MissLizzie

Äntligen tillbaka i huvudstaden!
Skönt att vara framme iallafall, resan var ganska lugn iochförsig, men kan väl inte påstå att det är extremt lattjolajban att sitta bredvid en okänd människa i tre timmar.
Försökte läsa lite på tåget, göra lite nytta liksom, men det var svårt, hade huvudet full av massa tankar.
Typiskt mig att tänka, tänka, tänka ... men tror det kan vara bra också.
Man måste acceptera vissa karaktärsdrag hos sig själv.
Och vissa kan man försöka ändra, om man vill:).

Tog alltså bussen till Skövde klockan halv tolv i förmiddags, sedan gick tåget till Stockholm halv två.
Sov lite, åt lite, tittade ut genom fönstret och drömde mig bort i mina tankar.
Väl framme klev jag ut på perrongen och kände genast att det var ca 5 grader varmare här än hemma.
Nice.
Kände också direkt av stressen när jag skulle baxa på min stora, röda resväska på tunnelbanan, mitt i rusningstrafiken!
Börjar vänja mig vid den stressen nu, har vässat mina armbågar i en månad nu, och lyckas nuförtiden alltid komma på tunnelbanan, hur full den än är, haha.
Men det är aldrig roligt att behöva stå och lukta in i någon annans armhåla i tio minuter, särskilt när det är proppfullt runtomkring och svetten gärna tränger fram.
Fräscht.

Kom hem till lägenheten, och för en gångs skull var min rumskamrat E faktiskt hemma!
Vi pratade lite, jag berättade att jag anmält mig till att plugga i höst, så nu kan jag bo kvar här vilket är mycket skönt!
Hon kommer dessutom stanna en extra månad i sommar, vilket bara är bra för mig, för då behöver jag inte börja betala full hyra förrän i slutet på juli.
Tack för den säger jag och lyfter lite på min osynliga hatt.
Ekonomin är inte direkt på topp, och det kommer dröja ett tag tills den blir bra igen
Finanskrisen drabbar oss alla.
Hjälpte ju inte direkt att jag hade restskatt heller.
Men det ordnar sig, det gör det alltid.
Det säger iallafall mamma:):

Gav mig ut på en joggingrunda också.
Det var riktigt jobbigt och tungt idag, men lyckades pusha mig själv lite extra, så sprang hela vägen hem, brukar annars gå sista kilometern.
Det kändes bra, var inte direkt igår jag klarade av att springa 5 km!


Jag sa ju förut att jag tänkt mycket det sista.
Både på gott och ont.
Vissa bravader som utspelade sig under påskhelgen (och faktiskt också lite ända sen jag kom till Stockholm) har gjort att jag hittat tillbaka lite till mitt gamla jag.
Jag vågade, och vann faktiskt ...
Måste fortsätta med det.
Att våga alltså.
Självklart förstår jag att jag inte alltid kommer vinna.
Men den senaste tiden har det faktiskt visat sig att jag faktiskt inte alltid behöver anstränga mig speciellt mycket heller för att iallafall delvis vinna.

Man kan inte alltid älska sig själv.
Ibland behöver man någon som påminner en om att man faktiskt är värd uppmärksamhet.
Att man faktiskt är trevlig, rolig, söt och kul att prata med.
Oftast kan man få den påminnelsen av nära och kära, vilket jag alltid är oändligt tacksam över att få.
Men ... när en främling påminner en om det kan det verkligen sätta igång de där positiva tankarna man alltid borde ha där.

Jag tror på Ödet.
Iallafall i den form att varje människa kommer som kommer in i ditt liv, gör det av en orsak.
Att Ödet på något sätt kan se vad just du behöver, och därmed styra så att någon person kommer in i ditt liv för att ge dig det behovet uppfyllt. 
Kanske för att lära dig någonting, eller bara påminna om något glömt bort.
Vissa är ämnade att stanna i ens liv en längre tid, kanske för alltid.
MEN sen finns det de som är till för att försvinna lika snabbt som de kom in.
Och de människorna ska man ta tillvara på.
För oftast har de människorna något väldigt viktigt att säga dig.

Ibland kan det vara trist när människor försvinner ur ditt liv.
Men man ska inte sörja dem för mycket.
Man känner när det är meningen att de ska stanna, och då gör de det.
Jag försöker verkligen fullt ut uppskatta alla möten jag får vara med om, varje dag.
Vissa känns naturligtvis viktigare än andra.
Och de ska man minnas.
De där speciella mötena, som får en att tänka efter och minnas.
Minnas vem man är.
Eller var.
Eller vill vara.

Jag blev påmind.
Det känns skönt.
Kanske kan jag komma tillbaka fullt ut snart ...:).
Hoppas.