MissLizzie

Jag hinner inte.
Inte med mig själv.
Jag slits i stycken från alla håll.
Och jag har försökt.
Försökt att vara en bra människa och ställa upp för alla.
På olika sätt, både känslomässigt och proffesionellt.
Någonstans känns det som om jag tappade mig själv.
Och nu sitter jag här och försöker varva ner.
Jag försöker känna.
Försöker tänka.
Det enda jag känner är det där våta som rinner längs med mina kinder.
Jag vet inte varför.
Men det finns något inom mig som skaver och gör så fruktansvärt ont.
Jag vill bara att det ska bort.

Jag vet inte vad jag ska göra med mitt liv.
Jag kanske måste ge upp min dröm om artisteri.
Det fungerar helt enkelt inte.
Jag vill inte sitta här om fem år och fortfarande känna mig som en fattig student som aldrig har pengar eller ett vettigt jobb.
Men hur ska jag kunna ge upp det jag älskar mest av allt i hela världen?
Hur ska jag kunna svika mig själv så mycket genom ett ge upp min dröm?
Jag tycker egentligen att jag är en ganska bra artist.
Men det är ju helt klart något jag saknar som gör att jag inte får jobb.
Jag är inte blind, jag ser ju att jag kanske inte är lika iögonfallande snygg som andra tjejer i branschen, och inte lika smal.
Men jag trodde väl någonstans i min dumhet att talang skulle ta en längre än vad det gör.
Att det var det som var viktigast.
Jag börjar verkligen tro på allvar att jag hade riktigt, riktigt fel.
Jag vet inte hur länge till jag kommer orka.
Jag är inte den som ger upp, jag VILL INTE vara den som ger upp.
Men hur länge ska man orka?

Jag är rädd också.
Att det inte finns någon för mig.
Att jag kommer förbli den eviga singeln.
Det är alltid något som är fel, som inte stämmer.
Förut tyckte jag bara att det var så jobbigt att känna mig ful och tråkig.
Nu är jag helt likgiltig, det är som att jag accepterat att jag känner mig så.
Och om någon visar intresse så reagerar jag knappt, förutom att jag kanske tycker det verkar konstigt att han pratar med mig och inte den där ursöta, 20-åriga blondinen i hörnet med sitt ljuva leende och fladdrande ögonfransar.
Jag önskar jag visste vad jag kunde göra med mina egna känslor och tankar.
Men jag vet inte det.
Så jag får nog ta hjälp av någon som vet.

Förlåt mitt otroligt deppiga inlägg.
MEN jag har varit med om två riktigt, riktigt bra grejor i helgen på jobbet.
Först kom MARTIN STENMARCK med sin otroligt gulliga dotter till mig på Gröna Lund och åkte mina flygande elefanter.
Han var sådär sjukt trevligt och nästan töntigt fräsch även i verkligheten.
Jag dog nästan ...:).

Sen har jag funnit en riktigt god vän på jobbet också (eller egentligen flera, men en är lite mer speciell).
Det tycker jag om.
Blev lite gladare i den personens närhet.

Nu ska jag öva ännu mer.
J-la franska ...