på en riktigt smaskig kladdkaka.
Någon present hade jag inte köpt, MEN han fick ett val att göra.
Antingen skulle jag bjuda honom på middag och bio någon gång här i Stockholm ... ELLER så skulle jag bjuda honom på en Premier Leauge match den helgen vi bestämmer oss för att åka till London (själva resan är redan bestämd ska göras, det var min kombinerade julklapp/födelsedagspresent av honom).
Föga förvånande valde han fotbollsmatchen, och det blev även jag mycket glad åt.
Kommer bli några underbara dagar i London, när det nu blir :).
Fick även ett glatt besked igår.
Jag fick ju brev från Wallmans förra veckan att jag tyvärr inte blivit kallad på audition i år.
MEN eftersom jag visste att jag hade blivit rekommenderad, så mejlade jag till min rekommendation och kollade om något kanske blivit missförstått.
Och det hade det, så nu väntar jag på ett nytt brev från dem där jag ska få tid och datum för audition.
Ibland är det bra att ha lite kontakter och människor som sett en på scenen och tycker att man är bra.
Nu är den stora frågan vad jag ska sjunga.
Man ska ju ha en up-tempo och en ballad, i två olika genres.
Helst skulle jag vilja sjunga "Somebody to love" och "Alone".
Men eftersom det är två rocklåtar så känns det inte helt okej.
Så nu blir det antingen "Somebody to Love" och "I'll be There" ELLER "Let's hear it for the boy" och "Alone".
Svårt val.
I vilket fall som helst så har jag bestämt mig för att sjunga up-tempo låten först så det är bara att bestämma om det ska bli "Somebody ..." eller "Let's hear ...".
Vad tycker ni?
Övar nog in allihop och bestämmer mig på auditiondagen, hihi ...
Har även lyckats få igång min mp3-spelare som jag fick i julklapp.
Och det var ju verkligen himla svårt ... NOT!!!
Jag förstår mig inte på mig själv ibland.
När det kommer till tekniska saker som jag aldrig använt förut, så tror jag aldrig att jag ska klara av det, så jag väntar och väntar på att någon ska ta tag i det och hjälpa mig.
Och sen när det har gått alldeles för lång tid och jag väl sätter mig ner och försöker fixa det själv så klarar jag det alltid alldeles galant!
Så nu satt jag hela vägen till och från min bror igår och var i min alldeles egna musikaliska värld.
Tror alla medpassagerare störde sig rätt rejält på mig då jag hela tiden stampade med foten eller mimade med i varenda låt.
Men jag kan inte hjälpa det!
Sorry ...
Nu ska jag fortsätta leka med min mp3, håller på att rippa varenda musikalskiva jag någonsin köpt.
Så idag blir det Footloose och Wicked på väg till kontoret tror jag minsann.
Wihoooow:)!
Dagens Vänner-citat:
Ross: I grew up in a house with Monica, okay. If you didn't eat fast, you didn't eat.
Underbar kväll
Inte ofta nuförtiden jag känner så, men gud vad härligt att jag idag faktiskt kan säga så med gott samvete.
Efter att ha velat hit och dit hela dagen så pallrade jag mig till slut iväg till Dubliner vid Hötorget för att lyssna på min vän och f d kollega Ida och grabbarna i hennes band.
Alldeles själv gick jag dit, och bara det är en stor bedrift för lilla mig.
Ensam tjej i en bar i Stockholm ... för ett år sen hade jag aldrig kommit på tanken.
Men tyckte det var grymt skönt och roligt att bara sitta där, sippa på en öl och njuta av grymma musiker.
Fick ju naturligtvis också snacka lite med Ida och killarna mellan seten, så helt själv var jag ju faktiskt inte.
Sen var det faktiskt några stycken till som vågade komma fram och byta ett par ord med en stackars ensam tjej, och för en gångs skull tyckte jag inte det var jobbigt utan bara jättetrevligt.
