Back on track i Stockholm
Igår tog jag tåget hem från Lidköping tillbaka hit till storstaden.
Blandade känslor, det har varit skönt att vara hemma, men hjärnan har inte riktigt kunnat slappna av.
Det känns inte riktigt som om jag varit ledig någonting, för det gick så fort allting, från att ha jobbat i ett rasande tempo i en stressig miljö till total lugn och tid till vila.
Kroppen hann väl aldrig riktigt anpassa sig.
Jaja, jag är tillbaka nu och det känns skönt ... om än lite tomt kanske ...
Imorgon är det nyårsafton.
Jag och storebror tog en tur på stan idag för att införskaffa oss varsin ny outfit.
Styrde kosan mot Brothers där en otroligt trevlig manlig expedit hjälpte oss (jag kände minsann igen honom, han var en av deltagarna i en av de första säsongerna som gick av Fame Factory).
Jag blir alltid lite förundrad över expediter.
De finns de otroligt buttra och sura.
Då har man lust att säga: "Det är inte mitt fel att du hatar ditt jobb".
Det finns de som inte bryr sig över huvudtaget.
De tycker jag rätt mycket om, då jag är den sortens människa som aldrig ber om hjälp i en klädesaffär.
Vill helst vara ifred och sköta mig själv.
Det finns de som verkar ha druckit tio koppar kaffe och tagit ecstasy innan de gått till jobbet.
Ett påklistrat jätteleende, en mun som går i ett (man hinner oftast inte förstå ett ord) och en energi som man bara inte kan förstå att människan kan leva med.
Och så finns det den typen som vi mötte idag på Brothers.
Han var uppriktig i sin vänlighet och hjälpsamhet, han hjälpte brorsan med storlekar och förklarade om de olika passformerna, hur man kan kombinera de olika färgerna och var faktiskt så övertygande att det var just den kostymen han tyckte bäst om som bror sedan köpte.
Att han var gay var ju ganska uppenbart, att han dessutom var lite förtjust i bror var också uppenbart.
Men eftersom varken bror eller jag är särskilt fördomsfulla eller svåra människor så skrattade vi bara lite åt det och var glada och trevliga tillbaka.
Vi lämnade honom lika glad som han varit när vi kom (inte undra på det, han hade ju just sålt en inte jättesuperbillig kostym).
Vi gick en trappa ner till Sisters där jag genast fick syn på min nyårsklänning.
Jag och klänningar har en mycket speciell relation.
Jag kan få syn på en från gatan utifrån och veta att det är just precis exakt en sådan jag vill ha.
Och i nio gånger av tio så hittar jag en storlek som passar.
Det där med storlekar är ju för övrigt också intressant.
I mitt fall kan det variera från storlek 38-44 beroende på en massa faktorer.
Oftast brukar en 40-42 fungera alldeles utmärkt att få upp blixtlåset på ... ända tills vi kommer till min något framtunga del mellan naveln och hakan.
Där brukar det säga stopp.
Det leder till att jag måste prova en 44 ... den sitter oftast tight som ett korvskinn över just denna del och sedan som ett tält över midjan och ner.
Inte jättesnyggt.
Men den här klänningen var som gjuten på mig.
Att det var just storlek 40 som satt som gjuten gjorde mig ännu lite gladare:).
Nu ska jag tillbringa kvällen ensam med de två första säsongerna av Vänner, ett glas vin eller två och mina egna tankar.
Det finns många sådana i min hjärna just nu.
En dag kvar på 2009, den ska jag använda till att tänka färdigt på.
För sen är det slut med allt ältande.
Då ska jag vara klar.
Eller... jag är egentligen klar.
Jag vet vad jag måste, borde och vad jag skulle råda alla andra att göra i mitt ställe.
Och jag ska göra det.
Jag måste bara acceptera det först.
Låta det sjunka in så jag vet att jag verkligen kommit överens med mig själv.
Sen är det 2010.
Då är det slut.
Aldrig mer.
Puss och gott nytt år på er:)!
Halvvägs till 50
Igår var den stora dagen inne!
