Fortfarande skärrad
Man traskar glatt iväg de ca 500 meterna det är hem till dessa goda vänner, i hopp om en trevlig kväll.
Det börjar bra med en kopp gott te och lite allmänt snack.
Sedan sätts filmen på.
Och jag tvingas sedan utstå de värsta 1,5 timmarna i mitt liv.
Filmen - "Eden Lake" är förmodligen det värsta och vidrigaste jag sett i mitt liv!
Den var fenomenalt bra gjord, men jag kan inte annat än önska att jag aldrig sett den!!
Handlingen utspelar sig i England, där det unga paret Jenny och Steve ska ta en romantisk weekend vid en sjö som ligger långt inne i en mycket vacker skog.
De letar upp en mysig strand, men blir snart störda av det lokala ungdomsgänget, som stör med hög musik, en läskig hund och provocerande sätt.
Steve kan naturligtvis inte låta detta vara, utan måste visa sig lite macho, och ber ungdomarna sänka musiken och hålla sin hund i skinnet.
Detta skulle han aldrig gjort.
Konfrontationen utmanar naturligtvis ungdomarna att provocera ännu mer, de stjäl parets bil och när Steve och Jenny går för att tvinga ungdomarna att lämna tillbaka nycklarna urartar allt till en jakt och tortyr vars like jag aldrig skådat.
Det värsta av allt i fimen är verklighetsfaktorn.
Ett gäng ungdomar med en förmodat mycket trasig uppväxt (som man i slutet ställs inför) som triggar, och tvingar, varandra, tills allting slutar långt ifrån där det startade.
Ett ungt, älskande par, där mannen bara vill skydda sin flickvän och visa sig stark.
En vän, vacker, snäll kvinna som förändras så drastiskt under filmen att man i slutet nästan är rädd för henne också.
Skådespelarna är fantastiska, och jag får kalla kårar varenda gång ungdomsgängets ledare Brett öppnar munnen.
Jag vet inte mer hur jag kan beskriva detta, men jag mår fortfarande dåligt över denna film ... fullständigt fenomenal, men som sagt, jag önskar att jag aldrig hade sett den.
Iallafall, efter denna film (mina goda vänner var också helt bestörta) bestämde vi oss för att se något annat och försöka få dessa hemska bilder ur hjärnan.
Så vi sätter på den nya filmen "Changeling" med Angelina Jolie i huvudrollen (som visar en gång för alla vilken fantastisk skådespelerska hon är).
Också den en alldeles underbart GRYM film.
Men de hemska bilderna från förra filmen får tyvärr sällskap av nya, hemska bilder ...
Mannen med yxan och de små barnen .... ja, jag kan inte säga mer utan at berätta hela handlingen, men även där gav filmen mig kalla kårar.
Denna fim är ju verklighetsbaserad, och det är ju det som gör det hela ännu värre.
När filmen var slut, hade klumpen av rädsla, avsky och illamående växt sig ännu starkare i min mage.
VARFÖR finns det så sjuka, onda människor i vår värld???
Kan ju säga att de var INTE kul att gå hem själv klockan halv ett på natten efter detta.
Dessutom tvingades jag ha lampan tänd i köket hela natten, plus att DVD:n "Stolthet & Fördom" fick gå på repeat, och jag fick ändå inte mer än fyra timmars sömn!!!!
Nej, usch, måste försöka skaka av mig de hemska känslorna från igår.
Men när två filmer lämnar avtryck så man känner av det fortfarande dagen efter ...
Ja, då har både regissören, producenten och skådespelarna lyckats:)!
"Stolthet och Fördom"
Och jag kan verkligen inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker om den, i jämförelse med den gamla versionen!!!!
Den här är på ett sätt mer trovärdig, då personerna är mer mänskliga, dialogerna mindre formella och många av de scenerna som i den gamla är mycket stela (trots att det handlar om viktiga saker) får verkligen nytt liv i denna. I scenen där Elisabeths vän Charlotte kommer för att tala om att hon är förlovad med Mr Collins, blir jag mycket rörd, och Charlottes inre känslor kommer upp till ytan. Dessutom tycker jag att just Charlotte är en av de karaktärerna som faktiskt stämmer bättre överens med bokens beskrivningar på henne, än i den gamla versionen.
