MissLizzie

... osäkerheten. Har mått riktigt bra de sista tre veckorna. Har känt att livet börjar leka lite igen. Men det kommer små tidpunkter då småsaker blir så stora att jag inte riktigt vet hur jag ska hantera dem.
Varför blir jag ledsen, och får ett hugg i hjärtat när tre av mina vänner umgås och jag inte råkar vara där? De vet ju att jag jobbat, och därför har de väl naturligtvis utgått ifrån att jag inte kunde vara med! Och bara för att de umgås betyder ju inte det att de inte tycker om mig .... att de inte vill vara med mig .... så varför är det precis de tankarna som poppar upp i mitt huvud? Varför?????!!!

Jag önskar att jag kunde vara stark i mig själv, ha bra självkänsla och gott självförtroende ... men det är inget man beställer från amazon.com precis.

Jag börjar också spåna på nyårslöften. Har insett att mina nyårslöften alltid är så egoistiska och ytliga. Därför ska jag lägga till lite annat i år också .... t.ex. ställa upp för alla mina vänner mer, höra av mig mer och behandla ALLA människor så som jag vill att de behandlar mig. Slutgiltig nyårslöfteslista kommer väl längre fram ...

Vill inte mer.
Det är slut, eller jag vill bara att det ska ta slut.
Att jag ska slippa gå runt med denna smärta inombords.
Orkar inte vara osäker längre.
Vill bara vara, utan att behöva oroa mig längre.
Så länge jag finns här, kommer det aldrig att ske.
Vill inte ligga vaken på nätterna, gråta och undra.
Vill inte gå runt och känna att jag hatar att vara jag.
Vill inte vara i denna kropp.
Vill inte vara som jag är.
Vill bara känna mig älskad, behövd, vacker, stark, säker i mig själv, duktig, effektiv.
Inte oduglig, fet, ful, jobbig, efterhängsen, självupptagen, osäker.
Kan jag inte bara få känna mig bra på ett enda sätt?
Det skulle räcka.
Om jag bara kände att jag på något sätt fyllde en viktig funktion.
Kan jag inte, bara för en enda sekund, få känna hur det känns att vara den som folk anförtror sig åt?
Att vara den viktigaste personen i någon annans liv.
Det tär så på mig.
Att aldrig kunna slappna av i min livssituation, inte veta vart jag är på väg.
Att känna "Det här vill jag göra" ... men sedan tveka på om jag ens skulle klara av det.
Aldrig våga lita på min egen förmåga.
Ingen självkänsla.
Inget självförtroende.
Ingen vilja att leva, om livet ska kännas såhär.
Livrädd för att aldrig lyckas, för att stå kvar här och stampa på samma ställe för evigt.
Livrädd för att glömmas bort, för att aldrig mer få känna närhet.

Han finns nu inom räckhåll.
Det enda jag behöver göra är att sträcka ut handen och slå numret.
Vad händer om jag gör det?
Skulle mitt redan instabila psyke klara av det?
Klarar jag av att höra vadsomhelst?
Att höra den rösten igen överhuvudtaget?

Vart tog alla vägen?
När blev allting annorlunda?
Varför märkte jag ingenting?
Skillnaden är kanske för andra mikrokopisk, men för mig är den självklar.
Lika självklar som allt detta svamlande pladder är för mig.

Ibland finns det ingen orsak till att man skriver vissa saker.
För det mesta finns det en.
Min orsak är ... att detta är ett skrik på hjälp.
Jag vill bara att någon ska se. Förstå. Anfötro sig till mig.
Vill inget hellre än just det.
Att få förtroenden. Känna mig behövd i den här världen.
Få det bekräftat en gång för alla att jag bara inbillar mig saker och ting.
Att det bara är som jag tror.
Att jag inte alls håller på att förlora er helt. Inte allihopa, det vet jag .... Men några av er därute.
Några av er, som jag inte vet om jag skulle kunna leva utan.
Om man bara kunde få ett litet, ynka telefonsamtal.
Om någon helt plötsligt bara vaknade en morgon och tänkte "Idag mår jag inte bra. Jag ringer Lisa, för om jag får prata med henne, berätta om mitt liv och om hur jag känner, så kommer allting bli bättre."
Jag trodde att det var så.
Men jag är inte säker på någonting längre.

