Tankens kraft
Den är starkare än jag tror vi alla förstår.
För mig tog det 22 år innan jag förstod det.
Jag minns otroligt tydligt vad som hände som fick mig att förstå det också.
En augustidag sommaren 2007.
Det hade varit en omtumlande, på många sätt bra, men också j-ligt jobbig sommar.
Och så en dag hände någonting som fick mig att gå ner mig totalt.
I en vecka gick jag runt som en zombie, jag kunde inte sova, ville varken prata eller skratta, kunde inte äta.
Gick ner 4 kg på 7 dagar.
Det enda jag kunde göra var mitt jobb.
Och det knappt ändå.
MEN ... efter dessa sju dagar så kom den dagen då jag förstod tankens kraft.
Jag bestämde mig.
Bestämde mig för att inte längre må dåligt, och tycka synd om mig själv.
Den här veckan var egentligen bara sluttampen på en hel sommar av självförakt, egoism och förnedring.
Och jag var klar. Färdig. Ville inte mer. Ville inte längre se mig själv som ett offer.
För det var jag inte.
Jag hade accepterat det som hänt mig.
Jag var redo att gå vidare.
Och med hjälp av mina egna tankar, och min vilja att må bättre, så gjorde jag det också.
Det var första gången i mitt liv som jag insåg att det egentligen bara är upp till mig själv att bestämma när, var och hur man kan gå vidare från jobbiga saker.
Det är bara du själv som kan styra över ditt liv och dina känslor.
Tyvärr.
Andra människor kan finnas där som stöd, men i slutändan är det bara en själv som verkligen kan bestämma över sitt liv och sina känslor och hur man vill att andra människor ska se en.
Det som hände mig denna sommaren har stärkt mig på många sätt, för jag blev mer självmedveten och lärde mig som sagt hur mycket man kan klara av med endast sin hjärna till hjälp.
Tyvärr leder ju också självmedvetenhet till jobbiga saker också.
Jag är livrädd för att falla tillbaka till den Lisa jag var då.
Jag vet ju vad som föranledde att jag blev sådan, så varenda gång jag känner de där känslorna som gjorde att jag till slut gick ner mig totalt, så blir jag ju naturligtvis livrädd.
Livrädd för att ge mig hän igen, att tro och hoppas.
Livrädd för att det igen leder till att jag blir sådär ledsen, sårad och totalt omedveten om min omgivning som jag blev då.
Fast jag tycker jag varit ganska bra på att trotsa min rädsla.
Jag gör och säger ofta saker som jag egentligen inte vågar, men som jag tvingar mig själv att göra därför att jag vet att jag skulle komma att ångra mig om jag står där sedan och inte vågade.
Jag har varit ganska modig vågar jag påstå.
Tyvärr har mitt mod inte fått sådär jättebra gensvar ...
Därför tror jag det kommer krävas en del för att det där modet ska komma tillbaka igen.
Jag vet nämligen inte om jag orkar kämpa mig tillbaka en gång till.
Här skulle ju tankens kraft komma väl till nytta.
Jag skulle kunna tvinga mig själv att resa mig upp och gå vidare.
Vakna upp imorgon och bestämma mig för att vara glad, lycklig och må bra hela dagen.
Sluta älta, tänka, trycka ner mig själv, göra mig själv till ett offer.
Om man bara bestämmer sig så går det, jag vet det, jag har gjort det åtminstone två gånger förut.
Problemet är väl ... att jag helt enkelt inte är redo.
För tankens kraft klarar sig inte riktigt själv, hur stark den än är.
Den måste få med sig sin bästa kompis ... vilja.
För mig finns det fortfarande så mycket kvar som jag inte vill, inte kan acceptera.
Man måste acceptera det som hänt innan man kan bestämma sig för att gå vidare.
Och jag är inte riktigt där ännu.
Klart jag inte gillar att varje dag gå upp och inte riktigt veta hur jag ska må idag, vad mina tankar ska göra med mig.
Klart jag skulle vilja resa mig upp med ett leende, och bestämma mig för att ha en bra dag.
Eller rättare sagt, jag VILL vilja allt det där.
Fattar ni?
Du hade rätt bror, jag vill helt enkelt inte ...;).
Så, ni får leva med att jag kommer gå runt här ett tag till och älta, fundera, tänka och känna.
Det måste jag göra.
Det är egentligen inte så illa som det låter, jag klarar mig alldeles utmärkt.
Och det blir aldrig mer så illa som det blev den där sommaren för två och ett halvt år sen.
Det lovade jag mig själv redan då, och det löftet har jag hållt, och tänker fortsätta hålla.
Vore ju lättare om jag hade något att göra på dagarna, men just nu är jag helt fri från förpliktelser.
Dumt, för det skulle komma väl till pass nu.
Men snart så ...:).
Imorgon ska jag träffa Malin och Helena.
Det ska bli underbart.
Jag har Johanna här varje dag som skrattar och busar med mig.
Det är underbart.
I lördags var jag ute med henne, Tina, bror, Anders och ett helt gäng galna människor och hade en fantastisk kväll.
Det var underbart.
Att omge sig med vänner brukar hålla tankarna i styr.
Och eftersom mina vänner är de bästa, så lyckas de alltid att få mig sluta grubbla.
Om så bara för ett litet tag.
Och DET är jag underbart lycklig för:).
Kärlek till er alla.
Och kom ihåg: Tankens kraft kan ta er längre än ni trodde var möjligt!!!!