Båda Mr Darcys frierier, dock speciellt det första, är mycket dramatiska och känslofyllda, vilket ger filmen mycket mer liv och Mr Darcy blir mer mänsklig (även hans moster lady Catherine de Bourgh blir faktiskt människa i den här, och det gillar jag faktiskt). I det hela taget är filmen mycket mer dramatiskt gjord, filmmusiken är fantastisk och vissa av naturbilderna är helt underbara.
Kiera Knightley är lysande, tycker hon gör en mycket bra egen tolkning av Elisabeth. Tyvärr är hon skillnaden på henne och förra Elisabeth (Jennifer Ehle) mycket stor, vad gäller rolltolkning, och det som jag gillade mest med Elisabeth i gamla versionen har tyvärr tappats här. Hon är inte alls lika smart, lika lugn och sansad. Dock är scenerna mellan Kiera och mr Darcy MYCKET bra, och de har verkligen lyckats hitta en speciell stämning mellan varandra!
Men på det hela taget vinner ändå en gamla versionen. Den nya Mr Darcy gör sitt bästa, och han ÄR bra, men ingen kan någonsin VARA Mr Darcy så som Colin Firth är det!!!!! Han ska inte vara för mänsklig, han ska vara ett kylisgt isberg och han ska var riktigt bra på att dölja sina känslor.
Alla karaktärerna är mer framstående i den gamla, och olikheterna mellan systrarna Bennet är mer slående och det är det jag alltid tyckt varit berättelsens roligaste del. Mr och Mrs Bennet är rent ut sagt, skittråkiga i den nya versionen, och tillför inte historien mycket alls faktiskt. Mr Wickham har inte alls stor del i den här, därför är det svårt att förstå Elisabeths bestörtning över vad han påstår mr Darcy gjort emot honom. Mr Bingley är otroligt töntig i den här, och även fast han ska vara lite övertrevlig och naiv, behöver man inte därför inte fördumma honom. Mr Collins karaktär är mycket olik den i den första filmen, men det gör ingenting faktiskt, båda är mycket intressanta, om än med väldigt olik tolkning.
Jag är dock mycket imponerad över att ha fått med såpass mycket av hela den boken i en så kort film ... fast det gör ändå att vissa aspekter tappas bort, och det är tråkigt.
Det jag ogillar mest är dock slutet, jag blev å besviken att jag skrek rakt ut. Förlåt mig nu om jag avslöjar för mycket av filmen, men du kan inte ha "Stolthet och Fördom" att sluta utan att mr Darcy och Elisabeth kysst varandra en enda gång!
Tråkigt är också att de vackra kläderna tappats från första filmen ...
Denna filmen vinner på sin dramatik, filmmusik och spelet mellan Kiera Knightley och mr Darcy (vet inte hans namn). Men Colin Firth och Jennifer Ehle tar ändå hem de flesta priserna ...
"När Lucy Sullivan skulle gifta sig" av Marian Keyes
Boken handlar om tjugosexåriga Lucy som bor i en lägenhet med två vänninnor Charlotte och Karen i centrala London. De tillbringar mest sina dagar med att lata sig på jobbet, dricka vin, festa och äta alldeles för mycket onyttigt. Killarna kommer och går, men de enda två männen i Lucys liv som består är hennes pappa och hennes barndomsvän, den flirtige, snygge Daniel. Lucy har, och har alltid haft, problem med män, vem hon än får ihop det med, så verkar det alltid som om något är fel. När hennes förhållande krashar för sjuttionde gången, går hon till en spådam, som talar om att hon kommer gifta sig inom ett år. Lucy och hennes vänner skrattar åt spådomen, men när alla de andras spådomar plötsligt börjar slå in, och hon i samma veva möter hon den partyglade och bohemiske Gus, kan hon inte låta bli att undra om han kanske är mannen i hennes liv ...
Allting vänds dock uppochnerpå när Gus inte visar sig vara den fantastiske man hon trodde han var. Dumpad och övergiven blir det om möjligt ännu värre när hennes mamma berättar att hon tänker lämna hennes pappa. I vredesmod och stor beslutsamhet lämnar hon sin lägenhet för att flytta hem och ta hand om sin far. Hennes liv tar därmed en stor vändning, och den ende vännen som fortsätter att hälsa på henne är den trygge Daniel. Allt eftersom tiden går upptäcker Lucy snart saker med sin pappa som gör att hon ser allting i ett annat perspektiv ... att man söker män som liknar ens pappa är visst mer än en myt. Chockad och ledsen inser hon även att den stora kärleken funnits framför ögonen på henne hela tiden ... frågan är om det kanske är försent?