Oftast hatar jag när folk kommer fram och ska snacka fyllesnack med mig när jag är ute, men det är en annan sak när det inte är på en nattklubb där allting bara skriker "köttmarknad".
Fick faktiskt också den stora äran att gå upp på scen och sjunga lite tillsammans med gänget, vilket var så sjukt roligt.
Jag har ju mestadels, iallafall den sista tiden, sjungit till piano eller helt enkelt showat, så att sjunga med band är inget jag gör dagligen direkt.
Shit, vilken känsla det är!!!
Kände mig kanske extra trygg också för att Ida stod där och backade upp mig, men ändå.
Jag gjorde det, trots att jag var så nervös att jag kunde kissat på mig (som Ida så vänligt talade om för publiken, haha).
Anyway, först blev det "Himlen runt hörnet" och sen drog jag och Ida av "Proud Mary" så det stod härliga till!
Grymt roligt, är verkligen glad att jag vågade:)!
Imorgon blir det lunch med Karin och Malin (och kanske Helena om jag verkligen har turen på min sida), och sen hem och repa lite.
Kanske drar jag iväg till Dubliner imorgon kväll också, de spelar nämligen där imorgon igen.
Ja, det gör jag nog!
Det är bra för mig att komma ut lite, och bort från alla mina jobbiga och destruktiva tankar.
Tänk vad lite som ska till för att man, iallafall för en liten stund, ska må bättre ...:).
Dagens Vänner-citat:
Phoebe: They're gonna call her Chandler.
Chandler: That's kind of a masculine name, don't you think?
Phoebe: Works on you.
Efter att ha velat hit och dit hela dagen så pallrade jag mig till slut iväg till Dubliner vid Hötorget för att lyssna på min vän och f d kollega Ida och grabbarna i hennes band.
Alldeles själv gick jag dit, och bara det är en stor bedrift för lilla mig.
Ensam tjej i en bar i Stockholm ... för ett år sen hade jag aldrig kommit på tanken.
Men tyckte det var grymt skönt och roligt att bara sitta där, sippa på en öl och njuta av grymma musiker.
Fick ju naturligtvis också snacka lite med Ida och killarna mellan seten, så helt själv var jag ju faktiskt inte.
Sen var det faktiskt några stycken till som vågade komma fram och byta ett par ord med en stackars ensam tjej, och för en gångs skull tyckte jag inte det var jobbigt utan bara jättetrevligt.
Oftast hatar jag när folk kommer fram och ska snacka fyllesnack med mig när jag är ute, men det är en annan sak när det inte är på en nattklubb där allting bara skriker "köttmarknad".
Fick faktiskt också den stora äran att gå upp på scen och sjunga lite tillsammans med gänget, vilket var så sjukt roligt.
Jag har ju mestadels, iallafall den sista tiden, sjungit till piano eller helt enkelt showat, så att sjunga med band är inget jag gör dagligen direkt.
Shit, vilken känsla det är!!!
Kände mig kanske extra trygg också för att Ida stod där och backade upp mig, men ändå.
Jag gjorde det, trots att jag var så nervös att jag kunde kissat på mig (som Ida så vänligt talade om för publiken, haha).
Anyway, först blev det "Himlen runt hörnet" och sen drog jag och Ida av "Proud Mary" så det stod härliga till!
Grymt roligt, är verkligen glad att jag vågade:)!
Imorgon blir det lunch med Karin och Malin (och kanske Helena om jag verkligen har turen på min sida), och sen hem och repa lite.
Kanske drar jag iväg till Dubliner imorgon kväll också, de spelar nämligen där imorgon igen.
Ja, det gör jag nog!
Det är bra för mig att komma ut lite, och bort från alla mina jobbiga och destruktiva tankar.
Tänk vad lite som ska till för att man, iallafall för en liten stund, ska må bättre ...:).
Dagens Vänner-citat:
Phoebe: They're gonna call her Chandler.
Chandler: That's kind of a masculine name, don't you think?
Phoebe: Works on you.
