MissLizzie

Är så understimulerad att jag tror jag dör faktiskt.
Så många borden och måsten.
Men orkar bara inte ta tag i det.
Så jag får ju skylla mig själv när jag känner mig stressad och rastlös.
Jag har ju massa saker att göra som skulle göra mig mindre rastlös och förmodligen också ta bort stressen.

Det här med självkänsla och självförtroende är en konstig sak.
För det verkar som om min hjärna tror att det är något som någon vacker liten ängel kommer med och släpper ner på dig medan du sover.
Jag vet vad jag borde göra.
Men jag orkar inte ta tag i det.
Här går jag dag ut och dag in och leker martyr och offer för att just jag är som jag är.
När jag vet att jag borde vara jublande glad och tacksam för att jag får vara Lisa.
När jag vet att det är just de tankarna som får mig att må dåligt.
Varför får jag bara inte tummen ur och gör något åt det?
Jag önskar ibland att jag kunde ta helt kontroll över min hjärna, bara trycka på en knappt så kommer allt det jag skulle behöva göra NU bara flygande, och viljan att göra det skulle infinna sig.
Men livet funkar inte så.

Jag om någon VET att man kan välja hur man mår.
Man kan välja att tro det bästa om sig själv.
Man kan välja att tycka att man är smart, vacker och rolig på sitt alldeles egna, unika sätt.
Man kan välja att älska sin röst och tycka att man har en härlig energi och utstrålning.
Eller så kan man välja att tycka synd om sig själv, tycka att man är fet, ful, korkad, ointressant och allmänt dålig.

Det verkar som om jag den senaste tiden valt det sista alternativet.
Är det konstigt att jag tycker så när jag stänger in mig i min lägenhet dagarna i ända, tittar på film och äter glass och chips?
Självklart inte.
För att tycka om sig själv, måste man ge sig själv något att tycka om.
Man måste ge sig själv anledning, utrymme och tid att tycka om sig själv.
För om min själ och min kropp inte tycker om det jag gör mot den, hur ska jag då kunna tycka om dem?

Att ta hand om sig själv är det viktigaste som finns.
För trots allt så är det ju jag som är viktigast i mitt liv.
Så ska det vara iallafall.
Just nu tror jag inte det är något.
Men det ska jag ändra på.
Annars vet jag inte vad jag gör.


Idag har jag iallafall gjort en bra sak.
Jag har fixat mitt Internet:).
Klapp på axeln, Lisa.

Jag kommer få en jättetrevlig helg.
Tack vare goda vänner.
Jag älskar mina vänner.

Jag skulle behöva min bror här just nu.
Han är en av de viktigaste personerna i mitt liv (mamma och pappa också).
Han är väldigt intelligent, och dessutom otroligt omtänksam.
Jag saknar honom väldigt ofta, och jag älskar honom alltid:).
Och vet ni det bästa av allt?
Han bor numera bara några mil härifrån.
Jihooo!!!!

Det var egentligen inte alls meningen att det här inlägget skulle handla om det här.
Jag skulle egentligen skriva om de två filmerna jag sett idag.
Som för övrigt var "Försoning" (bra, men inte så bra som jag hade hoppats på), och "27 dresses" (helt underbar, klyschig, amerikansk kärlekskomedi).
Men det är väl därför det är bra att skriva.
Man kan förvåna sig själv genom att skriva.
Orden bara flödar ur en och helt plötsligt så vet man.
Vet man vad man vill säga.