Den här boken är otroligt livfull, och alldeles underbar! Man kan inte sluta läsa när man väl börjat! Marian Keyes har en förmåga att beskriva karaktärerna på ett sätt som både är levande, utförligt men utan att vara långrandigt. För oss tjejer är den också otroligt igenkännande, och man förstår alla situationer som uppstår, och problemen som de sedan leder till.
Men den har också ett djup som man sällan finner i chick-litt, och man får sig verkligen en tankeställare på livet. Man inser att man aldrig ska ta personer för givna, och att man alltid måste vara lyhörd och försöka se alla människor precis för vad de är, även om man tror att man redan vet det!
Lucy är en mänsklig och härlig hjältinna, med ett stort hjärta, men också otroligt låg självkänsla. Hennes rumskamrater, Karen och Charlotte, utmålas som (i Karens fall) den livsfarlige, bitchiga blondinen och (i Chrlottes fall) den något korkade, storbystade men ack så snälla, blondinen! Dessa två frambringar tillsammans med Lucy en hel del gapskratt, och även Lucys mamma bidrar till bokens humor. För att inte tala om arbetskamraterna Megan, Jed och Meredie, varav den senare är stor osm ett hus, och den mest cyniska människa jag läst om! Porträttet av den alltid lika artige hjärtekrossaren Daniel är också mycket trovärdig, och man kan verkligen se hans bländvita leende framför sig.
LÄS DENNA, ni kommer inte ångra er! Prova också "En oväntad semester" av Marian Keyes - också fantastiskt bra!
The Holiday
Var på bio i söndags och såg denna helt FANTASTISKA film! Grät och skrattade om vartannat, och ibland kunde man känna igen sig så mycket att jag nästan trodde att filmens kvinnliga huvudkaraktärer baseras på mig (Kate Winslet) och Josefin (Cameron Diaz).
Filmen handlar om engelska kvinnan Iris (Winslet) och amerikanskan Amanda (Diaz) som träffas på Internet och bestämmer sig för att byta hus med varandra i två veckor. De har båda två stora kärleksproblem och behöver miljöombyte för ett tag, särskilt över julen när alla andra verkar vara så kära och lyckliga. Så, sagt och gjort, Iris flyttar in i Amandas lyxvilla i L.A., där hon inte bara lär känna Amandas granne, en 90-årig gammal regissöt, utan också Miles (Jack Black), som visar sig vara precis vad hon behöver ... Amanda i sin tur, tar flyget till London, och hamnar i förorten Surrey, I Iris lila "cottage" där hon ganska snart blir oerhört raslös. Men så på natten när hon inte kan sova dyker plötsligt Iris bror Graham (Jude Law) upp utanför dörren och hennes liv tar en vändning hon aldrig trodde skulle ske.
Filmens aboluta styrka är alla de lysande karaktärerna som gestaltas av helt fantastiska skådespelare, men måste ändå säga (helt opartiskt .... ehhh ...) att Jude Law och Kate Winslet är stjärnorna som lyser starkast, även om Cameron Diaz gör en av sitt livs roller som arbetsnarkomanen Amanda.
Kate Winslets Iris är den som jag tror varenda tjej i hela världen känner igen sig i. Har vi inte alla varit kär i någon som inte är kär tillbaka, men älskar den bekräftelsen han ger dig och håller kvar dig p g a et, men är ändå alltid oförmögen att älska dig? Man känner med henne från stund ett, och hennes sprudlande personlighet gör att man inte kan annat än älska henne. I slutet när hon får sin "uppenbarelse" oc bryter ut i glädjerus vill man bara hoppas och jubla med henne.
Jude Law glider in i filmen med den där otroliga manliga utstrålningen han har jämt. Han fångar ens hjärta, och det absolut vackraste är när man får se honom med sina två döttrar i filmen, och man inser att han inte är en player. Dessutom framkommer hans komiska sida, och scenen när han är "Mr Napkinhead" är en av filmens höjdpunkter!
