Stoppa tiden en minut eller två
Jag hinner inte.
Inte med mig själv.
Jag slits i stycken från alla håll.
Och jag har försökt.
Försökt att vara en bra människa och ställa upp för alla.
På olika sätt, både känslomässigt och proffesionellt.
Någonstans känns det som om jag tappade mig själv.
Och nu sitter jag här och försöker varva ner.
Jag försöker känna.
Försöker tänka.
Det enda jag känner är det där våta som rinner längs med mina kinder.
Jag vet inte varför.
Men det finns något inom mig som skaver och gör så fruktansvärt ont.
Jag vill bara att det ska bort.
Jag vet inte vad jag ska göra med mitt liv.
Jag kanske måste ge upp min dröm om artisteri.
Det fungerar helt enkelt inte.
Jag vill inte sitta här om fem år och fortfarande känna mig som en fattig student som aldrig har pengar eller ett vettigt jobb.
Men hur ska jag kunna ge upp det jag älskar mest av allt i hela världen?
Hur ska jag kunna svika mig själv så mycket genom ett ge upp min dröm?
Jag tycker egentligen att jag är en ganska bra artist.
Men det är ju helt klart något jag saknar som gör att jag inte får jobb.
Jag är inte blind, jag ser ju att jag kanske inte är lika iögonfallande snygg som andra tjejer i branschen, och inte lika smal.
Men jag trodde väl någonstans i min dumhet att talang skulle ta en längre än vad det gör.
Att det var det som var viktigast.
Jag börjar verkligen tro på allvar att jag hade riktigt, riktigt fel.
Jag vet inte hur länge till jag kommer orka.
Jag är inte den som ger upp, jag VILL INTE vara den som ger upp.
Men hur länge ska man orka?
Jag är rädd också.
Att det inte finns någon för mig.
Att jag kommer förbli den eviga singeln.
Det är alltid något som är fel, som inte stämmer.
Förut tyckte jag bara att det var så jobbigt att känna mig ful och tråkig.
Nu är jag helt likgiltig, det är som att jag accepterat att jag känner mig så.
Och om någon visar intresse så reagerar jag knappt, förutom att jag kanske tycker det verkar konstigt att han pratar med mig och inte den där ursöta, 20-åriga blondinen i hörnet med sitt ljuva leende och fladdrande ögonfransar.
Jag önskar jag visste vad jag kunde göra med mina egna känslor och tankar.
Men jag vet inte det.
Så jag får nog ta hjälp av någon som vet.
Förlåt mitt otroligt deppiga inlägg.
MEN jag har varit med om två riktigt, riktigt bra grejor i helgen på jobbet.
Först kom MARTIN STENMARCK med sin otroligt gulliga dotter till mig på Gröna Lund och åkte mina flygande elefanter.
Han var sådär sjukt trevligt och nästan töntigt fräsch även i verkligheten.
Jag dog nästan ...:).
Sen har jag funnit en riktigt god vän på jobbet också (eller egentligen flera, men en är lite mer speciell).
Det tycker jag om.
Blev lite gladare i den personens närhet.
Nu ska jag öva ännu mer.
J-la franska ...
Inte med mig själv.
Jag slits i stycken från alla håll.
Och jag har försökt.
Försökt att vara en bra människa och ställa upp för alla.
På olika sätt, både känslomässigt och proffesionellt.
Någonstans känns det som om jag tappade mig själv.
Och nu sitter jag här och försöker varva ner.
Jag försöker känna.
Försöker tänka.
Det enda jag känner är det där våta som rinner längs med mina kinder.
Jag vet inte varför.
Men det finns något inom mig som skaver och gör så fruktansvärt ont.
Jag vill bara att det ska bort.
Jag vet inte vad jag ska göra med mitt liv.
Jag kanske måste ge upp min dröm om artisteri.
Det fungerar helt enkelt inte.
Jag vill inte sitta här om fem år och fortfarande känna mig som en fattig student som aldrig har pengar eller ett vettigt jobb.
Men hur ska jag kunna ge upp det jag älskar mest av allt i hela världen?
Hur ska jag kunna svika mig själv så mycket genom ett ge upp min dröm?
Jag tycker egentligen att jag är en ganska bra artist.
Men det är ju helt klart något jag saknar som gör att jag inte får jobb.
Jag är inte blind, jag ser ju att jag kanske inte är lika iögonfallande snygg som andra tjejer i branschen, och inte lika smal.
Men jag trodde väl någonstans i min dumhet att talang skulle ta en längre än vad det gör.
Att det var det som var viktigast.
Jag börjar verkligen tro på allvar att jag hade riktigt, riktigt fel.
Jag vet inte hur länge till jag kommer orka.
Jag är inte den som ger upp, jag VILL INTE vara den som ger upp.
Men hur länge ska man orka?
Jag är rädd också.
Att det inte finns någon för mig.
Att jag kommer förbli den eviga singeln.
Det är alltid något som är fel, som inte stämmer.
Förut tyckte jag bara att det var så jobbigt att känna mig ful och tråkig.
Nu är jag helt likgiltig, det är som att jag accepterat att jag känner mig så.
Och om någon visar intresse så reagerar jag knappt, förutom att jag kanske tycker det verkar konstigt att han pratar med mig och inte den där ursöta, 20-åriga blondinen i hörnet med sitt ljuva leende och fladdrande ögonfransar.
Jag önskar jag visste vad jag kunde göra med mina egna känslor och tankar.
Men jag vet inte det.
Så jag får nog ta hjälp av någon som vet.
Förlåt mitt otroligt deppiga inlägg.
MEN jag har varit med om två riktigt, riktigt bra grejor i helgen på jobbet.
Först kom MARTIN STENMARCK med sin otroligt gulliga dotter till mig på Gröna Lund och åkte mina flygande elefanter.
Han var sådär sjukt trevligt och nästan töntigt fräsch även i verkligheten.
Jag dog nästan ...:).
Sen har jag funnit en riktigt god vän på jobbet också (eller egentligen flera, men en är lite mer speciell).
Det tycker jag om.
Blev lite gladare i den personens närhet.
Nu ska jag öva ännu mer.
J-la franska ...
Buss, tåg och 5 km i skogen
Äntligen tillbaka i huvudstaden!
Skönt att vara framme iallafall, resan var ganska lugn iochförsig, men kan väl inte påstå att det är extremt lattjolajban att sitta bredvid en okänd människa i tre timmar.
Försökte läsa lite på tåget, göra lite nytta liksom, men det var svårt, hade huvudet full av massa tankar.
Typiskt mig att tänka, tänka, tänka ... men tror det kan vara bra också.
Man måste acceptera vissa karaktärsdrag hos sig själv.
Och vissa kan man försöka ändra, om man vill:).
Tog alltså bussen till Skövde klockan halv tolv i förmiddags, sedan gick tåget till Stockholm halv två.
Sov lite, åt lite, tittade ut genom fönstret och drömde mig bort i mina tankar.
Väl framme klev jag ut på perrongen och kände genast att det var ca 5 grader varmare här än hemma.
Nice.
Kände också direkt av stressen när jag skulle baxa på min stora, röda resväska på tunnelbanan, mitt i rusningstrafiken!
Börjar vänja mig vid den stressen nu, har vässat mina armbågar i en månad nu, och lyckas nuförtiden alltid komma på tunnelbanan, hur full den än är, haha.
Men det är aldrig roligt att behöva stå och lukta in i någon annans armhåla i tio minuter, särskilt när det är proppfullt runtomkring och svetten gärna tränger fram.
Fräscht.
Kom hem till lägenheten, och för en gångs skull var min rumskamrat E faktiskt hemma!
Vi pratade lite, jag berättade att jag anmält mig till att plugga i höst, så nu kan jag bo kvar här vilket är mycket skönt!
Hon kommer dessutom stanna en extra månad i sommar, vilket bara är bra för mig, för då behöver jag inte börja betala full hyra förrän i slutet på juli.
Tack för den säger jag och lyfter lite på min osynliga hatt.
Ekonomin är inte direkt på topp, och det kommer dröja ett tag tills den blir bra igen
Finanskrisen drabbar oss alla.
Hjälpte ju inte direkt att jag hade restskatt heller.
Men det ordnar sig, det gör det alltid.
Det säger iallafall mamma:):
Gav mig ut på en joggingrunda också.
Det var riktigt jobbigt och tungt idag, men lyckades pusha mig själv lite extra, så sprang hela vägen hem, brukar annars gå sista kilometern.
Det kändes bra, var inte direkt igår jag klarade av att springa 5 km!
Jag sa ju förut att jag tänkt mycket det sista.
Både på gott och ont.