För bara några månader sedan var min största skräck att aldrig finna kärleken igen, att bli ensam för resten av mitt liv.
Min första skräck är fortfarande att bli ensam för resten av mitt liv ... men ensam, utan människor som vill vara ens vän.
Jag har vänner, det är inte det jag säger.
Men ... jag förlorar dem ... de glider allt längre bort. Jag försöker desperat sträcka mig efter dem, men ... det känns som om min arm snart går ut led, för ju mer jag sträcker mig, desto längre bort glider de ...
Det är så otroligt tärande.
Att aldrig vara säker.
Att aldrig känna sig omtyckt och behövd.
Att hela tiden behöva bekräftelse, genom orden "Jag är din vän".
Det är klart att ens vänner inte kan gå runt och säga det varje dag, det tar man ju oftast för givet att den personen vet.
Men jag vet nästan aldrig.
Det är hemskt.
Jag är förmodligen likadan. Jag säger förmodligen också alltför sällan till mina vänner hur mycket jag tycker om dem.

Jag vet inte vem jag är.
Jag vet inte ens om jag någonsin vetat det.
Det värsta med att inte veta är att upptäcka saker som man faktiskt inte var medveten om.
Särskilt när man upptäcker det försent.
Som när man inser hur otroligt påfrestande man kan vara genom att prata för mycket om sig själv, och sina problem.
Att det kan vara jobbigt att höra för någon annan, som faktiskt mår mycket sämre.
Men hur skulle jag kunna veta? Om ingen säger någonting menar jag. Jag antog väl förmodligen att alla var som jag, pratade när jag behövde, utan att någon frågar. Men alla är inte som jag. Jag önskar att jag frågat oftare folk som jag älskar: "Hur mår du egentligen?". Åh, vad jag önskar det ...
Det är en del som sista tiden har talat om för mig att de tycker om mig, och att de bryr sig, och vill vara min vän.
Ändå sitter jag här, dag ut och dag in.
Ensam, liksom.
Jag vågar inte tro på någonting.
Jag kan inte tro att någon tycker om mig.
När någon frågar mig hur jag tror att andra ser på mig, kommer följande ord upp i skallen på mig:
Jobbig ... högljudd ... för mycket ... självupptagen ... inte sig själv ... påklistrad ....
Jag är alla dessa sakerna, jag vet det. Men det är ett stort steg för mig att bara inse det ... kanske ska jag någon gång också se mina goda sidor.

Jag vet inte hur det kunde bli såhär.
Kanske jag har försökt ursäkta mig själv, för att jag är den jag är.
Jag kanske ville få folk att förstå att jag vet om hur otillräcklig jag är.
Ungefär som: Det är okej att ni tycker illa om mig ibland, jag vet varför, jag gör det själv!
Och det är klart att folk i ens omgivning inte orkar lyssna på det för evigt.
Men jag kan inte hjälpa det! Det har aldrig varit min mening att stöta folk längre bort, det här har varit mitt sätt att försöka få folk intill mig! Jag öppnar upp för jag trodde det är det som är nyckeln! Jag vill ju bara vara en av er, vara omtyckt och vara som ni vill att jag ska vara.
Ändå har det alltid bara blivit fel.
Och när jag bett om ursäkt blir det också fel.
Jag är ledsen ... men alla kan inte ha världens bästa självfötroende, och veta exakt vad man ska säga i alla lägen, och när det passar sig att säga sin åsikt.

Jag förstår att allt det här verkar jättekonstigt, och kanske helt obegripligt.
Välkommen till min värld för tillfället.
Jag vet inte var eller vem jag är.
Eller vad man ska göra åt det.
Men jag vet iallafall om det.
Insikten slog mig.
Jag är bara rädd att insikten kom försent ...

Ringde igen, telefonen var avstängd. Jag orkar inte mer nu. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag ursäktar honom hela tiden, men jag bodde fattat för så himla längesedan: Jag betyder inte så otroligt mycket för honom. Det gör så ont att skriva det, även fast jag vetat det hela tiden. Jag försöker bestämma mig för att sluta tänka på honom ... men det går inte. Minnesbilder från i somras poppar hela tiden upp i mitt huvud och lämnar en svidande smärta efter sig. Känslan av hans kyssar, hans händer, hans närhet, synen av hans ögon, hans kropp och hans leende ... jag hör hans röst i huvudet som om det var igår vi pratades vid. Jag kan inte glömma ... jag försöker, men det går inte. Jag vet inte ens varför jag älskar honom längre, jag bara gör det! Jag vill bara gråta bort allt det onda, men inte ens det fungerar. Och det gör det alltid annars! Jag känner mig så lurad, bortkommen, besviken, ful, tjock, äcklig, motbjudande, värdelös ... och jag vet att allt inte är hasn "fel", det handlar om mig själv mycket. Jag vet inte vad jag ska göra, men hela min livssituation håller på att falla mig helt ur händerna. Jag kan inte kontrollera någonting i mitt liv längre. Jag står famför ett stup och tittar ner hela tiden ... ibland är jag på väg att backa bort från det, men jag kommer aldrig särskilt långt. För där står det en spegel och jag ser mig själv ... jag hatar vad jag ser. jag vill inte vara i min egen kropp och jag hatar hur jag ser ut.

