Att leva ...
Lever gör vi alla. Iallafall minst en kort stund.
Men alla dör vi också.
Livet är en konstig sak egentligen.
Vi föds som barn, blir äldre, vuxnare, för att i slutskedet av våra liv bli som barn igen.
Stillaliggande i vår säng med folk som tar hand om en.
Till slut slutar allting bara fungera, och vi försvinner.
Rent själsligt iallafall, till ett annat ojordiskt ställe.
Det gör så ont att se min älskade lilla farmor bara ligga där, så liten, svag och så långt ifrån den människa vi känner.
Hon har nog varit en av de mest fantastiska personerna i mitt liv, som alltid gett goda råd och alltid varit så otroligt stolt över vad jag åstadkommit.
Hon är rolig också, inte vet jag någon 87-åring som man kunnat skratta åt och med så länge.
Alltid stenkoll på allting, och alltid med en åsikt om allt, från Sveriges regering till deltagarna i Fame Factory.
Hon har varit en stor glädjekälla i mitt liv, och jag vet att jag kommer sakna henne något fruktansvärt, även om jag just nu önskar att hon snart fick sluta, för hennes egen skull.
Men varje dag när vi besöker henne på sjukhuset så är det en kamp med att hålla tårarna borta.
För jag vill inte minnas mig som ledsen.
Även om hon varken tittar på en eller svarar på tilltal längre, så tror jag att hon hör oss.
Jag är ganska säker på att hon hör, och att hon vet att vi är med henne ända in i det sista.
Hon är så fin där hon ligger, och det enda jag vill nu är att hon ska slippa ha ont.
Hon är inte rädd, för det har hon sagt, vilket jag respekterar henne för.
Hon vet att hon kommer till Gud nu och får träffa Runo, som lämnade henne för fem år sedan.
Själv kommer jag säkert vara livrädd när det är min tur att dö.
Men farmor är inte sådan. Hon är en kämpe, med fighterinstinkt och en vägran att ge upp.
Det har varit på både gott och ont kan man säga.
Vad jag ska göra utn henne, vet jag inte, men jag vet också att hon alltid kommer finnas hos mig.
Hon kommer alltid titta ner på mig från himlen, och vara stolt över mig.
Jag tror inte någon blev så glad som hon när jag fick jobbet för Fritidsresor, och jag ska göra allt jag kan för att leva upp till hennes förväntningar.
Jag har så svårt att släppa henne.
Men för hennes skull så hoppas jag det blir snart.
Det är inget drägligt liv just nu, särskilt inte för henne, som alltid har varit i farten.
Käre Gud; ta henne till dig nu, du behöver henne mer än vi.
Men jag ber dig också att låta henne slippa ha ont när hon tar sitt sista andetag.
Jag älskar dig, farmor och jag glömmer dig aldrig.
Men alla dör vi också.
Livet är en konstig sak egentligen.
Vi föds som barn, blir äldre, vuxnare, för att i slutskedet av våra liv bli som barn igen.
Stillaliggande i vår säng med folk som tar hand om en.
Till slut slutar allting bara fungera, och vi försvinner.
Rent själsligt iallafall, till ett annat ojordiskt ställe.
Det gör så ont att se min älskade lilla farmor bara ligga där, så liten, svag och så långt ifrån den människa vi känner.
Hon har nog varit en av de mest fantastiska personerna i mitt liv, som alltid gett goda råd och alltid varit så otroligt stolt över vad jag åstadkommit.
Hon är rolig också, inte vet jag någon 87-åring som man kunnat skratta åt och med så länge.
Alltid stenkoll på allting, och alltid med en åsikt om allt, från Sveriges regering till deltagarna i Fame Factory.
Hon har varit en stor glädjekälla i mitt liv, och jag vet att jag kommer sakna henne något fruktansvärt, även om jag just nu önskar att hon snart fick sluta, för hennes egen skull.
Men varje dag när vi besöker henne på sjukhuset så är det en kamp med att hålla tårarna borta.
För jag vill inte minnas mig som ledsen.
Även om hon varken tittar på en eller svarar på tilltal längre, så tror jag att hon hör oss.
Jag är ganska säker på att hon hör, och att hon vet att vi är med henne ända in i det sista.
Hon är så fin där hon ligger, och det enda jag vill nu är att hon ska slippa ha ont.
Hon är inte rädd, för det har hon sagt, vilket jag respekterar henne för.
Hon vet att hon kommer till Gud nu och får träffa Runo, som lämnade henne för fem år sedan.
Själv kommer jag säkert vara livrädd när det är min tur att dö.
Men farmor är inte sådan. Hon är en kämpe, med fighterinstinkt och en vägran att ge upp.
Det har varit på både gott och ont kan man säga.
Vad jag ska göra utn henne, vet jag inte, men jag vet också att hon alltid kommer finnas hos mig.
Hon kommer alltid titta ner på mig från himlen, och vara stolt över mig.
Jag tror inte någon blev så glad som hon när jag fick jobbet för Fritidsresor, och jag ska göra allt jag kan för att leva upp till hennes förväntningar.
Jag har så svårt att släppa henne.
Men för hennes skull så hoppas jag det blir snart.
Det är inget drägligt liv just nu, särskilt inte för henne, som alltid har varit i farten.
Käre Gud; ta henne till dig nu, du behöver henne mer än vi.
Men jag ber dig också att låta henne slippa ha ont när hon tar sitt sista andetag.
Jag älskar dig, farmor och jag glömmer dig aldrig.
Kommentarer
Trackback
