MissLizzie

Kommer man aldrig över. Inte på riktigt. Försvinner aldrig från hjärtat. Lämnar spår som helt enkelt inte vill suddas ut.
Han är en sådan.
Och för första gången ... så accepterar jag det. För vi har äntligen talat ut.
Egentligen så är det otroligt jobbigt att han är så sjysst. Men det är skönt för omväxlings skull.

För två år sedan träffades vi för första gången, och jag föll handlöst för honom.
Jag vet att han verkligen gillade mig också. Men han sade stopp innen det gick för långt.
Jag blev fullkomligt förkrossad, jag antar att han betydde mer för mig än jag ville acceptera.
jJag blev den jobbigaste tjej som någonsin skådats. Inte bara p g a detta, för det var mycket annat i mitt liv just då också.
Jag förstörde en hel helg i Bryssel för alla inblandade genom att straffa honom för vad han gjorde mot mig (vilket egentligen var ingenting, men det tog ett tag för mig att inse det).
Vi skiljdes åt, och sågs inte på åtta månader.
Nästa gång vi sågs var allt lugnt på ytan. Men sedan dess har det alltid varit svårt för mig att se honom.
Har aldrig kunnat vara riktigt mig själv, därför att jag skämts så för hur jag betedde mig då.
Nu visste jag att vi skulle ses i helgen, och var livrädd. Vet att han har flickvän, och vill inte att han ska tro att jag stalkar honom.
På fredagens tävling var det väl okej, men liksom inte sådär hjärtligt som det var mellan oss förr.
På lördagen var jag ju där och stöttade honom, men han var ganska nervös och upptagen då, så pratade inte jättemycket med honom. Eller jo, lite, men kunde inte riktigt se honom i ögonen, rädd för vad som skulle hända mig om jag gjorde det.
När jag gick därifrån, var jag säker på att det kommer dröja minst ett år tills vi ses igen.
Tänkte en hel del på honom under kvällen, när vi var på Valand och så, tyckte det var lite jobbigt, och bestämde mig för att det får bära eller brista, jag bestämde mig för att skicka ett mejl när jag kom hem idag.
MEN för en gångs skulle hade jag turen på min sida!
Teres ringde och sa att de var på Nivå, så vi drog dit sen.
Till min stora glädje var han där, och med lite alkohol i kroppen blir allt så mycket lättare!!!!
Satte mig hos honom, och pratade hela tiden.
När vi senare under kvällen kom tillbaka från toaletten tog jag mod till mig och sa vad jag kände.
Bad om ursäkt för mitt beteende, och sa att jag bara ville att allt skulle bli som vanligt mellan oss, att han inte får gå runt och tänka på mig som den tjejen jag var precis efter allt som hände.
Han var så fantastisk, lyssnade på mig och sa att han aldrig hade dömt mig.
Att han kände redan på förra årets stämma att allt var lugnt när jag så tydligt tog ställning för honom och hans bror redan i det valet.
Han var så glad över att jag kom ner och stöttade honom den här gången också, och han tackade så jättemycket och sa att vi alltid kommer vara goda vänner.
Jag sa också att jag kanske kan skylla litegrann på att det var två år sen och att jag bara var tjugo, ung och oförståndig. Han höll med och skrattade lite.
Resten av kvällen pratade vi om allt möjligt och hade så otroligt trevligt. Precis som det var när vi allra först träffades, så var det bara vi två som pratade med varandra, alla runtomkring bara försvann.
Men alltså som vänner, jag försökte absolut inget mer, jag vet att han har flickvän. Men det känns så bra då att han fortfarande kan prata med mig, vara avslappnad, ta i mig och sådär, utan att för den gångs skull bli livrädd för att jag ska tro någonting.
Fick hans nummer igen, för jag sa att vi måste ses innan jag drar utomlands, och när jag och Frida kom hem så messade jag. Fick tillbaka idag, och det var som om en sten föll från mitt bröst.

Det gär var ett stort steg framåt för mig! Det här har gnagt mig så himla länge, och jag är stolt över att jag tog chansen och pratade med honom en gång för alla! Tror det här är ett tecken på en stigande självkänsla.
Han lyssnade, dömde inte och var inte rädd för att sitta och prata med mig hela kvällen (folk inom MUF börjar gärna skvallra, när vi hade det på G för två år sedan, var det det stora samtalsämnet i flera månader), ta i mig och krama mig och sådär .... han är nog den bästa killen jag träffat i hela mitt liv.

På ett sätt är det synd att vi inte träffades nu. Jag kände själv i helgen hur mycket jag mognat, vuxit och förändrats.
När vi "gjorde slut" (vi var ju aldrig riktigt ihop) så var det för att hans hade ett uppbrott bakom sig som fortfarande gnagde. De gjorde slut för att hon tyckte att han aldrig tog sig tid för henne, och det slutade med att de slutade prata med varandra. han var rädd för att det skulle hända igen, och han var inte redo för ett förhållande.
Kanske var det bara skitsnack då.
Men hade det varit nu .... det känns bara som om det hade varit annorlunda.
Tyvärr får jag aldrig veta det.
Han har flickvän, och det är nog egentligen bäst att jag håller mej från honom.

Men frågan är om jag innerst inne någonsin kommer ge riktigt upp på honom ...
Jag kommer nog alltid ha en del av mitt hjärta hos honom.

Och det känns faktiskt ... helt okej ...

En sak till: Att jag blev så upprörd för några veckor sen över en annan kille här hemma övergår mitt sunda förnuft. Tror det bara var i ren desperation efter bekräftelse.
Han skulle aldrig ignorera mig för att min kompis är snyggare än mig. För honom är det annat som är viktigt, och det är en sådan kille jag vill ha.
Han här hemma är ingenting jämfört med denna kille.
Det är Han som är värd mej.
Jag tror dock inte jag är värd honom. Han är den bäste jag träffat i mitt liv.