Ett år sedan ...
Idag är det ett år sedan en mycket viktig människa i mitt liv lämnade oss.
Ja, på Alla Hjärtans Dag 2007 tog min älskade farmor sitt sista andetag.
Ibland känns det som om det var igår.
Ibland som om det var tio år.
Det gör fortfarande ont i mig när jag tänker på alla högtider, alla underbara dagar vi kommer tvingas fortsätta vara utan dig.
Men det gör inget.
För jag vet att du på något sätt iallafall finns kvar hos oss.
Hos mig kommer du alltid finnas kvar.
Jag pratar ju ändå med dig nästan varje dag:).
I somras när allt var så motigt, så brukade jag ta en promenad ner till vattnet, sätta mig ner där och då var du alltid med dig.
Minns du det?
Jag kunde höra precis vad du sa till mig, och du lyckades alltid peppa upp mig, så jag orkade resa mig upp igen.
Jag beundrade dig så otroligt mycket.
Du var en mycket intelligent kvinna, som alltid stod för vad du tyckte, även om du ibland visste att ingen annan höll med dig:).
Önskar jag kunde vara sådan i alla lägen.
Du tog hand om precis alla, satte alla andra före dig själv.
Det är en verkligt ovanlig och fin egenskap.
Du sa också alltid att du inte var rädd för att dö.
Det var nog ändå det jag beundrade mest av allt hos dig.
Jag är livrädd för döden.
Men jag hoppas att när jag blir äldre, så möter jag den med samma syn som du gjorde.
Livet är tomt utan dig.
Men jag vet att du mår bra där du är nu.
Älskar dig för evigt ...
Ja, på Alla Hjärtans Dag 2007 tog min älskade farmor sitt sista andetag.
Ibland känns det som om det var igår.
Ibland som om det var tio år.
Det gör fortfarande ont i mig när jag tänker på alla högtider, alla underbara dagar vi kommer tvingas fortsätta vara utan dig.
Men det gör inget.
För jag vet att du på något sätt iallafall finns kvar hos oss.
Hos mig kommer du alltid finnas kvar.
Jag pratar ju ändå med dig nästan varje dag:).
I somras när allt var så motigt, så brukade jag ta en promenad ner till vattnet, sätta mig ner där och då var du alltid med dig.
Minns du det?
Jag kunde höra precis vad du sa till mig, och du lyckades alltid peppa upp mig, så jag orkade resa mig upp igen.
Jag beundrade dig så otroligt mycket.
Du var en mycket intelligent kvinna, som alltid stod för vad du tyckte, även om du ibland visste att ingen annan höll med dig:).
Önskar jag kunde vara sådan i alla lägen.
Du tog hand om precis alla, satte alla andra före dig själv.
Det är en verkligt ovanlig och fin egenskap.
Du sa också alltid att du inte var rädd för att dö.
Det var nog ändå det jag beundrade mest av allt hos dig.
Jag är livrädd för döden.
Men jag hoppas att när jag blir äldre, så möter jag den med samma syn som du gjorde.
Livet är tomt utan dig.
Men jag vet att du mår bra där du är nu.
Älskar dig för evigt ...
Kommentarer
Trackback
