MissLizzie

Ringde igen, telefonen var avstängd. Jag orkar inte mer nu. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag ursäktar honom hela tiden, men jag bodde fattat för så himla längesedan: Jag betyder inte så otroligt mycket för honom. Det gör så ont att skriva det, även fast jag vetat det hela tiden. Jag försöker bestämma mig för att sluta tänka på honom ... men det går inte. Minnesbilder från i somras poppar hela tiden upp i mitt huvud och lämnar en svidande smärta efter sig. Känslan av hans kyssar, hans händer, hans närhet, synen av hans ögon, hans kropp och hans leende ... jag hör hans röst i huvudet som om det var igår vi pratades vid. Jag kan inte glömma ... jag försöker, men det går inte. Jag vet inte ens varför jag älskar honom längre, jag bara gör det! Jag vill bara gråta bort allt det onda, men inte ens det fungerar. Och det gör det alltid annars! Jag känner mig så lurad, bortkommen, besviken, ful, tjock, äcklig, motbjudande, värdelös ... och jag vet att allt inte är hasn "fel", det handlar om mig själv mycket. Jag vet inte vad jag ska göra, men hela min livssituation håller på att falla mig helt ur händerna. Jag kan inte kontrollera någonting i mitt liv längre. Jag står famför ett stup och tittar ner hela tiden ... ibland är jag på väg att backa bort från det, men jag kommer aldrig särskilt långt. För där står det en spegel och jag ser mig själv ... jag hatar vad jag ser. jag vill inte vara i min egen kropp och jag hatar hur jag ser ut.

Om inte någon tar ett stadigt tag om mig snart och drar mig tillbaka, så kommer jag falla utför stupet ... och på ett sätt känns den tanken ... skön ...