Lilla, söta, oskyldiga fröken Björk fyllde vuxen.
Fast känner mig inte så mycket vuxnare idag än jag gjorde igår faktiskt.
Men födelsedagen var trevlig.
Fick först presenter av mor och far, en bok och pengar (de får jag dock inte förrän jag befinner mig i ännu en ekonomisk kris ... så om typ en månad då).
Mina föräldrar är de bästa i hela världen.
Faktisktt.
Gjorde iordning middagen hela dagen, sedan gjorde jag iordning mig själv.
Min underbara, fina blå klänning som jag köpte till nyår förra året åkte på.
Och av, det vill jag lova.
För en månad sen satt den som en smäck, nu har alla de kilon jag tappat i december gjort att den helt enkelt inte ville stanna uppe, så jag fick gå och dra i den hela kvällen.
Visade säkert tuttarna någon gång, men det är sånt man får bjuda på när man börjar bli gammal, höhö.
Iallafall, till slut dök brudarna upp - Lollo, Fia, Mia, Josefin, Susanne och Carolina:).
Hade supertrevligt och fick massa fina presnter, bl.a. en väska till allt mitt smink, mina hårvårdsprodukter och allt sånt.
Kan komma väl till pass då min sminkväska är ett totalt kaos av saker!
Vi drack vin och drack vin och drack vin.
Och vilka samtalsämnen.
De lämpar sig inte för bloggen men det finns en film som man kan få se om man är snäll, haha.
Idag fick jag dock bittert ångra vinet samt drinkarna jag envisades med att hälla i mig inne på Harry's igår.
Väl hemma hamnade jag också i soffan framför "8 mile", vilket ledde till att jag somnade strax innan sex imorse.
Är lite lätt trött idag kan jag säga ...
Men tack brudar för en underbar kväll igår:)!
Nu åkte pappa för att köpa pizza till oss.
Fy satan vad gott det ska bli.
Sen ska jag slå mig ner i soffan med min nya SOLO.
Livet som arbetslös 25-åring är underbart:)!
X-mas is passing by
Det har varit en helt sjuuuuuk december som jag njutit av till fullo.
Men allt jobb slutade så tvärt att jag inte hann förbereda mig för varken vilan eller den härliga julstämningen som väntade på mig i hemstaden.
Har dessutom drabbats av en härlig förkylning, precis som jag förutspådde.
Alla i ensemblen har varit mer eller mindre sjuka, alla utom jag så jag kände väl på mig att när kroppen väl hade tid att slappna av så skulle någon äcklig bacill infinna sig.
Men DET överlever jag ...:).
Om 6 timmar och 20 minuter blir jag 25.
Har ingenting som ens liknar en kris, känner mig fortfarande ung och fräsch som en nyponros.
Ska dessutom bli riktigt roligt att ha födelsedagsmiddag hemma med mina gamla gymnasietjejer.
Prat, prat, mys, mys, mat, mat, vin, vin .... sämre kan man ha det:).
Men den finaste presenten fick jag ändå igår, av min alldeles underbare storbror.
Han bjuder mig till London på en långweekend.
Blev så otroligt super mega duper glad!
Han är verkligen världens bästa bror ... och vän ...
Jag är en känslomänniska.
Jag tänker inte längre skämmas för det.
Men jag måste lära mig att hålla vissa saker inne.
Det missuppfattas och tas allvarligare än vad det är.
Så blir det jämt.
Allt förstoras upp, och det är delvis mitt eget fel.
Men ändå ...
Varför ska jag behöva hålla saker inne?
Jag är en vuxen människa och kan ta hand om mig själv.
Jag är trött på att bli behandlad som en sko av glas.
Jag kommer inte gå sönder.
Jag klarar mig alltid.
Så länge man är ärlig, klar och tydlig mot mig.
Bara för att jag pratar mycket och visar vad jag känner tycker inte jag att man behöver vara rädd för att vara ärlig.
Tvärtom.
Ju mer rakt på sak, och uppriktig, desto bättre.
Klart jag kanske blir ledsen, och då visar jag det.
Men herregud, jag överlever.