Vissa bravader som utspelade sig under påskhelgen (och faktiskt också lite ända sen jag kom till Stockholm) har gjort att jag hittat tillbaka lite till mitt gamla jag.
Jag vågade, och vann faktiskt ...
Måste fortsätta med det.
Att våga alltså.
Självklart förstår jag att jag inte alltid kommer vinna.
Men den senaste tiden har det faktiskt visat sig att jag faktiskt inte alltid behöver anstränga mig speciellt mycket heller för att iallafall delvis vinna.
Man kan inte alltid älska sig själv.
Ibland behöver man någon som påminner en om att man faktiskt är värd uppmärksamhet.
Att man faktiskt är trevlig, rolig, söt och kul att prata med.
Oftast kan man få den påminnelsen av nära och kära, vilket jag alltid är oändligt tacksam över att få.
Men ... när en främling påminner en om det kan det verkligen sätta igång de där positiva tankarna man alltid borde ha där.
Jag tror på Ödet.
Iallafall i den form att varje människa kommer som kommer in i ditt liv, gör det av en orsak.
Att Ödet på något sätt kan se vad just du behöver, och därmed styra så att någon person kommer in i ditt liv för att ge dig det behovet uppfyllt.
Kanske för att lära dig någonting, eller bara påminna om något glömt bort.
Vissa är ämnade att stanna i ens liv en längre tid, kanske för alltid.
MEN sen finns det de som är till för att försvinna lika snabbt som de kom in.
Och de människorna ska man ta tillvara på.
För oftast har de människorna något väldigt viktigt att säga dig.
Ibland kan det vara trist när människor försvinner ur ditt liv.
Men man ska inte sörja dem för mycket.
Man känner när det är meningen att de ska stanna, och då gör de det.
Jag försöker verkligen fullt ut uppskatta alla möten jag får vara med om, varje dag.
Vissa känns naturligtvis viktigare än andra.
Och de ska man minnas.
De där speciella mötena, som får en att tänka efter och minnas.
Minnas vem man är.
Eller var.
Eller vill vara.
Jag blev påmind.
Det känns skönt.
Kanske kan jag komma tillbaka fullt ut snart ...:).
Hoppas.
Skönt att vara framme iallafall, resan var ganska lugn iochförsig, men kan väl inte påstå att det är extremt lattjolajban att sitta bredvid en okänd människa i tre timmar.
Försökte läsa lite på tåget, göra lite nytta liksom, men det var svårt, hade huvudet full av massa tankar.
Typiskt mig att tänka, tänka, tänka ... men tror det kan vara bra också.
Man måste acceptera vissa karaktärsdrag hos sig själv.
Och vissa kan man försöka ändra, om man vill:).
Tog alltså bussen till Skövde klockan halv tolv i förmiddags, sedan gick tåget till Stockholm halv två.
Sov lite, åt lite, tittade ut genom fönstret och drömde mig bort i mina tankar.
Väl framme klev jag ut på perrongen och kände genast att det var ca 5 grader varmare här än hemma.
Nice.
Kände också direkt av stressen när jag skulle baxa på min stora, röda resväska på tunnelbanan, mitt i rusningstrafiken!
Börjar vänja mig vid den stressen nu, har vässat mina armbågar i en månad nu, och lyckas nuförtiden alltid komma på tunnelbanan, hur full den än är, haha.
Men det är aldrig roligt att behöva stå och lukta in i någon annans armhåla i tio minuter, särskilt när det är proppfullt runtomkring och svetten gärna tränger fram.
Fräscht.
Kom hem till lägenheten, och för en gångs skull var min rumskamrat E faktiskt hemma!
Vi pratade lite, jag berättade att jag anmält mig till att plugga i höst, så nu kan jag bo kvar här vilket är mycket skönt!
Hon kommer dessutom stanna en extra månad i sommar, vilket bara är bra för mig, för då behöver jag inte börja betala full hyra förrän i slutet på juli.
Tack för den säger jag och lyfter lite på min osynliga hatt.
Ekonomin är inte direkt på topp, och det kommer dröja ett tag tills den blir bra igen
Finanskrisen drabbar oss alla.
Hjälpte ju inte direkt att jag hade restskatt heller.
Men det ordnar sig, det gör det alltid.
Det säger iallafall mamma:):
Gav mig ut på en joggingrunda också.
Det var riktigt jobbigt och tungt idag, men lyckades pusha mig själv lite extra, så sprang hela vägen hem, brukar annars gå sista kilometern.
Det kändes bra, var inte direkt igår jag klarade av att springa 5 km!
Jag sa ju förut att jag tänkt mycket det sista.
Både på gott och ont.
Vissa bravader som utspelade sig under påskhelgen (och faktiskt också lite ända sen jag kom till Stockholm) har gjort att jag hittat tillbaka lite till mitt gamla jag.
Jag vågade, och vann faktiskt ...
Måste fortsätta med det.
Att våga alltså.
Självklart förstår jag att jag inte alltid kommer vinna.
Men den senaste tiden har det faktiskt visat sig att jag faktiskt inte alltid behöver anstränga mig speciellt mycket heller för att iallafall delvis vinna.
Man kan inte alltid älska sig själv.
Ibland behöver man någon som påminner en om att man faktiskt är värd uppmärksamhet.
Att man faktiskt är trevlig, rolig, söt och kul att prata med.
Oftast kan man få den påminnelsen av nära och kära, vilket jag alltid är oändligt tacksam över att få.
Men ... när en främling påminner en om det kan det verkligen sätta igång de där positiva tankarna man alltid borde ha där.
Jag tror på Ödet.
Iallafall i den form att varje människa kommer som kommer in i ditt liv, gör det av en orsak.
Att Ödet på något sätt kan se vad just du behöver, och därmed styra så att någon person kommer in i ditt liv för att ge dig det behovet uppfyllt.
Kanske för att lära dig någonting, eller bara påminna om något glömt bort.
Vissa är ämnade att stanna i ens liv en längre tid, kanske för alltid.
MEN sen finns det de som är till för att försvinna lika snabbt som de kom in.
Och de människorna ska man ta tillvara på.
För oftast har de människorna något väldigt viktigt att säga dig.
Ibland kan det vara trist när människor försvinner ur ditt liv.
Men man ska inte sörja dem för mycket.
Man känner när det är meningen att de ska stanna, och då gör de det.
Jag försöker verkligen fullt ut uppskatta alla möten jag får vara med om, varje dag.
Vissa känns naturligtvis viktigare än andra.
Och de ska man minnas.
De där speciella mötena, som får en att tänka efter och minnas.
Minnas vem man är.
Eller var.
Eller vill vara.
Jag blev påmind.
Det känns skönt.
Kanske kan jag komma tillbaka fullt ut snart ...:).
Hoppas.
Suck ...
Blir man ibland inte väldigt trött på sina egna tankar?
Alltså, jag kan ibland bli så irriterad över vad jag själv känner och tänker att jag har lust att bara skrika rakt ut.
Ibland gör jag det också.
Men man kan liksom inte göra det hela tiden, risken finns att man då blir tagen för att vara liiiiite konstig.
VARFÖR väljer man att tänka så negativa tankar, gärna om sig själv?
Varför väljer man inte att tänka på ett sätt som gynnar en själv istället?
Ska nog börja med det tror jag, det kanske kan vara bra.
Jag börjar känna mig alldeles utmattad.
Utmattad av hur allting svänger hela tiden.
Om jag bara kunde fokusera lite mer, på rätt saker.
Då skulle det vara mycket lättare att leva tror jag.
Ibland orkar man inte
Jag försöker.
Försöker verkligen vara lycklig.
Jag tänker positiva tankar, klappar mig själv på axeln när jag gör och tänker något bra.
Försöker ta goda beslut, ge mig själv chansen att utvecklas och bli en bättre människa.
Jag försöker finnas där för mina vänner, muntra upp dem när de mår dåligt, försöker sprida positiv energi omkring mig.
Försöker att ge mig själv den lycka, kärlek och uppmuntran jag förtjänar.
Men vissa dagar är det verkligen mycket svårare än andra.
När den styrka man byggt upp fullkomligt rasar ihop och det enda man vill är att skrika högt.
Högt, rakt ut i ingenting.
Skrika av smärta.
Ibland känner jag mig verkligen osynlig.
Som om alla ser människorna omkring mig, men när det kommer till mig, så finns jag helt enkelt inte.
Det är därför jag ibland beter mig som jag gör.
Pratar lite för högt, skrattar lite för högt.
Lite för mycket hela tiden.
Jag vill ju bara synas.
Vill att någon ska upptäcka mig.
Mig, Lisa, som den jag är.
