Ibland orkar man inte
Jag försöker.
Försöker verkligen vara lycklig.
Jag tänker positiva tankar, klappar mig själv på axeln när jag gör och tänker något bra.
Försöker ta goda beslut, ge mig själv chansen att utvecklas och bli en bättre människa.
Jag försöker finnas där för mina vänner, muntra upp dem när de mår dåligt, försöker sprida positiv energi omkring mig.
Försöker att ge mig själv den lycka, kärlek och uppmuntran jag förtjänar.
Men vissa dagar är det verkligen mycket svårare än andra.
När den styrka man byggt upp fullkomligt rasar ihop och det enda man vill är att skrika högt.
Högt, rakt ut i ingenting.
Skrika av smärta.
Ibland känner jag mig verkligen osynlig.
Som om alla ser människorna omkring mig, men när det kommer till mig, så finns jag helt enkelt inte.
Det är därför jag ibland beter mig som jag gör.
Pratar lite för högt, skrattar lite för högt.
Lite för mycket hela tiden.
Jag vill ju bara synas.
Vill att någon ska upptäcka mig.
Mig, Lisa, som den jag är.
Och hur lätt är det att bli uppskattad för den man är, när man hela tiden går runt med en fasad?
Jag önskar jag kunde tro mer på mig själv.
Jag vill verkligen det.
Jag vill tycka att jag är en alldeles fantastisk människa, vacker, trevlig, rolig, snäll, söt, charmig, generös.
Ibland tycker jag det.
Men så sviker jag mig själv.
Och då är det otroligt svårt att tycka det.
Jag kan inte förstå att jag blir som jag blir ibland.
Varför gör männniskor saker mot sig själva, som de vet att de inte mår dåligt av?
Och nu snackar jag inte saker som droger och alkohlism, för det grundar sig i ett allvarligt beroende som man inte kan ordna själv, utan det måste man ha hjälp med.
Jag menar saker som att man inte sköter om sig själv, eller inte gör de saker man föresatt sig just den dagen, eller struntar i att höra av sig till sina vänner och familj, eller ljuger för att man inte orkar eller vill just då.
Allt leder till en nedåtgående spiral, att självkänslan och självförtroendet blir ännu sämre.
Och för varje gång de blir det, måste man gräva djupar och djupare för att bygga upp det igen.
Ibland tycker jag att jag är alla de där sakerna jag nämnde förut.
Men så är det någon annan som inte tycker det.
Och då, helt plötsligt, betyder inte mina egna åsikter någonting längre.
Varför ska andra människor få bestämma över vad man tycker om sig själv?
Är den personen smartare, mer klarsynt eller allsvetande på något sätt?
Varför räcker det inte med att man själv och ens nära och kära tycker det?
Varför måste man hela tiden ha bekräftat av främlingar att man har rätt?
Jag vill påstå att jag är en bra människa.
Jag skadar inte människor (iallafall inte medvetet), jag tycker om min familj, jag har många underbara vänner, jag skrattar mycket, jag försöker hjälpa till när jag kan och jag är snäll mot både vänner och nya bekantskaper.
Så varför gapar ett stort, tomt hål i min själ?
Varför känns det alltid som om något saknas?
Varför kan jag inte vara nöjd med min tillvaro?
Jag vet svaret på dessa frågor.
Jag vet varför jag inte mår bra.
Men jag vill inte säga det rakt ut, för då blir det ännu mer verkligt.
Jag vill ju bara att någon ska se mig.
Se mig och tänka: Wow!
Jag vill vara speciell i någon annans ögon.
Det är sanningen, hur ytlig och fånig den än är.
Fast jag är väl knappast ensam om det.
Alla människor vill få uppmärksamhet.
Alla vill bli sedda.
Alla vill bli älskade för den de är ...
Jag vill bara att någon ska se mig.
Älska mig.
Vara med mig.
Finnas vid min sida i vått och torrt.
Hålla om mig.
Jag vill veta att det finns en anledning till att jag finns till.
Försöker verkligen vara lycklig.
Jag tänker positiva tankar, klappar mig själv på axeln när jag gör och tänker något bra.
Försöker ta goda beslut, ge mig själv chansen att utvecklas och bli en bättre människa.