Cameron Diaz är för en gångs skull inte bara snygg, sexig och rolig, utan gör verkligen en riktig karaktär av sin rollfigur. Amanda är en stressad tjej, som aldrig varit kär och inte gråtit på 20 år, sedan hennes mamma och pappa skiljdes. Naturligtvis blir allting annorlunda när hon möter Graham:).
Den här filmen är full av typiska amerikanska grejorm man jag älskar den ändå. Den lyckas vara nyskapande, och med roliga bifigurer och handlingar så den känns som en helt ny typ av romantisk komedi, även om den egentligen inte är det! Jag grät ända ut i foajén kan jag tillägga:)! SE DEN!!!!!!!!!!
Så som i Himmelen
Återigen en film jag sett förr, men som jag såg igår på TV tillsammans med familjen, Onekligen en film som väcker känslor och diskussioner.
En världberömd dirigent får en hjärtinfarkt, och tar därför en paus i sitt hektiska liv för att återvända hem till byn i Norrland där han växte upp. Dock har han mest hemska minnen därifrån, sin pappas död, mobbningen i skolan mm.
Han försöker stänga in sig där, men kan inte låta bli att dras till den lokala församlingskören. Han tar fram saker ur medlemmerna som varit dolda under ytan så länge, och saker och ting sker i byn och dess invånare som så länge legat och grott. Vissa människor avgudar honom, medans andra hellre skulle se honom död ...
Den här filmen pendlar mellan att vara helt fantastisk och så konstig att jag inte förstår någonting. Det finns många otroligt intressanta karaktärer i denna filmen, och många i stort sett alla skådespelerna gör helt fantastiska prestationer, då särskilt Helen Sjöholm, Lennart Jähkel, Inger Olsson och mannen som spelar kyrkoherden (vet ej hans namn). Vissa saker som sker i filmen skär verkligen i en av sorg och medkänsla, och varenda karaktär vet man finns på riktigt i vårt avlånga land (även om den typen av präst faktiskt inte finns längre). Vissa av dialogerna är också alldeles genialiska.
Men samtidigt får man inget riktigt grepp om filmen. Han startar upp så många situationer och presenterar så många olika karaktärer, men kan inte riktigt hålla kvar allting. Man får bara se små glimtar av vissa bihandlingar, vilket gör att man blir lite snopen när det bara tappas bort. Och till slut händer det så många sorgliga saker, att man till slut inte kan ta emot fler känslor. Sedan tycker jag Michael Nykvists karaktär är så sjuk och konstig, att jag inte köper honom alls. Hans kärleksrelation till Lena är också väldigt underlig, man märker inte när de blir ihop, och förstår inte riktigt om de någonsin blir det heller.
Men filmen lämnar väldigt djupa spår, man tänker till och känner med karaktärerna. Den absolut bästa repliken har Inger Olssons karaktär, prästfrun, när hon, i ren frustration ställer sin make mot väggen med sina frågeställningar angående Gud, "synden" och förlåtelse:
"Gud förlåter inte, för han har aldrig fördömt."!
DaVinci - koden
Såg filmen igår tillsammans med Josefin. Har inte läst boken, men kanske ska göra det nu, eftersom jag gillade filmen mycket.
Ja, vad ska man säga?! Oerhört smart och intellektuellt underhållande film. På många sätt ett mästerverk, men främst därför att det var så mycket i historien som stämmer så överens med saker vi fortfarande har i vardagen, så att det faktiskt mycket väl kan vara sant! Varför fredagen den 13:e finns pratas det ju om, och att så många kvinnor brändes därför att de anklagades för att vara häxor, får också en ny infallsvinkel.Vad är det som säger att Jesus inte kunde haft sex med Maria Magdalena och blivit far efter sin död, och samtidigt vara Guds son? Jag hoppas att det är sant! För mig handlar inte tro om religion, utan om något personligt. Dessutom är det bra att se det här som också påvisar att det inte bara är muslimer som kan vara fanatiska, utan även kristna när de desperat försöker följa etd e blint trot på. och när de försöker dölja saker som de anser skada det som deras religion är uppbyggd på.