KÖR BARA:)!
Fast ... det är klart ...
Jag önskar att livet kunde vara lättare.
Jag önskar att jag hade haft tid att sätta upp skölden.
Nu är det för sent.
Jag önskar jag hade sagt och gjort något annat.
Jag önskar att jag aldrig hade erkänt det för mig själv.
Jag önskar jag kunde låtit det vara, och inte pratat sönder det.
Kanske hade allt sett annorlunda ut då.
Jag önskar att jag hade sluppit höra det.
Jag önskar att allt vore annorlunda.
Jag önskar jag kunde göra det som jag vet är rätt för mig.
Jag önskar jag kunde förstå mitt eget bästa.
Jag önskar jag kunde glömma och gå vidare.
Jag önskar att jag inte brydde mig så satans mycket.
Jag önskar jag kunde få en chans.
Jag önskar mycket.
Men mest av allt önskar jag att den här mardrömmen ska få ett slut.
Att det någon gång ska gå min väg ...
Men vad ska man göra då, när det man förtjänar inte kan erbjudas?
Ska man vara egoistisk då?
Varför kan jag inte nöja mig?
Usch, det gör ont.
Men det går över, det gör det alltid, om jag bara väntar ut det.
Vill göra massa saker, vill förklara, få svar. Svar som jag vet att jag aldrig kommer få.
Om jag bara väntar ut det, så kommer det gå över och jag kan återgå till det normala.
Om jag bara håller mig i skinnet och låter det vara.
Men hjälp, vad svårt det är ... att inte göra något ...
Kanske tid för en till julfilm?
"Ensam Hemma 2" går om någon timme.
Det kan bli mysigt.
Går och häller upp ett glas rött till, och slår mig ner i soffan med päronen:).
Sleepless in Stockholm
I ungefär fyra dagar har jag varit så trött om dagarna för att jag inte kunnat sova på natten.
Man kan ju tro att det ska leda till att det blir lätt att somna på kvällen då.
Men icke.
Jag lägger mig, börjar tänka .... och sen är det kört ...
Jag är så trött att jag dör, men kan helt enkelt inte somna.
Blir så gruvligt irriterad!
Annars har det varit en rolig showdag.
På söndagarnas eftermiddagsshow kör vi en mer barnanpassad förställning, det är lite småmysigt.
Men den andra var INTE barnanpassad, det vill jag lova.
Vad är en show om man inte får ha lite roligt, och porra till det lite, hahahahahaaaaaaaa?
Bara två dagar kvar ... lite vemodigt ...
Jag väntade på att ilskan skulle infinna sig.
Idag kom den.
Har varit arg ända sen ungefär klockan 16.
Hoppas jag vaknar imorgon och inte är arg längre.
Det är både jobbigt och tråkigt att vara det.
Tänk så mycket som kan hända på så kort tid
Nej nu tamejfan ...
... är det nog!
Det här tänker jag bara inte ta.
Jag förtjänar mer än så. Mycket mer.
Jag har inte gjort något fel, och man kan faktiskt inte klandra mig för någonting.
Inte denna gången.
Jag vet att jag kan vara för mycket ibland, jag har mina brister.
Men nu är det faktiskt inte jag som gjort bort mig, gjort fel eller på något sätt skapat situationen jag nu ser mig själv sittandes i.
Det är nog nu.
Det finns gränser för vad jag tål, och nu har det verkligen gått för långt.
Ingen människa kan klandra mig för att jag nu sitter här och är både arg och ledsen.
För, som sagt, det finns gränser ... det gör det faktiskt ...
Showdagen började segt men slutade med ett himla drag i finalen.
Kul när publiken verkligen är så på och man får massa energi tillbaka.
Det är då det slutar med att svetten inte rinner på fröken Björk, utan fullkomligt forsar.
Härligt och gött på alla sätt.
Nu ska jag titta lite på "Sex & the City".
Tror tyvärr inte det hjälper mitt humör ... men ett försök är det värt ...
Alldeles vitt
Iochförsig innebär det också att det är väldigt kallt ute, men det får det vara värt.
