MissLizzie

Börjar bli rädd för liiiite för tidig skallighet.
Nu har jag fällt hår som en hund i tre månader.
Börjar ana oråd som man säger.
Snart finns det väl inget kvar.
Mamma köpte vitaminer och en speciell hårinpackning åt mig förra veckan som tydligen skulle hjälpa.
Har iochförsig bara använt det i en vecka, men man borde väl se resultat ganska snabbt eller?


De inte bara ser skumma ut, de luktar skumt också.




Idag har det inte varit min bästa dag.
Det har väl inte direkt varit min bästa vecka heller, men idag har det varit riktigt jobbigt.
Som om det bara är svart omkring mig.
Som om all glädje och kärlek bara runnit av mig och bort från mig.
Jag vet varför.
Det är inte bara för att jag varit sysslolös i tre månader, vilket gör mig extremt lat, vilket ger mig dåligt samvete, vilket gör att jag mår ännu sämre.
Inte heller bara för att jag inte riktigt kommit över att jag tvingades lämna mitt jobb i somras, och därmed också ett gäng människor som jag höll väldigt varmt om hjärtat.
Jag är helt enkelt ledsen.
Det kan inte hjälpas.
Det gör ont i mig.
Jag intalade mig själv att om jag gömde det onda i en liten burk långt inne i hjärtat så skulle det inte kännas.
Det funkade i ungefär två veckor.
Sen hände det något, något spräckte den där burken.
Och nu gör det ont.
Riktigt ont.
Det värsta är väl att det inte finns någonting att göra.
Jag vet att jag aldrig kommer få höra exakt det jag vill.
Och jag är rädd att jag kommer tvingas lämna det utan att det riktigt ordnat sig.
Förr eller senare slutar det såklart att göra ont.
Vägen dit är bara så jobbig.


2010 har inte varit mitt bästa år.
Jag har haft riktigt ont i hjärtat två gånger.
Första gången tog det mig nästan ett halvår att komma tillbaka helt.
Undrar hur lång tid det kommer ta nu.
Jag har varit med i en bilolycka, som skakade om mig mer än jag kunde tro.
Jag kom till Turkiet och jobbade arslet av mig i tre månader, ville så himla gärna vara där och göra det jag älskar mest av allt, men tvingades till slut lyssna på min kropp och min röst och inse att det inte gick längre.
Det tog hårdare på mig än jag insåg just då.
Jag rasade i vikt så mycket att flera i min omgivning blev oroliga för mig.
Det var aldrig någon fara, jag hade ju lite att ta av :).
Men det är klart, det kanske inte skedde riktigt på rätt sätt!

Jag försöker efter varje bakslag intala mig själv att jag är stark och klarar allt.
Men det har blivit svårare och svårare att resa sig upp och gå vidare med huvudet högt.


På tisdag förändras mitt liv.
Igen.
Det är nog bra.
Börja ett nygammalt kapitel kan man väl säga.
Kanske flyr jag lite.
Igen.
Men jag kan bara hoppas att jag en dag ska sluta fly.
Åh, vad jag hoppas det.
Att resa mig upp en gång för alla, och aldrig mer falla.

2011.
DET ska bli MITT år;).

Jag och Camilla på nyårsafton förra året. Det var en trevlig kväll.
Förväntar mig en minst lika trevlig nyår i år:).





Help me, I'm fallin.
Fallin fast again.
Why do I always take a fall,
when I fall in love?



Bra text. Bra fråga.