Jag försöker finnas där för mina vänner, muntra upp dem när de mår dåligt, försöker sprida positiv energi omkring mig.
Försöker att ge mig själv den lycka, kärlek och uppmuntran jag förtjänar.
Men vissa dagar är det verkligen mycket svårare än andra.
När den styrka man byggt upp fullkomligt rasar ihop och det enda man vill är att skrika högt.
Högt, rakt ut i ingenting.
Skrika av smärta.
Ibland känner jag mig verkligen osynlig.
Som om alla ser människorna omkring mig, men när det kommer till mig, så finns jag helt enkelt inte.
Det är därför jag ibland beter mig som jag gör.
Pratar lite för högt, skrattar lite för högt.
Lite för mycket hela tiden.
Jag vill ju bara synas.
Vill att någon ska upptäcka mig.
Mig, Lisa, som den jag är.
Och hur lätt är det att bli uppskattad för den man är, när man hela tiden går runt med en fasad?
Jag önskar jag kunde tro mer på mig själv.
Jag vill verkligen det.
Jag vill tycka att jag är en alldeles fantastisk människa, vacker, trevlig, rolig, snäll, söt, charmig, generös.
Ibland tycker jag det.
Men så sviker jag mig själv.
Och då är det otroligt svårt att tycka det.
Jag kan inte förstå att jag blir som jag blir ibland.
Varför gör männniskor saker mot sig själva, som de vet att de inte mår dåligt av?
Och nu snackar jag inte saker som droger och alkohlism, för det grundar sig i ett allvarligt beroende som man inte kan ordna själv, utan det måste man ha hjälp med.
Jag menar saker som att man inte sköter om sig själv, eller inte gör de saker man föresatt sig just den dagen, eller struntar i att höra av sig till sina vänner och familj, eller ljuger för att man inte orkar eller vill just då.
Allt leder till en nedåtgående spiral, att självkänslan och självförtroendet blir ännu sämre.
Och för varje gång de blir det, måste man gräva djupar och djupare för att bygga upp det igen.
Ibland tycker jag att jag är alla de där sakerna jag nämnde förut.
Men så är det någon annan som inte tycker det.
Och då, helt plötsligt, betyder inte mina egna åsikter någonting längre.
Varför ska andra människor få bestämma över vad man tycker om sig själv?
Är den personen smartare, mer klarsynt eller allsvetande på något sätt?
Varför räcker det inte med att man själv och ens nära och kära tycker det?
Varför måste man hela tiden ha bekräftat av främlingar att man har rätt?
Jag vill påstå att jag är en bra människa.
Jag skadar inte människor (iallafall inte medvetet), jag tycker om min familj, jag har många underbara vänner, jag skrattar mycket, jag försöker hjälpa till när jag kan och jag är snäll mot både vänner och nya bekantskaper.
Så varför gapar ett stort, tomt hål i min själ?
Varför känns det alltid som om något saknas?
Varför kan jag inte vara nöjd med min tillvaro?
Jag vet svaret på dessa frågor.
Jag vet varför jag inte mår bra.
Men jag vill inte säga det rakt ut, för då blir det ännu mer verkligt.
Jag vill ju bara att någon ska se mig.
Se mig och tänka: Wow!
Jag vill vara speciell i någon annans ögon.
Det är sanningen, hur ytlig och fånig den än är.
Fast jag är väl knappast ensam om det.
Alla människor vill få uppmärksamhet.
Alla vill bli sedda.
Alla vill bli älskade för den de är ...
Jag vill bara att någon ska se mig.
Älska mig.
Vara med mig.
Finnas vid min sida i vått och torrt.
Hålla om mig.
Jag vill veta att det finns en anledning till att jag finns till.
Kommentarer
Postat av: Anonym
jag har kännt precis som du..
Postat av: Cristel
Jag tror att du ska våga säga det rakt ut, så att det blir verkligt. När du gjort det kommer det att göra ont, du kommer att vara ledsen men sen när du verkligen har sagt det och varit ledsen så tror jag att du kommer att känna en lättnad att du varit ärlig mot dig själv, du kommer att acceptera dina känslor mer och våga vara glad, nöjd, ledsen och missnöjd.
kram från mig
Trackback