Det innebär också att det kommer vara svinkallt i vår loge hela dagen.
Men det kan det också få vara värt.
För det är vackert och ger en härlig julkänsla.
Bara en vecka kvar.
Till jul alltså.
Igår showade, och sen åkte jag till 2entertains julfest en sväng för att säga hej.
Det var otroligt trevligt att träffa alla människor igen; Sara, Fronten, Joanna, Maria, Peter, Torgrim, ja allihop!
Stod och snackade ett tag med Manne också, som trubadurade på Cypern förra året när jag var där.
Himla trevligt faktiskt, tänk så mycket människor man fått träffa i sitt liv!
Det är så tråkigt bara att man ses så sällan.
Menmen, så kommer det alltid vara, man vänjer väl sig någon gång.
En vecka kvar.
Gud, jag måste verkligen hoppa.
Innan bassängen jag ska hoppa i inte längre finns där ...
Att vara rädd
Trött, men leende Lisa
The wheels on the bus go round and round ...
... och så gör även dessa decemberdagar.
Jobbar och sover, det är det jag gör.
Men tycker det är skönt, förutom att jag väldigt sällan hinner tänka över saker,vilket leder till att jag måste göra det på kvällarna när jag ska sova.
Då blir det väldigt svårt att sova ...
Men det gör inget, för jag kan sova ganska länge på morgnarna och det passar mig ju alldeles utmärkt.
Igår var mamma, pappa och bror på showen.
Så otrooooligt roligt, de tyckte vi var grymma och uppskattade det väldigt.
Min bror fick påhälsning av Ida i "Santa Baby" och mamma av Markus i "Last Christmas" (inte alls planerat), och det tyckte iallafall jag var roligt, haha.
Efteråt tog vi en öl tillsammans, men inte blev det fler för varken jag eller någon av de andra kunde till slut stå rättupp (de pga en lätt överdriven mättnadskänsla, och jag av spänningar och nervositet som släppte).
Men det var trevligt att se dem iallafall:).
Snart tid att ge sig iväg igen.
The wheels on the bus ...
Men hördu fröken Björk
Man kan ju välja.
Man kan välja att känna sig som ett offer och må dåligt.
Och man kan välja att vara glad, lycklig och sitt eget, underbara jag.
Så jag bestämde mig.
Jag väljer det senare.
För jag är ju egentligen en väldigt glad människa.
Och så länge man inte själv ser sig som ett offer så gör ingen annan det heller.
It's a fact.
Jag vägrar att dra ner mig själv i skiten igen.
ALDRIG!
Positiva saker just nu:
* Har blivit riktigt duktig på att träna mer
* Det är snart jul
* Det är snart min 25-årsdag
* Jag har världens bästa familj som älskar mig vad som än händer
* Jag har supermånga underbara vänner som alltid stöttar och hejar på mig
* Jag är frisk
* Jag får stå på scen varje dag
* Jag får vara med om nya saker och träffa nya människor varje dag
* Jag kan, jag vill, jag vågar
I hate to say
Men nu gör jag det.
Tog inte många dagar den här gången.
Men känslan ledde naturligtvis till att det gick åt h-vete.
Igen.
Och trots att jag visste att det skulle ske, så fanns det väl någonstans ett hopp om att det inte skulle det.
Bara den här gången.
Dumt Lisa, mycket dumt.
Nu står jag här.
Igen.
Och känner mig dum, osynlig, ledsen, utlämnad, tråkig och korkad.
Tänk så mycket som kan ändras över en natt.
Som vanligt fattar jag ingenting.
Men jag är inte förvånad.
Det som bestämmer vad som ska ske med människor sitter förmodligen just nu och skrattar och pekar på mig.
"Haha, hon trodde verkligen att det skulle bli bra den här gången. Kolla nu när hon inser att allt bara var fejk och att hon än en gång gått på en rejäl nit. Nämen, sitter den lilla flickan med tårar i ögonen? Mohahahahahaha!"
Nu blir det inte såhär mer.
Jag är klar med detta.
Klarar mig utan det.
