MissLizzie

The botten is nådd.
Önskar någon i hemlighet hade riggat en kamera i min lägenhet igår och tvingat mig att titta på den idag.
Då kanske jag hade fattat vad jag egentligen höll på med.
Alldeles ensam, med de fyra första "Vänner"-säsongerna, i mjukisbyxor, ett par skor med 12-centimeters klack på fötterna (hade fått dem av min man Anders i födelsedagspresent och var bestämd i min vilja att töja ut dem lite) och tre glas vin för mycket innanför västen, spenderade jag denna lördag i min lägenhet.
Var ute en timme mellan två och tre, annars satt jag där och glodde och kände som om livet aldrig mer skulle bli bra.
Någonstans i dimman flöt jag upp och såg mig själv utifrån och insåg hur patetisk hela situationen var.
Men jag behövde det.
Jag behövde få vara ledsen och bitter ett tag.
Behövde ge mig själv tid till att bara låta allt jag känner få komma ut.
Låta alla hemska tankar få tänkas ...

Idag vaknade jag och ville helst bara dra täcket över huvudet och försvinna från världen igen.
Men jag gjorde inte det.
Jag åkte och mötte min bror för en fika.
Nu sitter jag här i hans soffa och tittar på film.
Det hjälpte faktiskt att inte vara ensam.
Det finns fortfarande mycket tankar.
Men det är alltid lättare att dela dem med någon.
Och även om man inte delar dem, så är det ändå skönt att veta att man inte är ensam.

Imorgon kommer Johanna hem, alldeles underbart skönt ska det bli.
Ska nog träffa Tina också, vilket kommer göra allting ännu lite mer underbart!
Livet ÄR underbart!
Iallafall ibland:).