Annars är filmen lite rörig, jag hade tur som såg den med en som läst boken, och kunde förklara mycket om vad som hände och varför. Men historien är gripande, och flera gånger oerhört spännande. Kanske lite för mycket twistar hit och dit, och det blir jobbigt när man till slut inte vet vem som är på vems sida och varför.
Däremot speglas karaktärerna mycket bra, speciellt av Audrey Tatou, Ian McKellen och den mannen som spelar Silas (vet ej vad han heter). Bara åsynen av den sistnämnda får mig att rysa av obehag. Gillar även att de använder både franska och italienska, det gör det hela mer trovärdigt.
En film alla borde se, särskilt de överdrivet fanatiska kristna runtom i världen. Inte undra på att den kritiserats så i USA, deras skenheliga syn på saker och ting (som de sedan inte följer i sitt sätt att leva) vacklar ju i och med denna film.
Gilbert Grape
Filmen handlar om Gilbert, en ung man som känner att hans liv spelar honom ett spratt. han bor med sin familj i ett slitet, stort hus i Endora, en liten by där absolut ingenting händer. Fadern i familjen hängde sig för många år sedan, och sedan dess har ingenting varit sig likt. Hans mamma väger cirka 250 kg och kan inget annat göra än att sitta i soffan, titta på TV och äta, medans hennes fyra barn får klara sig själv. Gilbert undrar om han någonsin kommer kunna göra annat än att ta hand om sin lillebror Arnie som är utvecklingsstörd. Hans lillasyster Ellen är 15 år och en typisk tonåring; omogen, rebellisk och en riktig retsticka, storasyster Amy har försökt axla moderns roll, men klarar inte riktigt av det. Gilbert känner att hela hans tillvaro är på väg att glida honom ur händerna, när plötsligt den unga kvinnan Becky kommer med sin mormor till staden och förändrar hans liv för alltid ...
Filmens stora behållning är skådespelarna och på det sätt deras karaktärer utvecklas genom filmens gång. Mest imponerad blir jag (naturligtvis) av Leonardo DiCaprio som spelar den 18-årige, utvecklingsstörde lillebroderna Arnie. Han gör det med en sådan övertygelse att det gör mig alldeles stum! Jag vet att efter den här filmen hade biopremiär, hörde massa människor av sig till filmbolaget och undrade om de kune få adoptera den söte, utvecklingsstörde lille pojken. Det är ganska ironiskt att det här är den första stora rollen Leo DiCaprio gjorde, och enligt mig också den, utan konkurrens, bästa!
Johnny Depp är helt fantastisk som den svårmodige Gilbert och i scenen när han helt tappar kontrollen och i ren frustration slår sin lillebror flera gånger och sedan lämnar hemmer i förtvivlan, faller tårarna i floder! När han sedan, nästa dag, kommer tillbaka hem för att be om förlåtelse, så blir det ännu värre ...
Det absolut vackraste i den här filmen är att se relationen mellan Gilbert och Arnie. Hur två bröder kan älska varandra så mycket, trots den svåra sjukdomen som står emellan dem, är för mig bland det finaste jag sett på film.
Fucking Åmål
Varenda skådespelare, från Rebecca Liljeberg och Alexandra Dahlström i huvudrollerna till de avancerade statisterna i skolan gör en fullkomligt lysande insats. Producenten har gjort något oerhört smart och dessutom det enda rätta när man ska spela in en ungdomsfilm; Valt vanliga ungdomar i rollerna, inte färdiga skådespelare. Vanliga ungdomar som fått lite intstruktioner, och sedan spelar upp vanliga situationer i deras liv. Att de dessutom valts ut bland ungdomar i Trollhättan ger dem dessutom den härlga västgötska dialekten man måste ha om man ska föreställa boende i Åmål.
Denna film är ett mästerverk, tonårslivets alla aspekter kommer med, man ser det från de "populäras" sida, och den mest ensamma av dem alla, och varenda människa känns igen. Konversationerna är så pricksäkra och verkliga att jag ibland undrar om det ens fanns manus till alla scener.
Det som även slog mig igår var Agnes föräldrars dilemma och hur de tacklar det. Pappan som verkligen försöker finnas till hans, försöker förstå och uppmuntra sin dotter, mamman som blundar för sanningen och vill verka så öppensinnad men innerst inne inte är det. Det måste vara oerhört jobbigt att vara förälder till någon som mår så dåligt.