Övar för fullt
Sitter med pärmen i hösta hugg och USB-minnet inopererat i datorn.
Sjunger för full hals.
Borde vara euforisk och lycklig.
Men det har helt enkelt inte varit min dag idag.
Kan inte uppbåda vare sig entusiasm och glädje.
Och jag börjar bli så urbota trött på det.
I en månad har jag gått runt som en zombie.
Jag har bara gått och hoppats.
Jag har inte fattat riktigt.
Inte velat fatta.
Men jag tror att jag igårkväll äntligen fattade.
Fattade att det är inte är som jag varken trott eller velat.
Jag har haft fel.
Ingenting av det jag trodde fanns är verkligt.
Det spelar ingen roll att allt pekade på det, att folk omkring mig trodde sig se någonting, att t o m till slut jag trodde det.
Jag har levt på minnen, som jag nu är rädd att jag skapade helt själv därför att jag så gärna ville att det skulle vara så.
Har försökt intala mig själv att inte släppa det därför att jag var helt övertygad om att det fanns något där.
Men det gör inte det.
Kanske har det heller aldrig gjort det.
Och den insikten har knäckt mig helt.
Självföraktet ligger numera som ett stort, tungt täcke över mig.
Hur ska jag kunna resa mig upp nu?
Accepterandet ligger längre bort än någonsin just nu ...
Jag orkar inte med mig själv och mina tankar.
Men jag vet snart inte vad jag ska ta mig till.
Såhär illa har det inte varit på många, många år.
Jag hade glömt hur jobbigt det var och hur ont det gjorde.
Vägen har varit så otroligt lång.
Trodde att jag vid det här laget iallafall skulle kunna se slutet på den.
Men den verkar längre bort än någonsin.
Imorgon ska jag gå och lyssna på världens bästa Ida.
Ska ta mig ut ur den här lägenheten, kanske t o m sätta på mig lite mascara och någonting annat än joggingdress, klistra på mig ett leende och lyssna på bra musik.
Det kan nog vara bra:).
Dagens Vänner-citat:
Ross: Well, yeah I think we should get married!
Rachel: What? Because that's your answer to everything?
Sjunger för full hals.
Borde vara euforisk och lycklig.
Men det har helt enkelt inte varit min dag idag.
Kan inte uppbåda vare sig entusiasm och glädje.
Och jag börjar bli så urbota trött på det.
I en månad har jag gått runt som en zombie.
Jag har bara gått och hoppats.
Jag har inte fattat riktigt.
Inte velat fatta.
Men jag tror att jag igårkväll äntligen fattade.
Fattade att det är inte är som jag varken trott eller velat.
Jag har haft fel.
Ingenting av det jag trodde fanns är verkligt.
Det spelar ingen roll att allt pekade på det, att folk omkring mig trodde sig se någonting, att t o m till slut jag trodde det.
Jag har levt på minnen, som jag nu är rädd att jag skapade helt själv därför att jag så gärna ville att det skulle vara så.
Har försökt intala mig själv att inte släppa det därför att jag var helt övertygad om att det fanns något där.
Men det gör inte det.
Kanske har det heller aldrig gjort det.
Och den insikten har knäckt mig helt.
Självföraktet ligger numera som ett stort, tungt täcke över mig.
Hur ska jag kunna resa mig upp nu?
Accepterandet ligger längre bort än någonsin just nu ...
Jag orkar inte med mig själv och mina tankar.
Men jag vet snart inte vad jag ska ta mig till.
Såhär illa har det inte varit på många, många år.
Jag hade glömt hur jobbigt det var och hur ont det gjorde.
Vägen har varit så otroligt lång.
Trodde att jag vid det här laget iallafall skulle kunna se slutet på den.
Men den verkar längre bort än någonsin.
Imorgon ska jag gå och lyssna på världens bästa Ida.
Ska ta mig ut ur den här lägenheten, kanske t o m sätta på mig lite mascara och någonting annat än joggingdress, klistra på mig ett leende och lyssna på bra musik.
