MissLizzie

Igår tog jag tåget hem från Lidköping tillbaka hit till storstaden.
Blandade känslor, det har varit skönt att vara hemma, men hjärnan har inte riktigt kunnat slappna av.
Det känns inte riktigt som om jag varit ledig någonting, för det gick så fort allting, från att ha jobbat i ett rasande tempo i en stressig miljö till total lugn och tid till vila.
Kroppen hann väl aldrig riktigt anpassa sig.
Jaja, jag är tillbaka nu och det känns skönt ... om än lite tomt kanske ...

Imorgon är det nyårsafton.
Jag och storebror tog en tur på stan idag för att införskaffa oss varsin ny outfit.
Styrde kosan mot Brothers där en otroligt trevlig manlig expedit hjälpte oss (jag kände minsann igen honom, han var en av deltagarna i en av de första säsongerna som gick av Fame Factory).

Jag blir alltid lite förundrad över expediter.
De finns de otroligt buttra och sura.
Då har man lust att säga: "Det är inte mitt fel att du hatar ditt jobb".

Det finns de som inte bryr sig över huvudtaget.
De tycker jag rätt mycket om, då jag är den sortens människa som aldrig ber om hjälp i en klädesaffär.
Vill helst vara ifred och sköta mig själv.

Det finns de som verkar ha druckit tio koppar kaffe och tagit ecstasy innan de gått till jobbet.
Ett påklistrat jätteleende, en mun som går i ett (man hinner oftast inte förstå ett ord) och en energi som man bara inte kan förstå att människan kan leva med.

Och så finns det den typen som vi mötte idag på Brothers.
Han var uppriktig i sin vänlighet och hjälpsamhet, han hjälpte brorsan med storlekar och förklarade om de olika passformerna, hur man kan kombinera de olika färgerna och var faktiskt så övertygande att det var just den kostymen han tyckte bäst om som bror sedan köpte.
Att han var gay var ju ganska uppenbart, att han dessutom var lite förtjust i bror var också uppenbart.
Men eftersom varken bror eller jag är särskilt fördomsfulla eller svåra människor så skrattade vi bara lite åt det och var glada och trevliga tillbaka.
Vi lämnade honom lika glad som han varit när vi kom (inte undra på det, han hade ju just sålt en inte jättesuperbillig kostym).

Vi gick en trappa ner till Sisters där jag genast fick syn på min nyårsklänning.
Jag och klänningar har en mycket speciell relation.
Jag kan få syn på en från gatan utifrån och veta att det är just precis exakt en sådan jag vill ha.
Och i nio gånger av tio så hittar jag en storlek som passar.
Det där med storlekar är ju för övrigt också intressant.
I mitt fall kan det variera från storlek 38-44 beroende på en massa faktorer.
Oftast brukar en 40-42 fungera alldeles utmärkt att få upp blixtlåset på ... ända tills vi kommer till min något framtunga del mellan naveln och hakan.
Där brukar det säga stopp.
Det leder till att jag måste prova en 44 ... den sitter oftast tight som ett korvskinn över just denna del och sedan som ett tält över midjan och ner.
Inte jättesnyggt.
Men den här klänningen var som gjuten på mig.
Att det var just storlek 40 som satt som gjuten gjorde mig ännu lite gladare:).

Nu ska jag tillbringa kvällen ensam med de två första säsongerna av Vänner, ett glas vin eller två och mina egna tankar.
Det finns många sådana i min hjärna just nu.
En dag kvar på 2009, den ska jag använda till att tänka färdigt på.
För sen är det slut med allt ältande.
Då ska jag vara klar.
Eller... jag är egentligen klar.
Jag vet vad jag måste, borde och vad jag skulle råda alla andra att göra i mitt ställe.
Och jag ska göra det.
Jag måste bara acceptera det först.
Låta det sjunka in så jag vet att jag verkligen kommit överens med mig själv.
Sen är det 2010.
Då är det slut.
Aldrig mer.

Puss och gott nytt år på er:)!