MissLizzie

Och det är bara mitt eget satans fel att jag känner mig sådan!
NÄR ska jag bli vuxen? Lära mig ta ansvar för mina egna handlingar? Klara av att betala mina räkningar själv?
Några gånger om året hamnar jag i den där jobbiga situationen där det är tveksamt om jag kommer ha pengar till att ens köpa mat.
Varje gång säger jag till mig själv att se till att aldrig mer hamna i den sitsen.
Men nog sjutton sitter jag där några månader senare och gråter ögonen ur mig och skäms för att jag aldrig tänker längre än näsan räcker.
Istället för att spara av de pengar jag tjänade mina två månader i Turkiet så åkte jag iväg på en resa som jag egentligen inte hade råd med.
En resa som förvisso blev min räddning, eftersom jag fick komma bort från allt som var jobbigt och inte hamna själv i mina destruktiva tankar.
Dessutom fick jag umgås med en världens mest av fantastiska människor, och jag vill egentligen inte ha det ogjort.
Men jag inser ju också att man inte kan hålla på så om man helt enkelt inte har råd med det.

Vill bara skrika av frustration och skam.
Men finns risk att det inte hjälper mig.
Hundra saker att göra.
Och vad gör jag?
Sitter hemma i mjukisarna, läser en bok och sörjer över att jag är så tanklös.

Okej, nu har jag gnällt.
Man kanske skulle ta tag i sitt liv?
Typ resa sig upp, sätta på sig några andra kläder, ta en promenad, laga lite mat och vara glad för att jag har världens bästa föräldrar (som aldrig förebrår eller fördömer mig fastän de har all rätt i världen till det), världens bästa bror som faktiskt tycker om att umgås med sin syster, massa underbara vänner som bryr sig om mig och att jag varken har svininfluensan eller cancer.
TACK för att jag är frisk och har alla förutsättningar i världen att ändra mig själv och mitt liv när jag vill!

Puss på er