MissLizzie

Sitter med pärmen i hösta hugg och USB-minnet inopererat i datorn.
Sjunger för full hals.
Borde vara euforisk och lycklig.
Men det har helt enkelt inte varit min dag idag.
Kan inte uppbåda vare sig entusiasm och glädje.
Och jag börjar bli så urbota trött på det.

I en månad har jag gått runt som en zombie.
Jag har bara gått och hoppats.
Jag har inte fattat riktigt.
Inte velat fatta.
Men jag tror att jag igårkväll äntligen fattade.
Fattade att det är inte är som jag varken trott eller velat.
Jag har haft fel.
Ingenting av det jag trodde fanns är verkligt.
Det spelar ingen roll att allt pekade på det, att folk omkring mig trodde sig se någonting, att t o m till slut jag trodde det.
Jag har levt på minnen, som jag nu är rädd att jag skapade helt själv därför att jag så gärna ville att det skulle vara så.
Har försökt intala mig själv att inte släppa det därför att jag var helt övertygad om att det fanns något där.
Men det gör inte det.
Kanske har det heller aldrig gjort det.
Och den insikten har knäckt mig helt.
Självföraktet ligger numera som ett stort, tungt täcke över mig.
Hur ska jag kunna resa mig upp nu?
Accepterandet ligger längre bort än någonsin just nu ...

Jag orkar inte med mig själv och mina tankar.
Men jag vet snart inte vad jag ska ta mig till.
Såhär illa har det inte varit på många, många år.
Jag hade glömt hur jobbigt det var och hur ont det gjorde.

Vägen har varit så otroligt lång.
Trodde att jag vid det här laget iallafall skulle kunna se slutet på den.
Men den verkar längre bort än någonsin.

Imorgon ska jag gå och lyssna på världens bästa Ida.
Ska ta mig ut ur den här lägenheten, kanske t o m sätta på mig lite mascara och någonting annat än joggingdress, klistra på mig ett leende och lyssna på bra musik.
Det kan nog vara bra:).


Dagens Vänner-citat:

Ross: Well, yeah I think we should get married!
Rachel: What? Because that's your answer to everything?