MissLizzie

... vad som hänt om jag inte gått på Balettakademien?
Var hade jag varit med mitt liv nu?
Hade jag då lika seriöst varje dag reflekterat så mycket över min tillvaro och de vak jag gör hela tiden?
Jag fick varken komma på audition för Cabaret Lorensberg eller Wallmans.
För någon annan som inte är insatt, så förstår man inte vad det innebär.
Och för er som förstår säger ni oftast: "men oroa dig inte, du har ju jobb nu!"
Ja, det har jag .... men om ett halvår då? Vad ska jag göra när jag kommer hem?
I brevet från Wallmans stod det:
"Vi har fått så många ansökningar blablabla ... att vi måste välja ut blabla ... vi har mest gått på utbildning, erfarenhet och ålder?". Okeeeej ... utbildning har jag (från en av de bästa artistskolorna i Skandinavien faktiskt), erfarenhet kanske jag okej saknar i viss mån men vaddå ålder? 22? det är ju det som är kravet ju!
Fattar inget.
Cabaret Lorensberg valde bort mig förra året också.
Uppenbarligen är jag ful på mitt CV-foto eller någonting ... vad vet jag?
vad ska det bli av mig efter denna säsongen för Fritidsresor?
Jag vet, leva i NUET, ta inte problemen innan de kommer ...
Men ändå ...
Förra sommaren levde jag lite för mycket i nuet, och tänkte alldeles för lite på framtiden.
Är det verkligen bra?
Jag menar, jämt alltså?

Vet ni vad jag egentligen skulle velat?
Att jag inte skapts sådan här?
Fatta mig rätt, jag älskar att stå på scen, och jag vet att det är det jag är gjord för att göra!
Men jag önskar att jag hade velat något annat med mitt liv ...
Jag önskar jag kunde nöjt mig med en "vanlig" utbildning, ett "vanligt" jobb, och en villa i Lidköping med man och barn.
Jag önskar verkligen det.
Men jag kan inte.
Jag vill mer än det.
Jag vet inte riktigt vad.
Hur länge kommer jag orka springa på auditions?
Bli synas och granskad på det mest utelämnande sätt?

Jag var väl (återigen) ganska naiv och trodde att när det första jobbet kom så skulle allting klarna för mig.
Jag skulle känna wow, jippie, äntligen nu blir jag artist PÅ RIKTIGT!
Och visst kände jag så ... ett tag ...
Sedan hinner tankarna ikapp ...

Jag är 22 år.
Min senaste pojkvän och jag gjorde slut föra fyra år sedan ...
Om jag inte var den jag var så skulle jag kanske inte levt ensam så länge.
Önskar jag kunde säga att jag är kräsen.
Men det är inte där problemet ligger.
Vet faktiskt inte var det ligger riktigt.
Kommer jag någonsin hitta någon igen?
Känna känslan av någons blick på mig, en blick som betyder mer än något annat i hela världen.
En blick som säger: "Den här tjejen är verkligen underbar".

Jag vet; Maria, Josefin, Camilla ... alla ni som alltid talar om för mig hur underbar jag är.
Det betyder otroligt mycket för mig att ni finns.
Men ... om bara någon för en enda sekund kunde se mig som ... en kvinna.

Jag vet inte riktigt vart tankarna flög iväg nu riktigt ...
Menmen, nu har jag iallafall fått ur mig lite för idag.

Antar att man bara känner sig ... ensam ... ibland ...