MissLizzie

Jag vill påstå att jag hade en god barndom.
Idealisk på många sätt.
Jag vill påstå att jag är någorlunda intelligent.
Varken korkad eller någon Einstein.
Jag vill påstå att jag är en glad och trevlig för det mesta.
Kan skratta ganska mycket och länge.

Dessutom är jag en tänkare.
Oftast är det bra.
Men ibland kan det var riktigt, riktigt, RIKTIGT dåligt.
Man grubblar och tänker och dagdrömmer om samma sak om och om igen.
Det stör en vart man än är, om det så är på jobbet (det leder till att man inte ens märker att ens rastavlösare har kommit för att lösa av en och har stått där bredvid en i tre minuter) på färjan till jobbet (förstår inte vart de fyra kaffefläckarna jag fick på mina nya kläder kom från), eller i duschen (försök använda balsam som schampo - kan funka, men resultatet blir inte riktigt det man ville kan jag säga).
Och det är bara en själv som är lösningen på problemet.
Så varför är jag så himla feg då?
Vad har jag att förlora?
Massor, enligt mig själv.

Men varför ska det alltid ligga hos mig?
VARFÖR?
Kan det inte komma lite gratis till mig för en gångs skull?

Men okej, då får jag väl inse då - det kommer inte göra det.
Så, vad väljer jag då att göra åt det?
Sticka huvudet i sanden och glömma för all framtid?
Eller vänta och vänta på något som aldrig kommer komma, tills jag får en ny chans om någon/några månader?
Eller ska jag ta mod till mig och göra något åt saken själv?
Kasta mig ut, liksom.

"If you want something - you should go for it."
Okej då.
Jag gör väl det då.
Nu.

Eller om någon vecka, hihi ...