Ont ... så ont ...

Han är borta. Jag vet det. Kommer aldrig se honom igen. Kommer aldrig få veta vad som hände, aldrig få någon förklaring. Det enda jag har är vetskapen om att det sista han sa till mig var att han älskade mig. Hur kan han göra såhär? Jag skulle gett upp allt för honom ... och då menar jag ALLT ... Han är den enda anledningen till att jag orkat med de här veckorna jag varit hemma. Tanken på att jag skulle få träffa honom snart igen gjorde mig alltid glad, och jag kände att jag skulle orka med den dagen också.

 
Men nu ... allt är förstört, och han är borta. Kommer han någonsin höra av sig? Kommer han bevisa för mig, en gång för alla, att han bryr sig? Hjärtat och hjärnan är för en gångs skulle överens ...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0