MissLizzie

Vill inte mer.
Det är slut, eller jag vill bara att det ska ta slut.
Att jag ska slippa gå runt med denna smärta inombords.
Orkar inte vara osäker längre.
Vill bara vara, utan att behöva oroa mig längre.
Så länge jag finns här, kommer det aldrig att ske.
Vill inte ligga vaken på nätterna, gråta och undra.
Vill inte gå runt och känna att jag hatar att vara jag.
Vill inte vara i denna kropp.
Vill inte vara som jag är.
Vill bara känna mig älskad, behövd, vacker, stark, säker i mig själv, duktig, effektiv.
Inte oduglig, fet, ful, jobbig, efterhängsen, självupptagen, osäker.
Kan jag inte bara få känna mig bra på ett enda sätt?
Det skulle räcka.
Om jag bara kände att jag på något sätt fyllde en viktig funktion.
Kan jag inte, bara för en enda sekund, få känna hur det känns att vara den som folk anförtror sig åt?
Att vara den viktigaste personen i någon annans liv.
Det tär så på mig.
Att aldrig kunna slappna av i min livssituation, inte veta vart jag är på väg.
Att känna "Det här vill jag göra" ... men sedan tveka på om jag ens skulle klara av det.
Aldrig våga lita på min egen förmåga.
Ingen självkänsla.
Inget självförtroende.
Ingen vilja att leva, om livet ska kännas såhär.
Livrädd för att aldrig lyckas, för att stå kvar här och stampa på samma ställe för evigt.
Livrädd för att glömmas bort, för att aldrig mer få känna närhet.

Han finns nu inom räckhåll.
Det enda jag behöver göra är att sträcka ut handen och slå numret.
Vad händer om jag gör det?
Skulle mitt redan instabila psyke klara av det?
Klarar jag av att höra vadsomhelst?
Att höra den rösten igen överhuvudtaget?

Vart tog alla vägen?
När blev allting annorlunda?
Varför märkte jag ingenting?
Skillnaden är kanske för andra mikrokopisk, men för mig är den självklar.
Lika självklar som allt detta svamlande pladder är för mig.