Det kan nog vara bra:).
Dagens Vänner-citat:
Ross: Well, yeah I think we should get married!
Rachel: What? Because that's your answer to everything?
Äntligen utvilad
Det har varit en alldeles underbar helg, men shit vad jag nästan inte sov någonting.
På lördagen åkte jag och Johanna in till stan i diverse ärenden, och sedan på kvällen var det ju dags att fira hennes födelsedag.
Vi åt middag på Friday's, gick till Fasching en sväng, men sedan ville Tina och Johanna gå vidare och då kände jag att det var dags att kasta in handduken eftersom jag skulle upp och jobba dagen efter.
Tur att man har en kompis som kör taxi, blir både trevligare, roligare och billigare, haha!
Trots relativt tidig hemgång, så kunde jag inte somna förrän runt fyra-halv fem och sov mycket oroligt, låg vaken en timme mellan sju och åtta och stirrade i taket.
Kvart över nio ringde klockan och det var bara att upp och hoppa!
Tog tvärbanan till Liljeholmen och fick sen skjuts därifrån av Camilla till Kista Galleria där vi också mötte Joanna.
Vi pumpade upp cirka 500 ballonger som vi sedan delade ut till alla glada barn, utklädda till clowner.
Det var riktigt roligt, och Joanna är ju så härlig så tröttheten lyckades jag gömma någonstans i bakhuvudet.
När vi dock var klara vid 16 blev det stressigt, vi hade exakt en timme och 9 minuter på oss att bli glamourösa inför kvällens personalfest!
Gick ändå rätt bra, men tidspessimist som jag är, var jag fortfarande stressad när vi satt på tunnelbanan och inte kunde göra så mycket mer än att bara åka haha.
Vi kom iallafall fram i tid och hade en helt underbar kväll!
Det var en del människor som inte kunde vara där tråkigt nog, men flera som jag blev riktigt glad åt att se, t.ex. mina fina kollegor från Kungsholmen; Ida, Klas, Stefan och Ceca.
Så himla roligt att snacka med dem igen!
Det delades även ut lite priser, och döm om min förvåning och glädje när jag fick ett :)!
Årets Nykomling, det är lilla jag det.
Jag blev alldeles tårögd, hade verkligen inte räknat med det alls.
Men så fort Camilla började läsa upp motiveringen så misstänkte jag att det kunde bli jag, hah.
Såhär löd den:
Som en vind svepte hon in i företaget och tog oss med storm.
Positiv, ambitiös och ett energiknippe utöver det vanliga.
Att hon dessutom har en otrolig rep-disciplin och levererar
100% på scenen ger henne en självklar plats bland
de fantastiska artisterna vi har i företaget.
Tack Camilla, Mimi och Frida - ni är alldeles underbara allihop!
Kan stolt säga att jag, som vanligt, var bland de sista kvar på festen och kom inte i säng förrän sex!
Vaknade tolv dagen efter och kunde inte somna om, så därmed hade jag fått ungeför 9 timmar sömn på två dygn.
Inte tillräckligt för mig kan jag säga.
Som tur var behövde jag inte göra något igår, vilket jag ändå inte hade klarat av med tanke på bakfyllan (och träningsvärk) som tagit min kropp i besittning.
Dock fick jag en liten överraskning i brevlådan igår!
Pärmen från 2entertain har kommit med alla stämmor och manus som jag ska kunna om en månad.
Har ju gjort det mesta förut, tur för mig, men den nya showen satte jag mig genast och kollade igenom.
Kommer bli så sjukt grym och rolig, blev faktiskt riktigt peppad ....:).
Sitter här och väntar på att det ska gå över, en gång för alla.
Men det verkar inte vilja det riktigt.
Då och då påminns jag om saker som varit,
vilket får allting att blomma upp igen.
Vet inte om du vet att jag fortfarande tänker på dig.
Men jag tror det.
Att du vet alltså.
Önskar bara du kunde säga till mig vad jag vill höra.