Och hur lätt är det att bli uppskattad för den man är, när man hela tiden går runt med en fasad?
Jag önskar jag kunde tro mer på mig själv.
Jag vill verkligen det.
Jag vill tycka att jag är en alldeles fantastisk människa, vacker, trevlig, rolig, snäll, söt, charmig, generös.
Ibland tycker jag det.
Men så sviker jag mig själv.
Och då är det otroligt svårt att tycka det.
Jag kan inte förstå att jag blir som jag blir ibland.
Varför gör männniskor saker mot sig själva, som de vet att de inte mår dåligt av?
Och nu snackar jag inte saker som droger och alkohlism, för det grundar sig i ett allvarligt beroende som man inte kan ordna själv, utan det måste man ha hjälp med.
Jag menar saker som att man inte sköter om sig själv, eller inte gör de saker man föresatt sig just den dagen, eller struntar i att höra av sig till sina vänner och familj, eller ljuger för att man inte orkar eller vill just då.
Allt leder till en nedåtgående spiral, att självkänslan och självförtroendet blir ännu sämre.
Och för varje gång de blir det, måste man gräva djupar och djupare för att bygga upp det igen.
Ibland tycker jag att jag är alla de där sakerna jag nämnde förut.
Men så är det någon annan som inte tycker det.
Och då, helt plötsligt, betyder inte mina egna åsikter någonting längre.
Varför ska andra människor få bestämma över vad man tycker om sig själv?
Är den personen smartare, mer klarsynt eller allsvetande på något sätt?
Varför räcker det inte med att man själv och ens nära och kära tycker det?
Varför måste man hela tiden ha bekräftat av främlingar att man har rätt?
Jag vill påstå att jag är en bra människa.
Jag skadar inte människor (iallafall inte medvetet), jag tycker om min familj, jag har många underbara vänner, jag skrattar mycket, jag försöker hjälpa till när jag kan och jag är snäll mot både vänner och nya bekantskaper.
Så varför gapar ett stort, tomt hål i min själ?
Varför känns det alltid som om något saknas?
Varför kan jag inte vara nöjd med min tillvaro?
Jag vet svaret på dessa frågor.
Jag vet varför jag inte mår bra.
Men jag vill inte säga det rakt ut, för då blir det ännu mer verkligt.
Jag vill ju bara att någon ska se mig.
Se mig och tänka: Wow!
Jag vill vara speciell i någon annans ögon.
Det är sanningen, hur ytlig och fånig den än är.
Fast jag är väl knappast ensam om det.
Alla människor vill få uppmärksamhet.
Alla vill bli sedda.
Alla vill bli älskade för den de är ...
Jag vill bara att någon ska se mig.
Älska mig.
Vara med mig.
Finnas vid min sida i vått och torrt.
Hålla om mig.
Jag vill veta att det finns en anledning till att jag finns till.
Försöker verkligen vara lycklig.
Jag tänker positiva tankar, klappar mig själv på axeln när jag gör och tänker något bra.
Försöker ta goda beslut, ge mig själv chansen att utvecklas och bli en bättre människa.
Jag försöker finnas där för mina vänner, muntra upp dem när de mår dåligt, försöker sprida positiv energi omkring mig.
Försöker att ge mig själv den lycka, kärlek och uppmuntran jag förtjänar.
Men vissa dagar är det verkligen mycket svårare än andra.
När den styrka man byggt upp fullkomligt rasar ihop och det enda man vill är att skrika högt.
Högt, rakt ut i ingenting.
Skrika av smärta.
Ibland känner jag mig verkligen osynlig.
Som om alla ser människorna omkring mig, men när det kommer till mig, så finns jag helt enkelt inte.
Det är därför jag ibland beter mig som jag gör.
Pratar lite för högt, skrattar lite för högt.
Lite för mycket hela tiden.
Jag vill ju bara synas.
Vill att någon ska upptäcka mig.
Mig, Lisa, som den jag är.
Och hur lätt är det att bli uppskattad för den man är, när man hela tiden går runt med en fasad?
Jag önskar jag kunde tro mer på mig själv.
Jag vill verkligen det.
Jag vill tycka att jag är en alldeles fantastisk människa, vacker, trevlig, rolig, snäll, söt, charmig, generös.
Ibland tycker jag det.
Men så sviker jag mig själv.
Och då är det otroligt svårt att tycka det.
Jag kan inte förstå att jag blir som jag blir ibland.
Varför gör männniskor saker mot sig själva, som de vet att de inte mår dåligt av?
Och nu snackar jag inte saker som droger och alkohlism, för det grundar sig i ett allvarligt beroende som man inte kan ordna själv, utan det måste man ha hjälp med.
Jag menar saker som att man inte sköter om sig själv, eller inte gör de saker man föresatt sig just den dagen, eller struntar i att höra av sig till sina vänner och familj, eller ljuger för att man inte orkar eller vill just då.
Allt leder till en nedåtgående spiral, att självkänslan och självförtroendet blir ännu sämre.
Och för varje gång de blir det, måste man gräva djupar och djupare för att bygga upp det igen.
Ibland tycker jag att jag är alla de där sakerna jag nämnde förut.
Men så är det någon annan som inte tycker det.
Och då, helt plötsligt, betyder inte mina egna åsikter någonting längre.
Varför ska andra människor få bestämma över vad man tycker om sig själv?
Är den personen smartare, mer klarsynt eller allsvetande på något sätt?
Varför räcker det inte med att man själv och ens nära och kära tycker det?
Varför måste man hela tiden ha bekräftat av främlingar att man har rätt?
Jag vill påstå att jag är en bra människa.
Jag skadar inte människor (iallafall inte medvetet), jag tycker om min familj, jag har många underbara vänner, jag skrattar mycket, jag försöker hjälpa till när jag kan och jag är snäll mot både vänner och nya bekantskaper.
Så varför gapar ett stort, tomt hål i min själ?
Varför känns det alltid som om något saknas?
Varför kan jag inte vara nöjd med min tillvaro?
Jag vet svaret på dessa frågor.
Jag vet varför jag inte mår bra.
Men jag vill inte säga det rakt ut, för då blir det ännu mer verkligt.
Jag vill ju bara att någon ska se mig.
Se mig och tänka: Wow!
Jag vill vara speciell i någon annans ögon.
Det är sanningen, hur ytlig och fånig den än är.
Fast jag är väl knappast ensam om det.
Alla människor vill få uppmärksamhet.
Alla vill bli sedda.
Alla vill bli älskade för den de är ...
Jag vill bara att någon ska se mig.
Älska mig.
Vara med mig.
Finnas vid min sida i vått och torrt.
Hålla om mig.
Jag vill veta att det finns en anledning till att jag finns till.
Helt vanlig dag ... eller ...?!
Är så understimulerad att jag tror jag dör faktiskt.
Så många borden och måsten.
Men orkar bara inte ta tag i det.
Så jag får ju skylla mig själv när jag känner mig stressad och rastlös.
Jag har ju massa saker att göra som skulle göra mig mindre rastlös och förmodligen också ta bort stressen.
Det här med självkänsla och självförtroende är en konstig sak.
För det verkar som om min hjärna tror att det är något som någon vacker liten ängel kommer med och släpper ner på dig medan du sover.
Jag vet vad jag borde göra.
Men jag orkar inte ta tag i det.
Här går jag dag ut och dag in och leker martyr och offer för att just jag är som jag är.
När jag vet att jag borde vara jublande glad och tacksam för att jag får vara Lisa.
När jag vet att det är just de tankarna som får mig att må dåligt.
Varför får jag bara inte tummen ur och gör något åt det?
Jag önskar ibland att jag kunde ta helt kontroll över min hjärna, bara trycka på en knappt så kommer allt det jag skulle behöva göra NU bara flygande, och viljan att göra det skulle infinna sig.
Men livet funkar inte så.
Jag om någon VET att man kan välja hur man mår.
Man kan välja att tro det bästa om sig själv.
Man kan välja att tycka att man är smart, vacker och rolig på sitt alldeles egna, unika sätt.
Man kan välja att älska sin röst och tycka att man har en härlig energi och utstrålning.
Eller så kan man välja att tycka synd om sig själv, tycka att man är fet, ful, korkad, ointressant och allmänt dålig.
Det verkar som om jag den senaste tiden valt det sista alternativet.
Är det konstigt att jag tycker så när jag stänger in mig i min lägenhet dagarna i ända, tittar på film och äter glass och chips?
Självklart inte.
För att tycka om sig själv, måste man ge sig själv något att tycka om.
Man måste ge sig själv anledning, utrymme och tid att tycka om sig själv.
