Varför gör jag alltid såhär?
Att jag aldrig lär mig. Jag trodde ändå jag kände mig själv ganska väl vid det här laget.
Men ibland undrar jag om jag vet vem jag själv är överhuvudtaget.
För cirka en månad sedan träffade jag en gammal "kompis" ute. Han var min första kärlek, kan man säga, och sådana fastnar ju alltid. Vi har altid haft ett gott öga till varandra, även om det oftast bara varit som vänner (och ibland lite mer än så). Vi har känt varandra sedan vi var 12, men vi har inte setts på säkert två ård och efter va jag hört om honom den senaste tiden så trodde jag nästan att han låg död i en rännsten någonstans, nerknarkad eller nerslagen (eller båda delarna).
Blev iallafall otroligt glad av att se honom, och att få prata med honom. Följde med honom på efterfest till en kompis till honom, och naturligtvis så sov vi tillsammans den natten också. Vi gick aldrig hela vägen, men halva om ni förstår vad jag menar. Fick dock panik när jag vaknade på morgonen vid niotiden, för kompisen vi var hos verkade lite psycho, så jag tog mina grejor och stack därifrån. Fick dock lite dåligt samvete, så jag skickade ett mess och förklarade allt för honom, så det inte skulle bli konstigt.
Sedan detta hände så har jag liksom ursäktat mig inför alla mina kompisar (som kanske inte skulle gjort det jag gjorde med honom) och sagt att jag var full, och att han var den enda som fanns i närheten. Men innerst inne så har det aldrig varit riktigt sant .... jag har alltid tyckt om honom, och kommer aldrig riktigt kunna se honom som bara en vän. Dessutom har han alltid varit kär i Josefin, min bästa kompis, och på sista tiden så har han ringt henne minst fem gånger i veckan, och alltid när jag råkat vara med henne. Det har gjort ont, men jag har inte sagt något ... vad skulle jag säga liksom? Jag vet att om hon hade varit där den kvällen, så hade det aldrig hänt något mellan oss ...
I vilket fall som helst, så träffade vi honom ute igår. Han var jättegullig mot mig, sa att jag var jättevacker och sådär ... men det gjorde så otroligt ont att se hur han var mot henne .... Han var efter henne hela tiden och tjatade på att vi skulle med på efterfest. Och jag kan ju naturligtvis inte dölja min besvikelse och svartsjuka.
Av någon underlig anledning så åkte vi med dem på efterfest ända ut till Kållandsö. Där blev det bara ännu värre. Jag blev tjurig, sur och arg och pajade hela stämningen. Bara för att han inte var som han var mot mig sist vi sågs. Och för att (som jag visste redan innan) han hängde efter henne. När vi skulle sova så lade de sig i sängen där vi alla skulle sova (även en till av hans kompisar). Men jag kunde bara inte lägga mig där, jag vet inte varför ... de tjatade på mig tills jag fick spel och rusade ut därifrån. Gick ut ett tag, men gick sedan tillbaka och stod och lyssnade genom dörren. Hon försökte få honom till att gå och prata med mig ... men inte ens det kunde han göra. Satte mig på toa och grät. Grät i både ilska över mig själv för att jag gör såhär, sorg över att jag inte duger åt honom och i ren panik för att alla mina känslor inte kan låta mig vara ifred!
Slutade med att jag gick in och la mig i ett annat rum på en soffa, sov bara några timmar, sen gick jag in och väckte dem, för vi var tvungna att åka in till stan innan två. Försökte väl verka som om allt var grönt, men jag hade pajat allt. Han skojade och spelade pajas som vanligt, men jag tyckte bara det var jobbigt att han försökte vara sådär överdrivet kamratlig.
Min poäng är, varför ska jag alltid bli så svartsjuk och sur? Nu har jag ju pajat allt med honom också. Undrar vad han måste tänka om mig nu ... att jag är störtkör i honom eller något, vilket jag absolut inte är. Varför kan jag inte sansa mig? Varför kan jag inte bara ta saker för va de är i stunden? Och varför ska jag bli den där sura, griniga, tråkiga bruden som är allmänt bitter därför att hon inte ser ut som en fotomodell?
Och jag vet inte hur många som sa till mig hur fin jag var igår!!! Säkert 5-10 personer, både tjejer och killar, även han. Och jag blev skitglad, och jag kände mig verkligen fin också. Varför kan jag inte ta åt mig mer av det? För att jag inte fick den manliga bekräftelsen på det som jag vill ha?
