MissLizzie

För första gången på många år så passerar julen förbi mig och jag känner det som om jag bara står och ser allt passera utan att jag vare sig orkar, kan eller vill delta.
Det har varit en helt sjuuuuuk december som jag njutit av till fullo.
Men allt jobb slutade så tvärt att jag inte hann förbereda mig för varken vilan eller den härliga julstämningen som väntade på mig i hemstaden.
Har dessutom drabbats av en härlig förkylning, precis som jag förutspådde.
Alla i ensemblen har varit mer eller mindre sjuka, alla utom jag så jag kände väl på mig att när kroppen väl hade tid att slappna av så skulle någon äcklig bacill infinna sig.
Men DET överlever jag ...:).

Om 6 timmar och 20 minuter blir jag 25.
Har ingenting som ens liknar en kris, känner mig fortfarande ung och fräsch som en nyponros.
Ska dessutom bli riktigt roligt att ha födelsedagsmiddag hemma med mina gamla gymnasietjejer.
Prat, prat, mys, mys, mat, mat, vin, vin .... sämre kan man ha det:).

Men den finaste presenten fick jag ändå igår, av min alldeles underbare storbror.
Han bjuder mig till London på en långweekend.
Blev så otroligt super mega duper glad!
Han är verkligen världens bästa bror ... och vän ...

Jag är en känslomänniska.
Jag tänker inte längre skämmas för det.
Men jag måste lära mig att hålla vissa saker inne.
Det missuppfattas och tas allvarligare än vad det är.
Så blir det jämt.
Allt förstoras upp, och det är delvis mitt eget fel.
Men ändå ...
Varför ska jag behöva hålla saker inne?
Jag är en vuxen människa och kan ta hand om mig själv.
Jag är trött på att bli behandlad som en sko av glas.
Jag kommer inte gå sönder.
Jag klarar mig alltid.
Så länge man är ärlig, klar och tydlig mot mig.
Bara för att jag pratar mycket och visar vad jag känner tycker inte jag att man behöver vara rädd för att vara ärlig.
Tvärtom.
Ju mer rakt på sak, och uppriktig, desto bättre.
Klart jag kanske blir ledsen, och då visar jag det.
Men herregud, jag överlever.
KÖR BARA:)!

Fast ... det är klart ...

Jag önskar att livet kunde vara lättare.
Jag önskar att jag hade haft tid att sätta upp skölden.
Nu är det för sent.
Jag önskar jag hade sagt och gjort något annat.
Jag önskar att jag aldrig hade erkänt det för mig själv.
Jag önskar jag kunde låtit det vara, och inte pratat sönder det.
Kanske hade allt sett annorlunda ut då.
Jag önskar att jag hade sluppit höra det.
Jag önskar att allt vore annorlunda.
Jag önskar jag kunde göra det som jag vet är rätt för mig.
Jag önskar jag kunde förstå mitt eget bästa.
Jag önskar jag kunde glömma och gå vidare.
Jag önskar att jag inte brydde mig så satans mycket.
Jag önskar jag kunde få en chans.
Jag önskar mycket.
Men mest av allt önskar jag att den här mardrömmen ska få ett slut.
Att det någon gång ska gå min väg ...

Men vad ska man göra då, när det man förtjänar inte kan erbjudas?
Ska man vara egoistisk då?
Varför kan jag inte nöja mig?

Usch, det gör ont.
Men det går över, det gör det alltid, om jag bara väntar ut det.
Vill göra massa saker, vill förklara, få svar. Svar som jag vet att jag aldrig kommer få.
Om jag bara väntar ut det, så kommer det gå över och jag kan återgå till det normala.
Om jag bara håller mig i skinnet och låter det vara.
Men hjälp, vad svårt det är ... att inte göra något ...

Kanske tid för en till julfilm?
"Ensam Hemma 2" går om någon timme.
Det kan bli mysigt.
Går och häller upp ett glas rött till, och slår mig ner i soffan med päronen:).