MissLizzie

Ja, lördagens utgång började bra, var som bäst i mitten och slutade med en krasch, bokstavligt talat.
Jag, Tina och Johanna hade varit på Engelen och lyssnat på Ida och The Matchmen.
Det var en mycket trevlig kväll, och jag fick än en gång joina Ida vid micken och rockade loss så gott jag kunde med "Long Train Running" och "Highway to Hell".
När klockan var tre bestämde vi oss för att åka hem, så jag ringde Markus för att han skulle kunna komma med taxin och hämta oss.
Det skulle dock ta lite tid, för han var ute i Hallonbergen och skulle ta en körning, så medan vi väntade så gick upp till McDonald's vid Slussen.
En halvtimme senare ringer Markus och säger att han alldeles strax är vid Slussen så vi går ut på Katarinavägen för att möta honom.
Dock visste jag inte ifall han skulle komma från Söder eller från Gamla Stan, så vi kom på den utomordentligt briljanta idén (tyckte vi då) att gå över första övergångsstället och ställa oss på refugen för att då kunna se i förväg vart han kom ifrån.
Det sista jag minns är att Johanna säger något om en röd bil, att Tina svarar att nej, det ska vara en vit bil, jag tittar åt höger och i nästa sekund ligger jag på backen och det står en hel hög med folk runtomkring mig.
Jag förstod inte vad som hade hänt, trodde jag hade halkat eller något liknande, men fick panik när jag såg att Johanna låg två meter ifrån mig med minst lika mycket folk omkring sig.
Tina hade klarat sig undan och förklarade att en bil hade kommit i alldeles för hög fart, kört rakt in i stolpen som böjde sig och träffade oss i huvudet, och att både polis och ambulans var på väg.
Vad jag inte förstod var att ett riktigt djupt hack hade slåtts upp i mitt huvud och att blodet fullkomligt forsade ner över halva mitt ansikte, så när Johanna fick syn på mig fick hon naturligtvis fullkomlig panik och började störtböla.
Jag var helt oförstående och var helt fokuserad på Johanna och på att när Markus ringde min mobil var jag tvungen att svara.
I mitt huvud skulle vi ju strax vara redo att åka hem liksom.
Först när jag lagt på och såg att telefonen var helt nerblodad förstod jag hur allvarligt det faktiskt var.
Men förutom Tina fanns det en hel hög med alldeles underbara människor omkring oss som verkligen tog hand om oss och helt enkelt var superfina på alla sätt.
Personen som kört var dock inte riktigt lika fin, han smet nämligen från både bilen och olyckan.
Verkligen jättetoppenfint ...

Ambulansen kom iallafall och vi kördes till Södersjukhuset.
Det var i ambulansen jag verkligen insåg hur illa såret i mitt huvud var, jag hade två stora blodfläckar på jeansen och hela sjalen var mörkt rödbrun.
Paniken infann sig, och både Tina och Johanna var i den andra ambulansen, så att jag grät floder kanske inte var helt underligt.
På sjukhuset var de iallafall helt underbart gulliga mot oss, och de kom ganska snabbt fram till att Johanna var helt okej men hade fått en lättare hjärnskakning, ett litet jack i tinningen och en ganska rejäl blåtira.
Jag skulle däremot sys och röntgas, och dessutom få en stelkrampsspruta, så den där nålskräcken jag levt med hela mitt liv fick jag ganska snabbt försöka glömma bort.
Fick ju även syn på mig själv i spegeln för första gången, och det var inte en vacker syn.
Poliserna var också där, och de var verkligen extremt duktiga och hjälpsamma.
De tog ett förhör med oss var, men själv tror jag nog inte jag kunde tillföra speciellt mycket eftersom jag knappt mindes något och dessutom tittat åt andra hållet när bilen kom.
Tina och Johanna hade båda sett bilen som körde på oss redan innan det small, och eftersom stolpen hade missat Tina så hade hon nog iallafall en del att säga.
Men de var iallafall mycket trevliga och sa att allt skulle ordna sig.
Jag blev sydd i huvudet, femton stygn utan bedövning - tjohej liksom.
Men Tina satt bredvid och höll mig i handen, det tackade jag alla mina gudar för.
Stackars Johanna fick sitta ute i korridoren och var superledsen, men efter det fick hon komma in igen och vi satt där alla tre och försökte inse vad som hade hänt.
Jag blev röntgad och allt såg bra ut, en lättare hjärnskakning hade även jag fått, men ingen blödning eller fraktur vilken förmodligen bara var ren tur.
Fick stanna kvar över natten för observation men flickorna fick åka hem.
Min älskade bror hämtade mig dagen efter, körde mig hem och gick sen och handlade åt oss.
Han är så himla fin på alla sätt.

Vi mår helt okej, men har väldigt ont i huvudet och är nog fortfarande ganska chockade.
Helt sjukt att något sådant här händer en, det är ju sånt man bara ser om på TV liksom.
Men antar att vi ska vara glada att stolpen stod där, annars hade bilen träffat oss istället och då vet man aldrig vad som hade hänt.

Blir så glad över alla som ringt och undrat hur vi mår, känns fantastiskt bra att man har så mycket fina vänner och människor i ens liv som bryr sig.
Tack allihop, ni är ju helt enkelt FABOLOUS:)!

Ta hand om varandra, det gör vi!
PUSS


Dagens Vänner-citat:

Phoebe: Are you in there little fetus? In nine months will you greet us? I will... buy you some Adidas...