Så länge ni har viljan.
För mig tog det 22 år innan jag förstod det.
Jag minns otroligt tydligt vad som hände som fick mig att förstå det också.
En augustidag sommaren 2007.
Det hade varit en omtumlande, på många sätt bra, men också j-ligt jobbig sommar.
Och så en dag hände någonting som fick mig att gå ner mig totalt.
I en vecka gick jag runt som en zombie, jag kunde inte sova, ville varken prata eller skratta, kunde inte äta.
Gick ner 4 kg på 7 dagar.
Det enda jag kunde göra var mitt jobb.
Och det knappt ändå.
MEN ... efter dessa sju dagar så kom den dagen då jag förstod tankens kraft.
Jag bestämde mig.
Bestämde mig för att inte längre må dåligt, och tycka synd om mig själv.
Den här veckan var egentligen bara sluttampen på en hel sommar av självförakt, egoism och förnedring.
Och jag var klar. Färdig. Ville inte mer. Ville inte längre se mig själv som ett offer.
För det var jag inte.
Jag hade accepterat det som hänt mig.
Jag var redo att gå vidare.
Och med hjälp av mina egna tankar, och min vilja att må bättre, så gjorde jag det också.
Det var första gången i mitt liv som jag insåg att det egentligen bara är upp till mig själv att bestämma när, var och hur man kan gå vidare från jobbiga saker.
Det är bara du själv som kan styra över ditt liv och dina känslor.
Tyvärr.
Andra människor kan finnas där som stöd, men i slutändan är det bara en själv som verkligen kan bestämma över sitt liv och sina känslor och hur man vill att andra människor ska se en.
Det som hände mig denna sommaren har stärkt mig på många sätt, för jag blev mer självmedveten och lärde mig som sagt hur mycket man kan klara av med endast sin hjärna till hjälp.
Tyvärr leder ju också självmedvetenhet till jobbiga saker också.
Jag är livrädd för att falla tillbaka till den Lisa jag var då.
Jag vet ju vad som föranledde att jag blev sådan, så varenda gång jag känner de där känslorna som gjorde att jag till slut gick ner mig totalt, så blir jag ju naturligtvis livrädd.
Livrädd för att ge mig hän igen, att tro och hoppas.
Livrädd för att det igen leder till att jag blir sådär ledsen, sårad och totalt omedveten om min omgivning som jag blev då.
Fast jag tycker jag varit ganska bra på att trotsa min rädsla.
Jag gör och säger ofta saker som jag egentligen inte vågar, men som jag tvingar mig själv att göra därför att jag vet att jag skulle komma att ångra mig om jag står där sedan och inte vågade.
Jag har varit ganska modig vågar jag påstå.
Tyvärr har mitt mod inte fått sådär jättebra gensvar ...
Därför tror jag det kommer krävas en del för att det där modet ska komma tillbaka igen.
Jag vet nämligen inte om jag orkar kämpa mig tillbaka en gång till.
Här skulle ju tankens kraft komma väl till nytta.
Jag skulle kunna tvinga mig själv att resa mig upp och gå vidare.
Vakna upp imorgon och bestämma mig för att vara glad, lycklig och må bra hela dagen.
Sluta älta, tänka, trycka ner mig själv, göra mig själv till ett offer.
Om man bara bestämmer sig så går det, jag vet det, jag har gjort det åtminstone två gånger förut.
Problemet är väl ... att jag helt enkelt inte är redo.
För tankens kraft klarar sig inte riktigt själv, hur stark den än är.
Den måste få med sig sin bästa kompis ... vilja.
För mig finns det fortfarande så mycket kvar som jag inte vill, inte kan acceptera.
Man måste acceptera det som hänt innan man kan bestämma sig för att gå vidare.
Och jag är inte riktigt där ännu.
Klart jag inte gillar att varje dag gå upp och inte riktigt veta hur jag ska må idag, vad mina tankar ska göra med mig.
Klart jag skulle vilja resa mig upp med ett leende, och bestämma mig för att ha en bra dag.
Eller rättare sagt, jag VILL vilja allt det där.
Fattar ni?
Du hade rätt bror, jag vill helt enkelt inte ...;).
Så, ni får leva med att jag kommer gå runt här ett tag till och älta, fundera, tänka och känna.
Det måste jag göra.
Det är egentligen inte så illa som det låter, jag klarar mig alldeles utmärkt.
Och det blir aldrig mer så illa som det blev den där sommaren för två och ett halvt år sen.
Det lovade jag mig själv redan då, och det löftet har jag hållt, och tänker fortsätta hålla.
Vore ju lättare om jag hade något att göra på dagarna, men just nu är jag helt fri från förpliktelser.
Dumt, för det skulle komma väl till pass nu.
Men snart så ...:).
Imorgon ska jag träffa Malin och Helena.
Det ska bli underbart.
Jag har Johanna här varje dag som skrattar och busar med mig.
Det är underbart.
I lördags var jag ute med henne, Tina, bror, Anders och ett helt gäng galna människor och hade en fantastisk kväll.
Det var underbart.
Att omge sig med vänner brukar hålla tankarna i styr.
Och eftersom mina vänner är de bästa, så lyckas de alltid att få mig sluta grubbla.
Om så bara för ett litet tag.
Och DET är jag underbart lycklig för:).
Kärlek till er alla.
Och kom ihåg: Tankens kraft kan ta er längre än ni trodde var möjligt!!!!
Så länge ni har viljan.
Kommentarer
Trackback