Mitt liv just nu
Det är ungefär sova-motionera-äta-jobba.
Ibland glömmer jag visst ätandet också.
Inte bra, men jag har inga hungerskänslor längre, fattar ingenting ...
Men showen går bra och vi har roligt, så jag ska inte klaga.
I söndags kände jag att rösten höll på att lägga av, men igår var den åter back on track, så no worries.
Igår satt det en liten suprise till mig i publiken också, en gammal skolkamrat från Balettakademien, Ulrika var där.
Jättekul att se henne, men jag blev visst lite extra nervös ... :).
Mitt senaste inlägg var lite kryptiskt jag vet.
Men vissa saker kan man helt enkelt bara beskriva på det där sättet, om man inte vill skriva det rakt ut.
För var dag som går blir jag mer och mer rädd, och känslan blir starkare och starkare.
Jag vill inte att den ska vara där, jag är rädd för den.
För så fort jag får den känslan, så brukar det dröja ungefär högst en vecka så går allt åt h-vete.
Och jag orkar inte.
Inte en gång till.
På fredag kommer mamma och pappa. Ska bli superduperskönt.
Inte bra
Alltför väl.
Den här känslan.
Bådar inte gott.
Måste mota bort den.
Nu.
Innan allt går fel.
Igen.
Disco och 80-tal
Blir massa äkta 80-talskoreografi i "Last Christmas" (och lite cheesy blickar till varandra), och så har vi ett Discomedley med massa härliga discomoves.
LISA LIKES:).
För övrigt är jag sådär obotligt trött idag igen.
Verkar vara varannan dag nuförtiden jag känner mig såhär.
Börjar första dagen med att jag går upp klockan halv sju efter ungefär fyra timmars sömn, vilket naturligtvis leder till att jag slocknar redan klockan nio på kvällen.
Då är man ju riktigt utvilad och pigg dagen efter när man går upp klockan halv sju igen, och då somnar jag inte förrän kanske tolv-ett nästa natt.
Då blir jag trött nästa dag igen och så .... ja, ni fattar ...
Ska försöka hålla korpgluggarna öppna till halv tio ikväll iallafall, ska trots allt upp klockan sex imorgon, och det är ju rätt skönt att kunna vara någorlunda utvilad då iallafall!
Min bror brukar på sin blogg skriva om veckans Spåttifaj-fynd (Spotify-fynd ... om det nu var någon som inte fattade det).
Idag tänkte jag bidra med mitt och det är: "Maybe I'm Amazed" - Jem.
Den låten var med i första säsongens sista avsnitt av den underbara serien "The O.C." som gick för några år sedan, och jag har sedan dess älskat den men det slog mig inte förrän nu att man kanske kunde hitta den på Spåttifaj!
Fantastisk grej det där!
Puss
Önskelista
Mamma skickade mig ett litet sms mig igår och undrade vad jag önskade mig i julklapp/födelsedagspresent i år (jag har ju den stora äran att alltid bli ett år äldre på Annandag Jul).
Och för första gången någonsin så hade jag faktiskt ingen aning!
Lisa Björk, som alltid annars brukar skriva sina önskelistor i september, stod svarslös.
Helt blank, vad vill jag egentligen ha? Vad behöver jag?
Har tänkt och tänkt hela dagen ...
Och så slog det mig, som en blixt från klar himmel!
Vad har varenda människa nuförtiden, som jag inte har, har aldrig haft, som jag alltid velat ha men aldrig riktigt gett mig själv råd till (har lagt pengar på viktigare saker som klänningar, skor, öl och resor hehe).?!
En Ipod, naturligtvis.
Så det är det jag tänker önska mig i år.
Så har jag något att göra på tunnelbanan samt något som peppar mig när jag är ute och går eller tar en löprunda (vilket händer ungefär två gånger om året).
Fast nu ska jag inte vara för hård mot mig själv, har ju faktiskt varit uppe en hel timme tidigare än jag varit tvungen de två senaste dagarna för att gå en promenad.
Duktig fröken Björk!
Ska tvätta om fem minuter.
Bäst att packa ihop skiten och sticka:)!
