MissLizzie

Med blandade känslor sitter jag här, återigen vid mina föräldrars dator i mitt barndomshem strax utanför Lidköping.
Det var en pärs att ta sig hit, med ungefär 7500 kg packning i stläptåg.
Som tur var mötte pappa mig vid stationen.
Han är en fin människa:).

Så nu har jag än en gång packat ihop mitt liv o kartonger och stuvat undan det i förrådet i källaren.
Känns så konstigt.
Ska jag aldrig hitta en rot i tillvaron?
Ska jag förbli som en fågel som flyger och far dit dess vingar tar den?
Ja, kanske.
Och värre saker finns det livet än det:)