MissLizzie

Ibland finns det ingen orsak till att man skriver vissa saker.
För det mesta finns det en.
Min orsak är ... att detta är ett skrik på hjälp.
Jag vill bara att någon ska se. Förstå. Anfötro sig till mig.
Vill inget hellre än just det.
Att få förtroenden. Känna mig behövd i den här världen.
Få det bekräftat en gång för alla att jag bara inbillar mig saker och ting.
Att det bara är som jag tror.
Att jag inte alls håller på att förlora er helt. Inte allihopa, det vet jag .... Men några av er därute.
Några av er, som jag inte vet om jag skulle kunna leva utan.
Om man bara kunde få ett litet, ynka telefonsamtal.
Om någon helt plötsligt bara vaknade en morgon och tänkte "Idag mår jag inte bra. Jag ringer Lisa, för om jag får prata med henne, berätta om mitt liv och om hur jag känner, så kommer allting bli bättre."
Jag trodde att det var så.
Men jag är inte säker på någonting längre.

För bara några månader sedan var min största skräck att aldrig finna kärleken igen, att bli ensam för resten av mitt liv.
Min första skräck är fortfarande att bli ensam för resten av mitt liv ... men ensam, utan människor som vill vara ens vän.
Jag har vänner, det är inte det jag säger.
Men ... jag förlorar dem ... de glider allt längre bort. Jag försöker desperat sträcka mig efter dem, men ... det känns som om min arm snart går ut led, för ju mer jag sträcker mig, desto längre bort glider de ...
Det är så otroligt tärande.
Att aldrig vara säker.
Att aldrig känna sig omtyckt och behövd.
Att hela tiden behöva bekräftelse, genom orden "Jag är din vän".
Det är klart att ens vänner inte kan gå runt och säga det varje dag, det tar man ju oftast för givet att den personen vet.
Men jag vet nästan aldrig.
Det är hemskt.
Jag är förmodligen likadan. Jag säger förmodligen också alltför sällan till mina vänner hur mycket jag tycker om dem.

Jag vet inte vem jag är.
Jag vet inte ens om jag någonsin vetat det.
Det värsta med att inte veta är att upptäcka saker som man faktiskt inte var medveten om.
Särskilt när man upptäcker det försent.
Som när man inser hur otroligt påfrestande man kan vara genom att prata för mycket om sig själv, och sina problem.
Att det kan vara jobbigt att höra för någon annan, som faktiskt mår mycket sämre.
Men hur skulle jag kunna veta? Om ingen säger någonting menar jag. Jag antog väl förmodligen att alla var som jag, pratade när jag behövde, utan att någon frågar. Men alla är inte som jag. Jag önskar att jag frågat oftare folk som jag älskar: "Hur mår du egentligen?". Åh, vad jag önskar det ...
Det är en del som sista tiden har talat om för mig att de tycker om mig, och att de bryr sig, och vill vara min vän.
Ändå sitter jag här, dag ut och dag in.
Ensam, liksom.
Jag vågar inte tro på någonting.
Jag kan inte tro att någon tycker om mig.
När någon frågar mig hur jag tror att andra ser på mig, kommer följande ord upp i skallen på mig:
Jobbig ... högljudd ... för mycket ... självupptagen ... inte sig själv ... påklistrad ....
Jag är alla dessa sakerna, jag vet det. Men det är ett stort steg för mig att bara inse det ... kanske ska jag någon gång också se mina goda sidor.

Jag vet inte hur det kunde bli såhär.
Kanske jag har försökt ursäkta mig själv, för att jag är den jag är.
Jag kanske ville få folk att förstå att jag vet om hur otillräcklig jag är.
Ungefär som: Det är okej att ni tycker illa om mig ibland, jag vet varför, jag gör det själv!
Och det är klart att folk i ens omgivning inte orkar lyssna på det för evigt.
Men jag kan inte hjälpa det! Det har aldrig varit min mening att stöta folk längre bort, det här har varit mitt sätt att försöka få folk intill mig! Jag öppnar upp för jag trodde det är det som är nyckeln! Jag vill ju bara vara en av er, vara omtyckt och vara som ni vill att jag ska vara.
Ändå har det alltid bara blivit fel.
Och när jag bett om ursäkt blir det också fel.
Jag är ledsen ... men alla kan inte ha världens bästa självfötroende, och veta exakt vad man ska säga i alla lägen, och när det passar sig att säga sin åsikt.

Jag förstår att allt det här verkar jättekonstigt, och kanske helt obegripligt.
Välkommen till min värld för tillfället.
Jag vet inte var eller vem jag är.
Eller vad man ska göra åt det.
Men jag vet iallafall om det.
Insikten slog mig.
Jag är bara rädd att insikten kom försent ...