Vet ingenting längre ...
Det dök upp så hastigt, alla tankar bara kom rusande.
Alla minnen.
Jag vet ju inte ens om han minns mig. Det var ju trots allt nästan ett halvår sen (Gud, är det verkligen så länge?).
Jag pratar med Jack, hans kompis, ganska ofta på msn. Han är verkligen en underbar kille.
Vill inget hellre än att lämna det här landet och fly till det underbara landet på andra sidan engelska kanalen.
Men det verkar som om jag tror att det skulle lösa alla mina problem.
Han kommer kanske inte vilja veta av mig, inte ens vilja träffa mig.
Jag tror han har flickvän, eller iallafall hade det då.
Jag vill så gärna bara packa mina väskor och dra. Men vet inte om mina föräldrar skulle tillåta det igen.
Och jag vet inte om jag skulle orka leva så, med så dåligt med pengar igen.
Jag borde vänta, jag vet.
Men Josefin vill ju dra nu, och jag vill inte åka själv.
Okej, jag är bara 22 år. Jag borde bara leva livet, Och det är ju vad jag vill.
Men mamma och pappa tjatar på mig om lägenheten i Göteborg. Om min utbildning som jag offrat otroligt mycket för.
Men jag vet inte riktigt vad jag vill med mig själv längre.
Helst av allt vill jag bara dra. Bosätta mig i London. Jag tror inte Sverige är landet för mig.
Suck ... orkar inte tänka mer nu ...
Och orkar definitivt inte drömma mer om honom nu. Men jag skulle verkligen ge allt för att få träffa honom igen ... han har fastnat ... och jag vill bara träffa honom igen, och se om han är allt det jag någonsin önskat mig ...