Om inte någon tar ett stadigt tag om mig snart och drar mig tillbaka, så kommer jag falla utför stupet ... och på ett sätt känns den tanken ... skön ...

Hur vet man om man är älskad? Hela mitt liv har jag haft samma dilemma, att inte veta ... Jag vet naturligtvis att jag har en familj som älskar mig, jag pratar mer om vänner. Visst är det hemskt egentligen, att man inte vågar lita fullt ut på sina vänner när de säger att de älskar en och verkligen bryr sig om en? Men jag kan helt enkelt inte alltid lyssna ... varken på mig själv eller andra. Eller rättare sagt så lyssnar jag för mycket på mig själv. Jag som är så jobbig, högljudd och självömkande, hur kan någon älska mig? Även om mina vänner talar om för mig att jag betyder något för dem ... så är det så svårt att ta in det. Det enda jag tänker är "Ja, det är möjligt att du tycker om mig, men inte lika mycket som du tycker om dina andra vänner ...".

Det är konstigt ... för så många personer som jag älskar, så borde jag vill lita på fler än jag egentligen gör när de säger fina saker till mig. Men varför är det lättare att tro att de dåliga egenskaperna man har är de som lämnar spår, och inte de bra?

Ser någon mig? Syns jag överhuvudtaget? Finns det någon som älskar mig? Jag menar som älskar mig mest av alla i hela världen? Det kanske egentligen inte är viktigt ... men tänk vilken skön känsla det vore ändå?
Finns det någon som tänker på mig just i denna sekund? Jag menar, som tänker på mig med ett småleende på läpparna.
Kommer det här onda någonsin gå bort? Kommer jag någonsin kunna se mig själv i spegeln och tycka att jag är fin? Kommer jag någonsin våga börja prata med en kille igen? Kommer jag någonsin lita på någon kille igen?
Kommer jag någonsin stå på scenen igen? Kommer jag någonsin få känna den där euforiska känslan av ett strålkastarljus i ögonen och musik som fullkomligt uppfyller mig?

Kommer han fortfarande ihåg mig? Minns han fortfarande de underbart fina stunderne vi hade tillsammans? Minns han t.ex. den gången när han kysste mig första gången? Vi låg där i hans säng och skrattade åt något, och helt plötsligt kände jag bara hans läppar mot mina. Rysning genom hela kroppen. Minns han första gången vi hade sex? Hur nervös jag var, och hur jag log när isen bröts när han sa något gulligt? Hur han efteråt böjde sig fram och sa "I'm just gonna kiss you again"? Minns han veckan innan jag skulle åka? Då han bad sin familj att inte komma och hälsa på honom, därför att han ville spendera tid med någon speciell för honom? Minns han vilket glädjefnatt jag fick då och började hoppa runt som en dåre? Eller minns han den gången jag druckit lite för många Red Bull & Vodka, och kom inragglandes i receptionen fullkomligt aspackad och han mottog mig med öppna armar? Vet han att det enda jag minns är hur han håller mitt hår när jag spyr, och nästa sekund ligger jag på sängen med hans hand i min och hör honom säga "You see, it's just not about sex"? Kommer jag någonsin se honom igen?

Vet han att hans ansikte är det första jag tänker på när jag går upp, och det sista jag tänker på innan jag somnar ...

Så ensam i världen nu ...

Det är okej att må dåligt, visst.

Men det är inte okej att tappa greppet totalt.
Det är inte okej att lägga alla sina problem på andra, att dra med sig sina vänner i fallet.
Det är inte okej att förlora tron på sig själv så mycket att man till slut hugger tag i första bästa grepp man får utan att tänka på konsekvenserna.
Det är inte okej att lägga sina problem på andra människor.
Det är inte okej att glömma bort hela sin omgivning.
Det är inte okej att gå runt och sprida negativ energi runtomkring sig, tills människor inte längre vill ha med en att göra.
Det är inte okej att trycka ner sig själv så mycket att man till slut inte vet om man vill vara kvar i sin egen kropp.
Det är inte okej att inte se de fina sidorna hos sig själv.
Det är inte okej att falla så handlöst för någon att hela ens tillvaro raseras p g a den här personen.
Det är inte okej att förlåta och förlåta och förlåta en människa som du innerst inne inte vet skulle göra detsamma tillbaka.

Men det är okej att inse att allt ovanstående inte är okej ...