För om min själ och min kropp inte tycker om det jag gör mot den, hur ska jag då kunna tycka om dem?
Att ta hand om sig själv är det viktigaste som finns.
För trots allt så är det ju jag som är viktigast i mitt liv.
Så ska det vara iallafall.
Just nu tror jag inte det är något.
Men det ska jag ändra på.
Annars vet jag inte vad jag gör.
Idag har jag iallafall gjort en bra sak.
Jag har fixat mitt Internet:).
Klapp på axeln, Lisa.
Jag kommer få en jättetrevlig helg.
Tack vare goda vänner.
Jag älskar mina vänner.
Jag skulle behöva min bror här just nu.
Han är en av de viktigaste personerna i mitt liv (mamma och pappa också).
Han är väldigt intelligent, och dessutom otroligt omtänksam.
Jag saknar honom väldigt ofta, och jag älskar honom alltid:).
Och vet ni det bästa av allt?
Han bor numera bara några mil härifrån.
Jihooo!!!!
Det var egentligen inte alls meningen att det här inlägget skulle handla om det här.
Jag skulle egentligen skriva om de två filmerna jag sett idag.
Som för övrigt var "Försoning" (bra, men inte så bra som jag hade hoppats på), och "27 dresses" (helt underbar, klyschig, amerikansk kärlekskomedi).
Men det är väl därför det är bra att skriva.
Man kan förvåna sig själv genom att skriva.
Orden bara flödar ur en och helt plötsligt så vet man.
Vet man vad man vill säga.
Så många borden och måsten.
Men orkar bara inte ta tag i det.
Så jag får ju skylla mig själv när jag känner mig stressad och rastlös.
Jag har ju massa saker att göra som skulle göra mig mindre rastlös och förmodligen också ta bort stressen.
Det här med självkänsla och självförtroende är en konstig sak.
För det verkar som om min hjärna tror att det är något som någon vacker liten ängel kommer med och släpper ner på dig medan du sover.
Jag vet vad jag borde göra.
Men jag orkar inte ta tag i det.
Här går jag dag ut och dag in och leker martyr och offer för att just jag är som jag är.
När jag vet att jag borde vara jublande glad och tacksam för att jag får vara Lisa.
När jag vet att det är just de tankarna som får mig att må dåligt.
Varför får jag bara inte tummen ur och gör något åt det?
Jag önskar ibland att jag kunde ta helt kontroll över min hjärna, bara trycka på en knappt så kommer allt det jag skulle behöva göra NU bara flygande, och viljan att göra det skulle infinna sig.
Men livet funkar inte så.
Jag om någon VET att man kan välja hur man mår.
Man kan välja att tro det bästa om sig själv.
Man kan välja att tycka att man är smart, vacker och rolig på sitt alldeles egna, unika sätt.
Man kan välja att älska sin röst och tycka att man har en härlig energi och utstrålning.
Eller så kan man välja att tycka synd om sig själv, tycka att man är fet, ful, korkad, ointressant och allmänt dålig.
Det verkar som om jag den senaste tiden valt det sista alternativet.
Är det konstigt att jag tycker så när jag stänger in mig i min lägenhet dagarna i ända, tittar på film och äter glass och chips?
Självklart inte.
För att tycka om sig själv, måste man ge sig själv något att tycka om.
Man måste ge sig själv anledning, utrymme och tid att tycka om sig själv.
För om min själ och min kropp inte tycker om det jag gör mot den, hur ska jag då kunna tycka om dem?
Att ta hand om sig själv är det viktigaste som finns.
För trots allt så är det ju jag som är viktigast i mitt liv.
Så ska det vara iallafall.
Just nu tror jag inte det är något.
Men det ska jag ändra på.
Annars vet jag inte vad jag gör.
Idag har jag iallafall gjort en bra sak.
Jag har fixat mitt Internet:).
Klapp på axeln, Lisa.
Jag kommer få en jättetrevlig helg.
Tack vare goda vänner.
Jag älskar mina vänner.
Jag skulle behöva min bror här just nu.
Han är en av de viktigaste personerna i mitt liv (mamma och pappa också).
Han är väldigt intelligent, och dessutom otroligt omtänksam.
Jag saknar honom väldigt ofta, och jag älskar honom alltid:).
Och vet ni det bästa av allt?
Han bor numera bara några mil härifrån.
Jihooo!!!!
Det var egentligen inte alls meningen att det här inlägget skulle handla om det här.
Jag skulle egentligen skriva om de två filmerna jag sett idag.
Som för övrigt var "Försoning" (bra, men inte så bra som jag hade hoppats på), och "27 dresses" (helt underbar, klyschig, amerikansk kärlekskomedi).
Men det är väl därför det är bra att skriva.
Man kan förvåna sig själv genom att skriva.
Orden bara flödar ur en och helt plötsligt så vet man.
Vet man vad man vill säga.
Ett år sedan ...
Idag är det ett år sedan en mycket viktig människa i mitt liv lämnade oss.
Ja, på Alla Hjärtans Dag 2007 tog min älskade farmor sitt sista andetag.
Ibland känns det som om det var igår.
Ibland som om det var tio år.
Det gör fortfarande ont i mig när jag tänker på alla högtider, alla underbara dagar vi kommer tvingas fortsätta vara utan dig.
Men det gör inget.
För jag vet att du på något sätt iallafall finns kvar hos oss.
Hos mig kommer du alltid finnas kvar.
Jag pratar ju ändå med dig nästan varje dag:).
I somras när allt var så motigt, så brukade jag ta en promenad ner till vattnet, sätta mig ner där och då var du alltid med dig.
Minns du det?
Jag kunde höra precis vad du sa till mig, och du lyckades alltid peppa upp mig, så jag orkade resa mig upp igen.
Jag beundrade dig så otroligt mycket.
Du var en mycket intelligent kvinna, som alltid stod för vad du tyckte, även om du ibland visste att ingen annan höll med dig:).
Önskar jag kunde vara sådan i alla lägen.
Du tog hand om precis alla, satte alla andra före dig själv.
Det är en verkligt ovanlig och fin egenskap.
Du sa också alltid att du inte var rädd för att dö.
Det var nog ändå det jag beundrade mest av allt hos dig.
Jag är livrädd för döden.
Men jag hoppas att när jag blir äldre, så möter jag den med samma syn som du gjorde.
Livet är tomt utan dig.
Men jag vet att du mår bra där du är nu.
Älskar dig för evigt ...
Ja, på Alla Hjärtans Dag 2007 tog min älskade farmor sitt sista andetag.
Ibland känns det som om det var igår.
Ibland som om det var tio år.
Det gör fortfarande ont i mig när jag tänker på alla högtider, alla underbara dagar vi kommer tvingas fortsätta vara utan dig.
Men det gör inget.
För jag vet att du på något sätt iallafall finns kvar hos oss.
Hos mig kommer du alltid finnas kvar.
Jag pratar ju ändå med dig nästan varje dag:).
I somras när allt var så motigt, så brukade jag ta en promenad ner till vattnet, sätta mig ner där och då var du alltid med dig.
Minns du det?
Jag kunde höra precis vad du sa till mig, och du lyckades alltid peppa upp mig, så jag orkade resa mig upp igen.
Jag beundrade dig så otroligt mycket.
Du var en mycket intelligent kvinna, som alltid stod för vad du tyckte, även om du ibland visste att ingen annan höll med dig:).
Önskar jag kunde vara sådan i alla lägen.
Du tog hand om precis alla, satte alla andra före dig själv.
Det är en verkligt ovanlig och fin egenskap.
Du sa också alltid att du inte var rädd för att dö.
Det var nog ändå det jag beundrade mest av allt hos dig.
Jag är livrädd för döden.
Men jag hoppas att när jag blir äldre, så möter jag den med samma syn som du gjorde.
Livet är tomt utan dig.
Men jag vet att du mår bra där du är nu.
Älskar dig för evigt ...
Har insett en grej ...
... jag tror att jag håller på att förändras.
Jag vet inte om det beror på att jag fyllt 23, och känner att jag behöver bli vuxen (haha).
Kanske beror det på att jag lärt mig att VILJA ta ansvar.
Att jag börjar gilla att vara igång hela tiden, ha en uppgift och ett mål i livet.
Eller kanske det beror på att jag är lite trött på den jag är/var.
Kanske kom avgörandet i somras ... jag tror det.
När allting rasade samman, på riktigt, och jag tvingades välja.
Välja att resa mig och gå vidare, sprida positiv energi omkring mig, eller gräva mig ännu längre ner, sprida negativ energi omkring mig, som jag alltid gjort förr.
Och jag valde.
Jag valde mig själv.
Jag valde att resa mig och fortsätta med livet, på ett positivt sätt.
