MissLizzie

Det värsta som finns är att säga hejdå till någon som man verkligen bryr sig om. Det var jag tvungen att göra igår. Och inte vet jag om jag någonsin ser honom igen. Han bor egentligen i Antalya och han säger att an nog inte kommer tillbaka till Marmaris nästa år. Men ett litet hopp finns ändå ... han har bett mig komma och hälsa på honom i Antalya i vinter. Vet inte om jag har råd egentligen, men det skiter jag i. Jag ska ha råd, för jag måste träffa honom igen!!! Det finns inte ord för hur ont det gör inom mig. Jag vet att han inte känner för mig lika mycket som jag känner för honom ... men det beror också på att han inte tillåter sig till det. Jag vet att jag betyder mycket för honom, och det räcker ...

Jag önskar bara att han var här hos mig, kramade mig, kysste mig, pratade med mig .... vadsomhelst, bara jag fick känna hans närhet igen. Det var längesedan jag känt mig så fysiskt nära någon som jag gjorde med Murat. När han tog i mig, när vi kysstes, när vi hade sex .... så kändes det som om vi var ett. Aldrig har jag varit så bekväm i närheten av någon ... naturligtvis handlar min kärlek inte bara om detta. Men jag tror att p g a jag kände det så med honom rent fysiskt, så ledde det till min kärlek. Just därför att jag aldrig någonsin upplevt sådana känslor förut, inte i helt mitt 22-åriga liv. Han har kommit att betyda något alldeles speciellt för mig, just därför att han gav mig tillbaka mitt självförtroende i en viss mån. Han fick mig att känna mig vacker och åtrådd ... och det har jag inte gjort på ... jag vet inte hur längre ...

Nu sitter jag här helt ensam med en otrolig smärta i mitt mellangärde... men jag behöver bara blunda så ser jag hans ögon framför mig ... och känner hans mun mot min .... då värms hela mitt inre som av en eld.