Men det kanske är dags för mig att fatta att du aldrig kommer det.
Varför ska det göra så ont?
Dagens Vänner-citat:
Joey: How you doin?
På lördagen åkte jag och Johanna in till stan i diverse ärenden, och sedan på kvällen var det ju dags att fira hennes födelsedag.
Vi åt middag på Friday's, gick till Fasching en sväng, men sedan ville Tina och Johanna gå vidare och då kände jag att det var dags att kasta in handduken eftersom jag skulle upp och jobba dagen efter.
Tur att man har en kompis som kör taxi, blir både trevligare, roligare och billigare, haha!
Trots relativt tidig hemgång, så kunde jag inte somna förrän runt fyra-halv fem och sov mycket oroligt, låg vaken en timme mellan sju och åtta och stirrade i taket.
Kvart över nio ringde klockan och det var bara att upp och hoppa!
Tog tvärbanan till Liljeholmen och fick sen skjuts därifrån av Camilla till Kista Galleria där vi också mötte Joanna.
Vi pumpade upp cirka 500 ballonger som vi sedan delade ut till alla glada barn, utklädda till clowner.
Det var riktigt roligt, och Joanna är ju så härlig så tröttheten lyckades jag gömma någonstans i bakhuvudet.
När vi dock var klara vid 16 blev det stressigt, vi hade exakt en timme och 9 minuter på oss att bli glamourösa inför kvällens personalfest!
Gick ändå rätt bra, men tidspessimist som jag är, var jag fortfarande stressad när vi satt på tunnelbanan och inte kunde göra så mycket mer än att bara åka haha.
Vi kom iallafall fram i tid och hade en helt underbar kväll!
Det var en del människor som inte kunde vara där tråkigt nog, men flera som jag blev riktigt glad åt att se, t.ex. mina fina kollegor från Kungsholmen; Ida, Klas, Stefan och Ceca.
Så himla roligt att snacka med dem igen!
Det delades även ut lite priser, och döm om min förvåning och glädje när jag fick ett :)!
Årets Nykomling, det är lilla jag det.
Jag blev alldeles tårögd, hade verkligen inte räknat med det alls.
Men så fort Camilla började läsa upp motiveringen så misstänkte jag att det kunde bli jag, hah.
Såhär löd den:
Som en vind svepte hon in i företaget och tog oss med storm.
Positiv, ambitiös och ett energiknippe utöver det vanliga.
Att hon dessutom har en otrolig rep-disciplin och levererar
100% på scenen ger henne en självklar plats bland
de fantastiska artisterna vi har i företaget.
Tack Camilla, Mimi och Frida - ni är alldeles underbara allihop!
Kan stolt säga att jag, som vanligt, var bland de sista kvar på festen och kom inte i säng förrän sex!
Vaknade tolv dagen efter och kunde inte somna om, så därmed hade jag fått ungeför 9 timmar sömn på två dygn.
Inte tillräckligt för mig kan jag säga.
Som tur var behövde jag inte göra något igår, vilket jag ändå inte hade klarat av med tanke på bakfyllan (och träningsvärk) som tagit min kropp i besittning.
Dock fick jag en liten överraskning i brevlådan igår!
Pärmen från 2entertain har kommit med alla stämmor och manus som jag ska kunna om en månad.
Har ju gjort det mesta förut, tur för mig, men den nya showen satte jag mig genast och kollade igenom.
Kommer bli så sjukt grym och rolig, blev faktiskt riktigt peppad ....:).
Sitter här och väntar på att det ska gå över, en gång för alla.
Men det verkar inte vilja det riktigt.
Då och då påminns jag om saker som varit,
vilket får allting att blomma upp igen.
Vet inte om du vet att jag fortfarande tänker på dig.
Men jag tror det.
Att du vet alltså.
Önskar bara du kunde säga till mig vad jag vill höra.
Men det kanske är dags för mig att fatta att du aldrig kommer det.
Varför ska det göra så ont?
Dagens Vänner-citat:
Joey: How you doin?