Jag har insett vem jag vill vara.
Eller jag har länge vetat vem jag vill vara .... fast det kanske är först nu jag vet hur jag ska göra för att bli det.
Jag har ju, med handen på hjärtat, inte försökt innan.
Jag har säkert velat försöka, men en del av mig ville på något sätt att någon annan ska förändra mig åt mig.
Är det någon som förstår vad pratar om? Som förstår vad jag menar?
Jag gör det.
Kanske för första gången.
Ingen annan kan ge mig bekräftelse.
Ingen kille kan få mig att känna mig betydelsefull.
Ingen kan älska mig, på riktigt, förrän jag kan älska mig själv.
Förrän jag sluta jämföra mig med alla andra.
Förrän jag inser att jag också är värd att tyckas om, och att jag faktiskt är unik.
På mitt sätt.
Det är svårt att alltid tro på sig själv.
Särskilt i den branschen jag är, antar jag, där det aldrig duger att vara riktigt bra.
Du måste vara rätt person, vid exakt rätt tillfälle, med rätt utseende, rätt röst och rätt sätt som är rätt för just den situationen.
Det är svårt att vara SÅ oerhört rätt:).
Men man ska ta vara på de bra saker folk har sagt till en.
Det räcker med en enda riktigt stor komplimang från en människa man ser väldigt upp till.
För mig räcker det iallafall.
Jag VET numera att jag är bra.
Jag väntar bara på att tillfället då just jag är helt rätt ska komma.
Under tiden måste jag bara fortsätta tro på mig själv, och lita på folk som säger att jag är bra.
Det är också svårt att alltid välja att vara glad, lycklig och att tycka om sig själv.
Men om man inte försöker, så blir man aldrig riktigt glad och tillfreds.
Så därför väljer jag att försöka.
Ibland går det bra.
Och ibland mindre bra:). Men det gör inget!
Så, nu har jag svamlat färdigt:).
Tack för att du lyssnade.
Mina vänner och familj betyder ALLT - tack för att ni hjälper mig inse att jag är en bra människa.
Jag är den jag är tack vare er, och ni får mig att vilja bli en bättre människa.
Och DET är värt hur mycket som helst.
Älskar er allihop!
Jag vet inte om det beror på att jag fyllt 23, och känner att jag behöver bli vuxen (haha).
Kanske beror det på att jag lärt mig att VILJA ta ansvar.
Att jag börjar gilla att vara igång hela tiden, ha en uppgift och ett mål i livet.
Eller kanske det beror på att jag är lite trött på den jag är/var.
Kanske kom avgörandet i somras ... jag tror det.
När allting rasade samman, på riktigt, och jag tvingades välja.
Välja att resa mig och gå vidare, sprida positiv energi omkring mig, eller gräva mig ännu längre ner, sprida negativ energi omkring mig, som jag alltid gjort förr.
Och jag valde.
Jag valde mig själv.
Jag valde att resa mig och fortsätta med livet, på ett positivt sätt.
Jag har insett vem jag vill vara.
Eller jag har länge vetat vem jag vill vara .... fast det kanske är först nu jag vet hur jag ska göra för att bli det.
Jag har ju, med handen på hjärtat, inte försökt innan.
Jag har säkert velat försöka, men en del av mig ville på något sätt att någon annan ska förändra mig åt mig.
Är det någon som förstår vad pratar om? Som förstår vad jag menar?
Jag gör det.
Kanske för första gången.
Ingen annan kan ge mig bekräftelse.
Ingen kille kan få mig att känna mig betydelsefull.
Ingen kan älska mig, på riktigt, förrän jag kan älska mig själv.
Förrän jag sluta jämföra mig med alla andra.
Förrän jag inser att jag också är värd att tyckas om, och att jag faktiskt är unik.
På mitt sätt.
Det är svårt att alltid tro på sig själv.
Särskilt i den branschen jag är, antar jag, där det aldrig duger att vara riktigt bra.
Du måste vara rätt person, vid exakt rätt tillfälle, med rätt utseende, rätt röst och rätt sätt som är rätt för just den situationen.
Det är svårt att vara SÅ oerhört rätt:).
Men man ska ta vara på de bra saker folk har sagt till en.
Det räcker med en enda riktigt stor komplimang från en människa man ser väldigt upp till.
För mig räcker det iallafall.
Jag VET numera att jag är bra.
Jag väntar bara på att tillfället då just jag är helt rätt ska komma.
Under tiden måste jag bara fortsätta tro på mig själv, och lita på folk som säger att jag är bra.
Det är också svårt att alltid välja att vara glad, lycklig och att tycka om sig själv.
Men om man inte försöker, så blir man aldrig riktigt glad och tillfreds.
Så därför väljer jag att försöka.
Ibland går det bra.
Och ibland mindre bra:). Men det gör inget!
Så, nu har jag svamlat färdigt:).
Tack för att du lyssnade.
Mina vänner och familj betyder ALLT - tack för att ni hjälper mig inse att jag är en bra människa.
Jag är den jag är tack vare er, och ni får mig att vilja bli en bättre människa.
Och DET är värt hur mycket som helst.
Älskar er allihop!
Ensam ...
Jag förstår inte varför den här känslan alltid infinner sig hos mig titt som tätt.
Alltså, jag vet ju att jag har vänner och familj som bryr sig om mig.
Men jag kan liksom inte låta bli att undra varför jag isåfall sitter här kväll ut och kväll in.
Själv.
Ensam.
Känner mig alltid bortvald på något sätt.
Som om jag inte duger till att vara med.
Att det finns andra, mer intressanta människor hela tidenö-
Himla bra start på det nya året, va?!
Haha, jag som hade som löfte att börja TÄNKA POSITIVT!!!
Men det gick sådär ... iallafall just idag.
Men man måste väl få vara ledsen ibland?!
Eller?!
Det tycker iallafall jag, för om man aldrig är ledsen kan man aldrig känna hur det känns att vara glad heller:)
Men det vore så skönt att veta att någon därute tänker på mig.
Iallafall litegrann sådär ibland:).
Känslor från förr ...
Allt går bara runt, runt.
Försöker skrika, men får inte fram ett ljud.
Vet inte vad som finns därute.
Inom mig finns allt.
Ångest, glädje, panik, sorg, passion, lust, ilska, skratt.
Får inte plats. Själen försvinner.
Plötsligt ser jag in i en främlings ögon.
Han ser rakt igenom. In till det sköraste av allt.
Någonstans långt inne börjar något hända.
Kan inte stoppa det.
Allt jag trodde jag visste bleknar bort.
Kvar finns bara ovisshet. Och kärlek.
Han ger min själ plats igen.
Han, en främling, som känner mig utan och innan.
Vet inte med vilka ögon
Han ser mig.
Allt går fortfarande runt och inte ett ljud
kan jag få fram.
Men jag lever när Han ser mig.
För mig är Han
som eld ...
Finns inga ord längre.
Allt är skrivet, allt är sagt.
Jag måste bara lära mig leva med smärtan.
Den äter upp mig inifrån.
Ångesten, ilskan, sorgern, smärtan, känsla av att ha blivit sviken.
Värre än någon annan känsla jag någonsin upplevt.
Om världens första människa med röntgensyn gick förbi mig
skulle den se en svart klump innanför mina revben.
En svart klump av ihopträngd sorg.
Och besvikelse över en person jag trodde jag kände.
Men han finns inte längre.
Iallafall inte i mitt liv.
Är så glad att jag kan se tillbaka och må bra ... över att jag inte mår såhär längre .... fattar ni?
Tiden laker alla sar .... men langsamt ...
Om jag bara en morgon kunde fa vakna utan att onska att mitt liv bara var en ond drom.
Om jag en enda dag kunde ga utanfor dorren utan att kanna den dar jobbiga klumpen av angest och sorg inombords.
Om jag kunde se pa honom utan att fa kanslan av att nagon stuckit en kniv rakt i hjartat pa mig.
Jag kan inte vrida tillbaka tiden, hur mycket jag an vill.
Sa mycket som kunde blivit annorlunda.
Har lart mig massor denna sommaren.
Om mig sjalv.
Om andra manniskor.
Vilka manniskor man ska agna uppmarksamhet.
Och vilka som inte fortjanar det.
Jag har sett gang pa gang hur respektlosa manniskor ar mot varandra.
Man bryr sig inte langre om andra.
Man bryr sig inte om att vad man gor kan fa hemska konsekvenser for nagon annan.
Jag gor allt for att halla humoret uppe och alltd ha ett leende pa lapparna.
Det gar inte alltid.
Men jag forsoker.
Nagon gang kanske jag kan forlata.
