Känslor från förr ...
Allt går bara runt, runt.
Försöker skrika, men får inte fram ett ljud.
Vet inte vad som finns därute.
Inom mig finns allt.
Ångest, glädje, panik, sorg, passion, lust, ilska, skratt.
Får inte plats. Själen försvinner.
Plötsligt ser jag in i en främlings ögon.
Han ser rakt igenom. In till det sköraste av allt.
Någonstans långt inne börjar något hända.
Kan inte stoppa det.
Allt jag trodde jag visste bleknar bort.
Kvar finns bara ovisshet. Och kärlek.
Han ger min själ plats igen.
Han, en främling, som känner mig utan och innan.
Vet inte med vilka ögon
Han ser mig.
Allt går fortfarande runt och inte ett ljud
kan jag få fram.
Men jag lever när Han ser mig.
För mig är Han
som eld ...
Finns inga ord längre.
Allt är skrivet, allt är sagt.
Jag måste bara lära mig leva med smärtan.
Den äter upp mig inifrån.
Ångesten, ilskan, sorgern, smärtan, känsla av att ha blivit sviken.
Värre än någon annan känsla jag någonsin upplevt.
Om världens första människa med röntgensyn gick förbi mig
skulle den se en svart klump innanför mina revben.
En svart klump av ihopträngd sorg.
Och besvikelse över en person jag trodde jag kände.
Men han finns inte längre.
Iallafall inte i mitt liv.
Är så glad att jag kan se tillbaka och må bra ... över att jag inte mår såhär längre .... fattar ni?