Kort sagt sagt, finns inget att klaga på! Skulle möjligtvis vara att det inte ofta finns folk som kommer ut som homosexuella på högstadiet ... menmen, minor detail!
Brokeback Mountain
Denna fantastiska film har gjort ett intryck på mig som ingen film gjort sen jag såg Schindler's List första gången. Dess budskap och skådespelarnas insatser är något utöver det vanliga. Speglingen av hur två så olika människor av samma kön finner varandra och förblir "vänner" resten av sina liv, hur de båda hanterar hemligheten och hur de bådar lider av att inte kunna vara tilsammans. Måste också ge en stor credit till Heath Ledget och Jake Gyllenhal för deras trovärdighet tillsammans i kärleks - och sexscenerna. Få killar skulle kunna klara av det de åstadkommer i denna film.
Heath Ledget gör sitt livs roll som den instängde, tyste "machokillen" Ennis. Undan för undan blir han mer tillbakadragen när hans självförtroende och självinsikt vacklar. Det är tydligt att han inte har en aning om hur han ska hantera de känslor han har för Jack, och det slutar med att han isolerar sig för känslor och kan inte visa tillgivenhet till någon annan än Jack, inte ens till sina egna döttrar.
Jake Gyllenhal speglar en helt annan typ av kille, och gör det med en trovärdighet som överträffar den mesta. Han vet vem han själv är med sin homosexualitet, och hans sprudlande glada personlighet ger en kick till filmen som den verkligen behöver. Men han är också oerhört naiv, sårbar och osäker. Det absolut allra bästa är när han trycker till svärfar under en Thanksgiving-middag, efter alla de år han har förtryckt honom med ord och handlingar. Han går ju dock ett mycket sorgligt slut till mötes ...
Måste även ge en stor eloge til Michelle Williams, som spelar Ennis fru Alma med mycket stor övertygelse. Hon ser hennes man med Jack och lever sedan med hemligheten i tio år, och först när de är skiljda och hon lever med en annan man talar hon om för Ennis vad hon såg. I scenen när hon konfronterar Ennis är hon alldeles lysande i sin ilska, frustration och sårbarhet!
Det mest intressanta med en här filmen är speglingen av hur olika kärlek kan vara. Jag känner t.ex. direkt att Jack är homosexuell, och att han själv vet om det. Ennis däremot tror jag inte är det egentligen, men när han möter Jack, förälskar han sig i honom för att han är den han är ... jag tror inte han skulle kunnat bli kär i någon annan man, utan det var just han som ledde honom in i det. Att se hur deras liv och personligheter utvecklar sig sida vid sida under 20 år är en fröjd att se, särskilt för mig som skådespelerska själv då karaktärerna är denna films styrka. Den tillsammans med de vackra bilderna och manuset gör det till en av de bästa filmerna jag någonsin sett!
Sandor/slash/Ida
Vad som dock är bra är att de fångat klädstilar, miljöer och klassiska ungdomssituationer mycket bra, och skillnaden mellan Sandors och Idas liv blir mer tydlig här än i boken. Bra gjort!
Jag tycker i det stora hela att boken är bättre än filmen, men jag tror jag hade gillat filmen mer om jag inte haft boken att jämföra med! Fast så är det nog ganska ofta!
Tyst gisslan
Nagonting som dock stör mig ar huvudpersonens efternamn ... Potter .... kan inte lata bli att tanka pa en viss Harry Potter ...
Domen
Det gick helt enkelt inte att lagga ifran sig boken, och jag lag har i receptionen pa hotellet varje dag och bara slukade sida efter sida. Det basta med boken var att den inte bara ahandlade om en sak, utan om livet i en amerikansk smastad fran en tidningsredaktörs sida sett.
Det enda jag irriterade mig pa var att baksidan inte alls stamde överens med innehallet i boken. Hatar egentligen sant, men den har boken var sa bra att det inte gjorde nagat.
Har nu gett mig i kast med "Tyst gisslan" av jeffrey Deaver. Bloggar om den sa fort den ar utlast!
Ego Girl
Jag kan inte annat an avguda den har tjejen som tar för sig av livet och inte bryr sig om vad manniskor sager. Dock borde hon kanske lara sig att traffa ratt man, men sag nagon kvinna som inte behöver det:)!