Men inte nu .... det gar bara inte ....
Livet
Alla säger att jag är lik dig.
I vissa fall har de verkligen rätt.
Men jag skulle verligen vara lycklig om jag var det, tror jag iallafall.
Du var vacker, självständig och med en vilja av stål.
Om jag kunde hitta någon som var en enda av de där sakerna .... på ett positivt sätt ...
Kanske skulle jag må bra då ...
Jag älskar dig farmor, och jag hoppas jag kan göra dig stolt över mig ...
Snälla någon, jag ber: Se mig för den jag är ...
Farväl
Imorse klockan 05.20 somnade hon rofyllt och stilla in i döden.
Min älskade farmor finns nu inte längre kroppsligen hos oss, men självsligt kommer hon alltid vara hos mig.
Hon skänkte så mycket glädje åt oss alla, och att hon dog på All Hjärtans Dag passade henne utmärkt, med tanke på att hon hade det största hjärtat jag någonsin träffat på.
Det är svårt och jobbigt just nu, men jag vet att hon mår bättre där hon är nu.
Ingenting blir någonsin detsamma igen, men man måste gå vidare.
Även fast det är svårt.
Adjö min älskade farmor.
Du finns i mitt hjärta, nu och för alltid.
Min älskade farmor finns nu inte längre kroppsligen hos oss, men självsligt kommer hon alltid vara hos mig.
Hon skänkte så mycket glädje åt oss alla, och att hon dog på All Hjärtans Dag passade henne utmärkt, med tanke på att hon hade det största hjärtat jag någonsin träffat på.
Det är svårt och jobbigt just nu, men jag vet att hon mår bättre där hon är nu.
Ingenting blir någonsin detsamma igen, men man måste gå vidare.
Även fast det är svårt.
Adjö min älskade farmor.
Du finns i mitt hjärta, nu och för alltid.
Att leva ...
Lever gör vi alla. Iallafall minst en kort stund.
Men alla dör vi också.
Livet är en konstig sak egentligen.
Vi föds som barn, blir äldre, vuxnare, för att i slutskedet av våra liv bli som barn igen.
Stillaliggande i vår säng med folk som tar hand om en.
Till slut slutar allting bara fungera, och vi försvinner.
Rent själsligt iallafall, till ett annat ojordiskt ställe.
Det gör så ont att se min älskade lilla farmor bara ligga där, så liten, svag och så långt ifrån den människa vi känner.
Hon har nog varit en av de mest fantastiska personerna i mitt liv, som alltid gett goda råd och alltid varit så otroligt stolt över vad jag åstadkommit.
Hon är rolig också, inte vet jag någon 87-åring som man kunnat skratta åt och med så länge.
Alltid stenkoll på allting, och alltid med en åsikt om allt, från Sveriges regering till deltagarna i Fame Factory.
Hon har varit en stor glädjekälla i mitt liv, och jag vet att jag kommer sakna henne något fruktansvärt, även om jag just nu önskar att hon snart fick sluta, för hennes egen skull.
Men varje dag när vi besöker henne på sjukhuset så är det en kamp med att hålla tårarna borta.
För jag vill inte minnas mig som ledsen.
Även om hon varken tittar på en eller svarar på tilltal längre, så tror jag att hon hör oss.
Jag är ganska säker på att hon hör, och att hon vet att vi är med henne ända in i det sista.
Hon är så fin där hon ligger, och det enda jag vill nu är att hon ska slippa ha ont.
Hon är inte rädd, för det har hon sagt, vilket jag respekterar henne för.
Hon vet att hon kommer till Gud nu och får träffa Runo, som lämnade henne för fem år sedan.
Själv kommer jag säkert vara livrädd när det är min tur att dö.
Men farmor är inte sådan. Hon är en kämpe, med fighterinstinkt och en vägran att ge upp.
Det har varit på både gott och ont kan man säga.
Vad jag ska göra utn henne, vet jag inte, men jag vet också att hon alltid kommer finnas hos mig.
Hon kommer alltid titta ner på mig från himlen, och vara stolt över mig.
Jag tror inte någon blev så glad som hon när jag fick jobbet för Fritidsresor, och jag ska göra allt jag kan för att leva upp till hennes förväntningar.
Jag har så svårt att släppa henne.
Men för hennes skull så hoppas jag det blir snart.
Det är inget drägligt liv just nu, särskilt inte för henne, som alltid har varit i farten.
Käre Gud; ta henne till dig nu, du behöver henne mer än vi.
Men jag ber dig också att låta henne slippa ha ont när hon tar sitt sista andetag.
Jag älskar dig, farmor och jag glömmer dig aldrig.
Men alla dör vi också.
Livet är en konstig sak egentligen.
Vi föds som barn, blir äldre, vuxnare, för att i slutskedet av våra liv bli som barn igen.
Stillaliggande i vår säng med folk som tar hand om en.
Till slut slutar allting bara fungera, och vi försvinner.
Rent själsligt iallafall, till ett annat ojordiskt ställe.
Det gör så ont att se min älskade lilla farmor bara ligga där, så liten, svag och så långt ifrån den människa vi känner.
Hon har nog varit en av de mest fantastiska personerna i mitt liv, som alltid gett goda råd och alltid varit så otroligt stolt över vad jag åstadkommit.
Hon är rolig också, inte vet jag någon 87-åring som man kunnat skratta åt och med så länge.
Alltid stenkoll på allting, och alltid med en åsikt om allt, från Sveriges regering till deltagarna i Fame Factory.
Hon har varit en stor glädjekälla i mitt liv, och jag vet att jag kommer sakna henne något fruktansvärt, även om jag just nu önskar att hon snart fick sluta, för hennes egen skull.
Men varje dag när vi besöker henne på sjukhuset så är det en kamp med att hålla tårarna borta.
För jag vill inte minnas mig som ledsen.
Även om hon varken tittar på en eller svarar på tilltal längre, så tror jag att hon hör oss.
Jag är ganska säker på att hon hör, och att hon vet att vi är med henne ända in i det sista.
Hon är så fin där hon ligger, och det enda jag vill nu är att hon ska slippa ha ont.
Hon är inte rädd, för det har hon sagt, vilket jag respekterar henne för.
Hon vet att hon kommer till Gud nu och får träffa Runo, som lämnade henne för fem år sedan.
Själv kommer jag säkert vara livrädd när det är min tur att dö.
Men farmor är inte sådan. Hon är en kämpe, med fighterinstinkt och en vägran att ge upp.
Det har varit på både gott och ont kan man säga.
Vad jag ska göra utn henne, vet jag inte, men jag vet också att hon alltid kommer finnas hos mig.
Hon kommer alltid titta ner på mig från himlen, och vara stolt över mig.
Jag tror inte någon blev så glad som hon när jag fick jobbet för Fritidsresor, och jag ska göra allt jag kan för att leva upp till hennes förväntningar.
Jag har så svårt att släppa henne.
Men för hennes skull så hoppas jag det blir snart.
Det är inget drägligt liv just nu, särskilt inte för henne, som alltid har varit i farten.
Käre Gud; ta henne till dig nu, du behöver henne mer än vi.
Men jag ber dig också att låta henne slippa ha ont när hon tar sitt sista andetag.
Jag älskar dig, farmor och jag glömmer dig aldrig.
Omtumlande
Känslorna tumlar om varandra.
Jag är omväxlande glad, ledsen, orolig, besviken, euforisk, trött, orkeslös ...
Att träffa honom i helgen var helt fantastiskt. Men det sätter sina spår.
Men en sak är säker, och det är att Lisas desperata sökande efter "Honom" är över.
För jag tänker inte nöja mig med vem som helst längre.
Jag tänker vänta på att "min" Mattias ska dyka upp.
Han som kommer göra mig lycklig, och som är redo att älska mig.
Mindre tänker jag inte nöja mig med, för jag är faktiskt värd det.
Okej då om jag tills dess får gå runt och må ganska dåligt, tänka på en människa som inte tänker på mig.
Men det får väl vara så då.
Livet går ju trots allt vidare ändå.
Förstår inte varför jag inte hört något från Charlotte på 2entertin.
Börjar bli lite ororlig, tänk om det inte alls var meningen att jag skulle få jobbet.
Shit, det skulle förmodligen vara undergången för mig.
Men får väl kanske ta och ringa henne.
Ja, det är nog bäst.
Jag är omväxlande glad, ledsen, orolig, besviken, euforisk, trött, orkeslös ...
Att träffa honom i helgen var helt fantastiskt. Men det sätter sina spår.
Men en sak är säker, och det är att Lisas desperata sökande efter "Honom" är över.
För jag tänker inte nöja mig med vem som helst längre.