Jag är fan helt jävla otrolig ibland ...
Men ibland undrar jag om jag vet vem jag själv är överhuvudtaget.
För cirka en månad sedan träffade jag en gammal "kompis" ute. Han var min första kärlek, kan man säga, och sådana fastnar ju alltid. Vi har altid haft ett gott öga till varandra, även om det oftast bara varit som vänner (och ibland lite mer än så). Vi har känt varandra sedan vi var 12, men vi har inte setts på säkert två ård och efter va jag hört om honom den senaste tiden så trodde jag nästan att han låg död i en rännsten någonstans, nerknarkad eller nerslagen (eller båda delarna).
Blev iallafall otroligt glad av att se honom, och att få prata med honom. Följde med honom på efterfest till en kompis till honom, och naturligtvis så sov vi tillsammans den natten också. Vi gick aldrig hela vägen, men halva om ni förstår vad jag menar. Fick dock panik när jag vaknade på morgonen vid niotiden, för kompisen vi var hos verkade lite psycho, så jag tog mina grejor och stack därifrån. Fick dock lite dåligt samvete, så jag skickade ett mess och förklarade allt för honom, så det inte skulle bli konstigt.
Sedan detta hände så har jag liksom ursäktat mig inför alla mina kompisar (som kanske inte skulle gjort det jag gjorde med honom) och sagt att jag var full, och att han var den enda som fanns i närheten. Men innerst inne så har det aldrig varit riktigt sant .... jag har alltid tyckt om honom, och kommer aldrig riktigt kunna se honom som bara en vän. Dessutom har han alltid varit kär i Josefin, min bästa kompis, och på sista tiden så har han ringt henne minst fem gånger i veckan, och alltid när jag råkat vara med henne. Det har gjort ont, men jag har inte sagt något ... vad skulle jag säga liksom? Jag vet att om hon hade varit där den kvällen, så hade det aldrig hänt något mellan oss ...
I vilket fall som helst, så träffade vi honom ute igår. Han var jättegullig mot mig, sa att jag var jättevacker och sådär ... men det gjorde så otroligt ont att se hur han var mot henne .... Han var efter henne hela tiden och tjatade på att vi skulle med på efterfest. Och jag kan ju naturligtvis inte dölja min besvikelse och svartsjuka.
Av någon underlig anledning så åkte vi med dem på efterfest ända ut till Kållandsö. Där blev det bara ännu värre. Jag blev tjurig, sur och arg och pajade hela stämningen. Bara för att han inte var som han var mot mig sist vi sågs. Och för att (som jag visste redan innan) han hängde efter henne. När vi skulle sova så lade de sig i sängen där vi alla skulle sova (även en till av hans kompisar). Men jag kunde bara inte lägga mig där, jag vet inte varför ... de tjatade på mig tills jag fick spel och rusade ut därifrån. Gick ut ett tag, men gick sedan tillbaka och stod och lyssnade genom dörren. Hon försökte få honom till att gå och prata med mig ... men inte ens det kunde han göra. Satte mig på toa och grät. Grät i både ilska över mig själv för att jag gör såhär, sorg över att jag inte duger åt honom och i ren panik för att alla mina känslor inte kan låta mig vara ifred!
Slutade med att jag gick in och la mig i ett annat rum på en soffa, sov bara några timmar, sen gick jag in och väckte dem, för vi var tvungna att åka in till stan innan två. Försökte väl verka som om allt var grönt, men jag hade pajat allt. Han skojade och spelade pajas som vanligt, men jag tyckte bara det var jobbigt att han försökte vara sådär överdrivet kamratlig.
Min poäng är, varför ska jag alltid bli så svartsjuk och sur? Nu har jag ju pajat allt med honom också. Undrar vad han måste tänka om mig nu ... att jag är störtkör i honom eller något, vilket jag absolut inte är. Varför kan jag inte sansa mig? Varför kan jag inte bara ta saker för va de är i stunden? Och varför ska jag bli den där sura, griniga, tråkiga bruden som är allmänt bitter därför att hon inte ser ut som en fotomodell?
Och jag vet inte hur många som sa till mig hur fin jag var igår!!! Säkert 5-10 personer, både tjejer och killar, även han. Och jag blev skitglad, och jag kände mig verkligen fin också. Varför kan jag inte ta åt mig mer av det? För att jag inte fick den manliga bekräftelsen på det som jag vill ha?
Jag är fan helt jävla otrolig ibland ...
Kommentarer
Trackback
