MissLizzie

Om Honom naturligtvis. Och jag såg på hur två av mina närmaste vänner fick ihop det med honom, med en veckas mellanrum. En sådan panikkänsla har jag nog aldrig någonsin känt, och har aldrig blivit så lättad över att en dröm bara var en dröm. Känslan av fullkomligt svek och övergivenhet. Att se sina bästa vänner med den man älskar ... fy fan säger jag bara. Jag vet, det var bara en dröm ... men det gjorde så ont att känslan satt kvar hela förmiddagen ...
Jag vet snart inte vad jag ska ta mig till. Jag håller på att bryta ihop ... Inte bara p g a detta. Vad ska jag göra i vår? Tänk om jag inte får något jobb i Göteborg? Jag kan inte bo här, jag förgås här, det finns ingen framtid för mig här! Jag vill sjunga, stå på scen och ha ku. Det är det jag lever för, det jag är skapad för att göra! Men jag vet inte vart jag har mig själv längre .... vet inte ens vilka som är mina vänner längre ... Eller jo, det vet jag visst, de "riktiga" .... men .... hur vet man om man är omtyckt? Jag menar, verkligen på RIKTIGT omtyckt?

Och hur vet man om man är söt? Jag kan tycka att jag är det ibland ... men jag litar inte tillräckligt på mig själv för att tro på det. Om ingen annan säger till mig att jag är det, så spelar det ingen roll vad jag själv tycker. Jag är ibland helt övertygad om att jag är jätteful och att ingen någonsin kommer titta åt mig igen! Det tär så på mig att vara ensam att jag snart går åt. Jag kommer förbli ensam hela livet känns det som. Jag har säkert fel ... det är riktigt jobbigt att gå omkring och tänka såhär. Aldrig kunna lita på sig själv, aldrig trivas i sitt eget sällskap ...