MissLizzie

Frågan är om jag har det.
Jag har nog inte riktigt hunnit.
Det var skit att lämna Lanzarote i tisdags.
När man jobbar sådär utomlands så blir allting så himla intensivt.
Man går in i en bubbla tillsammans med människorna omkring dig.
Du lever, bor, jobbar och umgås med samma fem personer så otroligt tight att man blir, vare sig man vill eller inte, en liten familj.
Man skrattar, gråter, jobbar, diskuterar, bråkar och har roligt tillsammans.
Man lär känna varandra på ett sätt som andra människor hemma inte riktigt kan förstå.
Även om jag bara var på Lanzarote i tre veckor, så blev även det här teamet viktigt för mig, och vår bubbla var minst lika tydlig och stark som de andra jag levt i.
I vanliga fall när man lämnar bubblan så gör alla de andra det också.
Men så är inte fallet nu.
Bubblan finns kvar.
Det är bara det att jag inte hör till den längre.
Det känns .... smärtsamt faktiskt.
Jag saknar dem.
Japp, det gör jag.
Liksom jag saknar mina fina kollegor från Pascha i somras.
Saknad är en stor sak just nu.


Saknar ...

Jag satt på planet i tisdags och undrade vad sjutton jag var på väg till.
Jag har inget hem.
Inte just nu iallafall.
Kommer behöva spendera hela november och december med att hoppa mellan olika goda vänner.
Det gör mig egentligen inget, men det var hemskt och jobbigt att känna sig så rotlös när man precis haft en jobbigt avsked av goda vänner som kommit att betyda mycket för en.

Sedan satte livet igång direkt dagen efter att jag kommit hem, vilket var skönt.
Kom igång med repetitionerna av julshowen, och det var alldeles fantastiskt roligt.
Att träffa Markus igen och höra hans ljuva stämma.
Att träffa Klas och Stefan och få skratta lite.
Att jobba med Camilla igen.
Att med öppna armar välkomna Jennie in i gruppen.
Jennie är en klippa.
Hon och jag har pratat mycket de senaste dagarna då vi repat ensamma eftersom Markus gigar i Sundsvall och Camilla är sjuk.
Jag visar koreografi och hon suger åt sig som en svamp, vilket är så roooooligt.
Det är bra för mig att inte vara för mycket själv när jag inte riktigt känner mig stabil vare sig i kropp eller själ.


Saknar ...

Sjuk blev jag ju också när jag kom hem.
Host och snörvel.
Sömnproblemen kom tillbaka med buller och bång, hade hoppats på att de försvunnit för gott.
Men icke.

Mitt humör skiftar hela tiden.
Jag känner mig glad ibland.
Frustrerad ibland.
Och just nu ledsen.
Undrar.
Funderar.
Varför jag aldrig lär mig.
Och varför det alltid blir såhär.

Jag vet vad som hjälper.
Att bestämma sig.
Se sanningen och acceptera.
Jag vet att jag kan.
Och jag ska.
Snart.
Jag måste lära mig att uppskatta det lilla.
Suga ut det goda ur varenda sekund av mitt liv.
Jag är nog dålig på det.
Det ska jag förändra.


Saknar ...



Antingen ska jag sova nu, eller så ska jag sitta upp på Facebook och vänta på att någon vill prata med mig.
Kanske väntar ett tag till, och sen sover.
Ja, så blir det nog.
Puss