Jag tänker vänta på att "min" Mattias ska dyka upp.
Han som kommer göra mig lycklig, och som är redo att älska mig.
Mindre tänker jag inte nöja mig med, för jag är faktiskt värd det.
Okej då om jag tills dess får gå runt och må ganska dåligt, tänka på en människa som inte tänker på mig.
Men det får väl vara så då.
Livet går ju trots allt vidare ändå.
Förstår inte varför jag inte hört något från Charlotte på 2entertin.
Börjar bli lite ororlig, tänk om det inte alls var meningen att jag skulle få jobbet.
Shit, det skulle förmodligen vara undergången för mig.
Men får väl kanske ta och ringa henne.
Ja, det är nog bäst.
Tankar
Jag vet inte om jag skulle välja att vara mig,
om det var jag som fick bestämma.
Varje dag inser jag nya saker.
Saker som skrämmer mig.
Saker som hur jag varit mot mina medmänniskor.
Som inte kan göras ogjort.
Hela mitt liv har jag strävat efter att vara omtyckt.
Men jag glömde bort en sak.
Att vara mig själv.
Att vara den jag vill vara.
Istället blev jag någon annan.
Och ju längre tiden gick, desto mer stötte jag folk ifrån mig.
Konstigt.
Allt jag ville var att bli älskad.
Vad hände?
Självinsikt.
En gåva.
En gåva jag äntligen fått.
Lite sent, men ändå.
Den gör lite ont.
Väldigt ont ibland.
Men den lättade också lite av det som alltid tyngt mig.
Många frågor fick svar.
Men svaren leder till nya problem.
Jag hoppas jag någon gång kan bli hel.
Ibland undrar jag ...
... vad som hänt om jag inte gått på Balettakademien?
Var hade jag varit med mitt liv nu?
Hade jag då lika seriöst varje dag reflekterat så mycket över min tillvaro och de vak jag gör hela tiden?
Jag fick varken komma på audition för Cabaret Lorensberg eller Wallmans.
För någon annan som inte är insatt, så förstår man inte vad det innebär.
Och för er som förstår säger ni oftast: "men oroa dig inte, du har ju jobb nu!"
Ja, det har jag .... men om ett halvår då? Vad ska jag göra när jag kommer hem?
I brevet från Wallmans stod det:
"Vi har fått så många ansökningar blablabla ... att vi måste välja ut blabla ... vi har mest gått på utbildning, erfarenhet och ålder?". Okeeeej ... utbildning har jag (från en av de bästa artistskolorna i Skandinavien faktiskt), erfarenhet kanske jag okej saknar i viss mån men vaddå ålder? 22? det är ju det som är kravet ju!
Fattar inget.
Cabaret Lorensberg valde bort mig förra året också.
Uppenbarligen är jag ful på mitt CV-foto eller någonting ... vad vet jag?
vad ska det bli av mig efter denna säsongen för Fritidsresor?
Jag vet, leva i NUET, ta inte problemen innan de kommer ...
Men ändå ...
Förra sommaren levde jag lite för mycket i nuet, och tänkte alldeles för lite på framtiden.
Är det verkligen bra?
Jag menar, jämt alltså?
Vet ni vad jag egentligen skulle velat?
Att jag inte skapts sådan här?
Fatta mig rätt, jag älskar att stå på scen, och jag vet att det är det jag är gjord för att göra!
Men jag önskar att jag hade velat något annat med mitt liv ...
Jag önskar jag kunde nöjt mig med en "vanlig" utbildning, ett "vanligt" jobb, och en villa i Lidköping med man och barn.
Jag önskar verkligen det.
Men jag kan inte.
Jag vill mer än det.
Jag vet inte riktigt vad.
Hur länge kommer jag orka springa på auditions?
Bli synas och granskad på det mest utelämnande sätt?
Jag var väl (återigen) ganska naiv och trodde att när det första jobbet kom så skulle allting klarna för mig.
Jag skulle känna wow, jippie, äntligen nu blir jag artist PÅ RIKTIGT!
Och visst kände jag så ... ett tag ...
Sedan hinner tankarna ikapp ...
Jag är 22 år.
Min senaste pojkvän och jag gjorde slut föra fyra år sedan ...
Om jag inte var den jag var så skulle jag kanske inte levt ensam så länge.
Önskar jag kunde säga att jag är kräsen.
Men det är inte där problemet ligger.
Vet faktiskt inte var det ligger riktigt.
Kommer jag någonsin hitta någon igen?
Känna känslan av någons blick på mig, en blick som betyder mer än något annat i hela världen.
En blick som säger: "Den här tjejen är verkligen underbar".
Jag vet; Maria, Josefin, Camilla ... alla ni som alltid talar om för mig hur underbar jag är.
Det betyder otroligt mycket för mig att ni finns.
Men ... om bara någon för en enda sekund kunde se mig som ... en kvinna.
Jag vet inte riktigt vart tankarna flög iväg nu riktigt ...
Menmen, nu har jag iallafall fått ur mig lite för idag.
Antar att man bara känner sig ... ensam ... ibland ...
Var hade jag varit med mitt liv nu?
Hade jag då lika seriöst varje dag reflekterat så mycket över min tillvaro och de vak jag gör hela tiden?
Jag fick varken komma på audition för Cabaret Lorensberg eller Wallmans.
För någon annan som inte är insatt, så förstår man inte vad det innebär.
Och för er som förstår säger ni oftast: "men oroa dig inte, du har ju jobb nu!"
Ja, det har jag .... men om ett halvår då? Vad ska jag göra när jag kommer hem?
I brevet från Wallmans stod det:
"Vi har fått så många ansökningar blablabla ... att vi måste välja ut blabla ... vi har mest gått på utbildning, erfarenhet och ålder?". Okeeeej ... utbildning har jag (från en av de bästa artistskolorna i Skandinavien faktiskt), erfarenhet kanske jag okej saknar i viss mån men vaddå ålder? 22? det är ju det som är kravet ju!
Fattar inget.
Cabaret Lorensberg valde bort mig förra året också.
Uppenbarligen är jag ful på mitt CV-foto eller någonting ... vad vet jag?
vad ska det bli av mig efter denna säsongen för Fritidsresor?
Jag vet, leva i NUET, ta inte problemen innan de kommer ...
Men ändå ...
Förra sommaren levde jag lite för mycket i nuet, och tänkte alldeles för lite på framtiden.
Är det verkligen bra?
Jag menar, jämt alltså?
Vet ni vad jag egentligen skulle velat?
Att jag inte skapts sådan här?
Fatta mig rätt, jag älskar att stå på scen, och jag vet att det är det jag är gjord för att göra!
Men jag önskar att jag hade velat något annat med mitt liv ...
Jag önskar jag kunde nöjt mig med en "vanlig" utbildning, ett "vanligt" jobb, och en villa i Lidköping med man och barn.
Jag önskar verkligen det.
Men jag kan inte.
Jag vill mer än det.
Jag vet inte riktigt vad.
Hur länge kommer jag orka springa på auditions?
Bli synas och granskad på det mest utelämnande sätt?
Jag var väl (återigen) ganska naiv och trodde att när det första jobbet kom så skulle allting klarna för mig.
Jag skulle känna wow, jippie, äntligen nu blir jag artist PÅ RIKTIGT!
Och visst kände jag så ... ett tag ...
Sedan hinner tankarna ikapp ...
Jag är 22 år.
Min senaste pojkvän och jag gjorde slut föra fyra år sedan ...
Om jag inte var den jag var så skulle jag kanske inte levt ensam så länge.
Önskar jag kunde säga att jag är kräsen.
Men det är inte där problemet ligger.
Vet faktiskt inte var det ligger riktigt.
Kommer jag någonsin hitta någon igen?
Känna känslan av någons blick på mig, en blick som betyder mer än något annat i hela världen.
En blick som säger: "Den här tjejen är verkligen underbar".
Jag vet; Maria, Josefin, Camilla ... alla ni som alltid talar om för mig hur underbar jag är.
Det betyder otroligt mycket för mig att ni finns.
Men ... om bara någon för en enda sekund kunde se mig som ... en kvinna.
Jag vet inte riktigt vart tankarna flög iväg nu riktigt ...
Menmen, nu har jag iallafall fått ur mig lite för idag.
Antar att man bara känner sig ... ensam ... ibland ...
Jag är värd så jävla mycket mer ...
Ja, det är jag faktiskt.
Han kommer aldrig få henne.
Och det är patetiskt att se hur mycket han försöker.
Men det gör ingenting.
För jag är värd så jävla mycket mer än honom.
Han blir aldrig god nog för mig.
Undrar bara hur lång tid det tar för mig att förstå det.
