MissLizzie

Jag tycker så mycket om att folk anförtror sig till mig.
Det får mig att känna mig som en bra vän.
Men ibland undrar jag när jag ska kunna anförtro mig, alltså verkligen på riktigt, åt någon.
Jag gör det ibland, tror jag.
Men jag har nog insett att jag inte riktigt gör det.
De där tankarna som poppar upp i huvudet på mig allt som oftast .... de som jag kanske "borde" dela med mig av.
Jag vågar inte tala om dem.
De är så hemska.
Jag vill inte att folk ska se mig riktigt SÅ svag.
De flesta som känner mig väl vet att jag är allt annat än stark.
Men de värsta tankarna är så hemska att jag helt enkelt inte kan med att tala om dem.
Vill inte att folk ska tro att jag bara söker uppmärksamhet eller att jag vill att de ska tycka synd ommig.
För det är inte synd om mig.
Inte mer än om någon annan.
Jag söker inte medkänsla, komplimanger eller sympati.
Jag vill ha en lösning.
Jag vill sluta känna den där smärtan som alltid ligger och gror i mitt mellangärde.
Hur fan ska jag kunna bota den? Alldeles ensam ...

Idag åkte A till Gran Canaria.
Jag kommer sakna henne så himla mycket.
Hon är världens bästa.

Jobba 8 timmar imorgon, sen ÄNTLIGEN ledig ... fy fan va skönt ...