På riktigt alltså.
Han kommer aldrig få henne.
Och det är patetiskt att se hur mycket han försöker.
Men det gör ingenting.
För jag är värd så jävla mycket mer än honom.
Han blir aldrig god nog för mig.
Undrar bara hur lång tid det tar för mig att förstå det.
På riktigt alltså.
Tankar
Ständigt alla dessa frågor.
Frågor som kräver svar.
Mitt inre skriker till mig.
Det börjar bete sig galet nu.
Det snurrar i huvudet, och klumpen i magen växer sig hela tiden större.
Det känns snart som om jag ska sprängas.
Någonting kväver mig.
Det är jag själv.
Ibland vill jag inte vara i mig.
Jag har långa monologer med mig själv där jag försöker förklara varför.
Men det är nästan lättare att säga varför inte.
Iallafall för mig.
Tänk om man bara kunde välja helt själv.
Om bara JAG fick rå över mitt eget liv.
Utan att bry mig om alla materiella saker runtomkring.
Tänk om jag kunde få känna hur det känns att vara
lycklig.
Då skulle jag aldrig behöva be om något igen.
Jag hoppas lycka gör livet komplett.
Vad ska man annars sträva efter?
Pengar? Nej. Karriär? Nej.
Kärlek? Ja, kanske.
Men kärlek är ju lycka.
Lycka ÄR meningen med livet.
Frågor som kräver svar.
Mitt inre skriker till mig.
Det börjar bete sig galet nu.
Det snurrar i huvudet, och klumpen i magen växer sig hela tiden större.
Det känns snart som om jag ska sprängas.
Någonting kväver mig.
Det är jag själv.
Ibland vill jag inte vara i mig.
Jag har långa monologer med mig själv där jag försöker förklara varför.
Men det är nästan lättare att säga varför inte.
Iallafall för mig.
Tänk om man bara kunde välja helt själv.
Om bara JAG fick rå över mitt eget liv.
Utan att bry mig om alla materiella saker runtomkring.
Tänk om jag kunde få känna hur det känns att vara
lycklig.
Då skulle jag aldrig behöva be om något igen.
Jag hoppas lycka gör livet komplett.
Vad ska man annars sträva efter?
Pengar? Nej. Karriär? Nej.
Kärlek? Ja, kanske.
Men kärlek är ju lycka.
Lycka ÄR meningen med livet.
Livet
Ja .... vad ska jag göra med det egentligen?
Vad vill jag? Vad ska jag göra med lägenheten? Ska jag stanna i Sverige?
Nästa vecka väntar jag ett mycket viktigt telefonsamtal ... ett samtal som kan förändra mitt liv helt och hållet.
Det kan ordna upp så mycket.
Det ger mig en säkrare framtid.
Men vem vågar hoppas?
Med min tur så är det ingen idé, det vet jag ...
Så, då blir det London ...eller?
Ska jag lämna lägeneten i Göteborg och åka till den staden jag tycker bäst om i hela världen?
Plugga lite, senare skaffa ett jobb, och kanske stanna borta en tid ...
Är det då som pappa säger, att jag kommer komma tillbaka till Sverige och tappat de kunskaper jag har?
Och vill jag inte egntligen helst av allt stanna här och skaffa ett artistjobb?
Egentligen vet jag att det är det jag vill.
Men ... om det inte går då? Kan jag inte då försöka verklighetsgöra en annan dröm först, och sedan försöka igen?
Varför kan man inte göra det?
Klart man kan det! Och jag vill ju det också!
Men sedan då? Är det meningen att man ska skaffa ett "fast" jobb och bara dra runt på auditions och bli bedömd för all evig framtid?
och det spelar ju ingen roll hur bra man är heller!
Hur många jurys har inte lovordat mig för min röst? Berömt mig för min styrka, och för min tonsäkerhet? Det gör de hela tiden! Men det hjälper ju inte .... jag står ju fortfarande här, utan ett enda jobb där jag får göra det jag älskar mest i hela världen.
Och om någon bara kunde tycka om mig.
Ja, alltså jag vet att alla mina kompisar tycker om mig ...
Men det är jobbigt att veta att ingen känt något mer än vänskap för en på fyra år.
Ingen har träffat mig för första gången någonsin och tänkt: "Vilken fantastisk tjej".
jag vet ju att det är egentligen DET jag vill mest av allt i hela världen.
Hitta någon att dela livet med.
Någon som tycker om mig för att jag är söt, duktig, begåvad, snäll, rolig, härlig, positiv, charmig, glad, attraktiv .... allt det där, ni vet ....
Det är så mycket man vill .... men det känns som om absolut ingenting händer.
Vad har jag ... egentligen? Har jag något överhuvudtaget i mitt liv just nu?
Vad vill jag? Vad ska jag göra med lägenheten? Ska jag stanna i Sverige?
Nästa vecka väntar jag ett mycket viktigt telefonsamtal ... ett samtal som kan förändra mitt liv helt och hållet.
Det kan ordna upp så mycket.
Det ger mig en säkrare framtid.
Men vem vågar hoppas?
Med min tur så är det ingen idé, det vet jag ...
Så, då blir det London ...eller?
Ska jag lämna lägeneten i Göteborg och åka till den staden jag tycker bäst om i hela världen?
Plugga lite, senare skaffa ett jobb, och kanske stanna borta en tid ...
Är det då som pappa säger, att jag kommer komma tillbaka till Sverige och tappat de kunskaper jag har?
Och vill jag inte egntligen helst av allt stanna här och skaffa ett artistjobb?
Egentligen vet jag att det är det jag vill.
Men ... om det inte går då? Kan jag inte då försöka verklighetsgöra en annan dröm först, och sedan försöka igen?
Varför kan man inte göra det?
Klart man kan det! Och jag vill ju det också!
Men sedan då? Är det meningen att man ska skaffa ett "fast" jobb och bara dra runt på auditions och bli bedömd för all evig framtid?
och det spelar ju ingen roll hur bra man är heller!
Hur många jurys har inte lovordat mig för min röst? Berömt mig för min styrka, och för min tonsäkerhet? Det gör de hela tiden! Men det hjälper ju inte .... jag står ju fortfarande här, utan ett enda jobb där jag får göra det jag älskar mest i hela världen.
Och om någon bara kunde tycka om mig.
Ja, alltså jag vet att alla mina kompisar tycker om mig ...
Men det är jobbigt att veta att ingen känt något mer än vänskap för en på fyra år.
Ingen har träffat mig för första gången någonsin och tänkt: "Vilken fantastisk tjej".
jag vet ju att det är egentligen DET jag vill mest av allt i hela världen.
Hitta någon att dela livet med.
Någon som tycker om mig för att jag är söt, duktig, begåvad, snäll, rolig, härlig, positiv, charmig, glad, attraktiv .... allt det där, ni vet ....
Det är så mycket man vill .... men det känns som om absolut ingenting händer.
Vad har jag ... egentligen? Har jag något överhuvudtaget i mitt liv just nu?
Vet ingenting längre ...
Det dök upp så hastigt, alla tankar bara kom rusande.
Alla minnen.
Jag vet ju inte ens om han minns mig. Det var ju trots allt nästan ett halvår sen (Gud, är det verkligen så länge?).
Jag pratar med Jack, hans kompis, ganska ofta på msn. Han är verkligen en underbar kille.
Vill inget hellre än att lämna det här landet och fly till det underbara landet på andra sidan engelska kanalen.
Men det verkar som om jag tror att det skulle lösa alla mina problem.
Han kommer kanske inte vilja veta av mig, inte ens vilja träffa mig.
Jag tror han har flickvän, eller iallafall hade det då.
Jag vill så gärna bara packa mina väskor och dra. Men vet inte om mina föräldrar skulle tillåta det igen.
Och jag vet inte om jag skulle orka leva så, med så dåligt med pengar igen.
Jag borde vänta, jag vet.
Men Josefin vill ju dra nu, och jag vill inte åka själv.
Okej, jag är bara 22 år. Jag borde bara leva livet, Och det är ju vad jag vill.
Men mamma och pappa tjatar på mig om lägenheten i Göteborg. Om min utbildning som jag offrat otroligt mycket för.
Men jag vet inte riktigt vad jag vill med mig själv längre.
Helst av allt vill jag bara dra. Bosätta mig i London. Jag tror inte Sverige är landet för mig.
Suck ... orkar inte tänka mer nu ...
Och orkar definitivt inte drömma mer om honom nu. Men jag skulle verkligen ge allt för att få träffa honom igen ... han har fastnat ... och jag vill bara träffa honom igen, och se om han är allt det jag någonsin önskat mig ...
