MissLizzie

... jag tror inte jag har försökt lura mig själv. Men för första gången på flera månader ser jag hela bilden. Bilden av en svensk tjej, som gav bort sitt hjärta till någon som inte är förmögen att ta emot det. Tre veckor sedan var det jag lämnade Turkiet, och äntligen känner jag att jag kanske är på väg framåt igen ... iallafall litegrann. Snackade med honom igår på msn. Han var ... lite annorlunda än han brukar. Skojar om att jag ska flytta dit och gifta mig med honom ... men han vet lika väl som jag att det aldrig går. Jag sa "jag känner dig för väl för att göra det, du kan inte vara med någon 24 timmar om dygnet" ... och han vet ju själv att det är sant. Visst, jag tror honom när han säger att han tycker mycket om mig. Men samtidigt vet jag att han är desperat i sitt behov av uppmärksamhet och av att hålla mig kvar hos honom, därför att jag ger honom större ego. Vad händer om jag slutar höra av mig? Kommer han få panik då? Eller bryr han sig inte överhuvudtaget? Det är hemskt att man kan känna en människa så väl, hans fel och brister, och samtidigt tycka så mycket om honom. Egentligen tycker jag om honom och inte tycker om honom av samma skäl. Jag älskar att han är fullkomligt galen och inte tar så allvarligt på saker och ting ... vilket leder till att man oftast inte kan få honom till ett seriöst samtal längre än fem minuter. Jag älskar hans charm och hans sätt att se på mig ... vilket ger en vink om att han gör så mot alla tjejer. Jag älskar när han kallar mig honey ... vilket numera bara känns påklistrat. Jag älskar att han bryr sig om och pratar med mina vänner ... vilket gör mig orolig att han flirtar med dem. Jag älskar de små söta sakerna han gör och säger ibland när vi är ensamma ... och blir lika sårad när han inte gör det bland folk. Jag tycker om att veta att det vi har är privat och unikt, ... men samtidigt blir jag orolig för att han skäms för mig. Jag älskar när han kallar mig för sin bästa vän och älskare ... men det sårar mig för jag vill vara så mycket mer egentligen.
Kort och gott, så känner jag honom så väl och det gör mig rädd. Jag vet precis vad jag får ... och vad jag aldrig kommer få, det han aldrig kommer kunna ge mig. Ibland undrar jag vad som är fel på mig. Varför kan han inte älska mig? Men ... även om han gjorde det så vet jag inte om det skulle hjälpa. Jag tror aldrig han kommer kunna binda sig, hur mycket han älskar ... det är sorgligt ... men ... jag kan inte ändra på honom. En av hans bästa vänner sa att det finns en tjej som kan det, en tjej som han var kär i, en tjej som kunde varit hans nyckel till en lycklig framtid, en tjej som gjorde allt för honom ... en tjej vars namn jag helst inte vill höra. Men varför ska man ändra på någon? Är det att älska någon? Jag vill inte ändra på honom, det är ju honom jag blev kär i, inte en illusion av någon jag vill att han ska vara. Och även om han inte älskar mig, så vet jag att jag betyder något för honom ... för vi har alltid varit ärliga mot varandra, och han litar på mig ... just nu vet jag att det inte finns många i hans liv som han litar på. Jag skulle aldrig svika honom ... jag kan inte det.
Den här tjejens föräldrar skulle köpa honom en restaurang, ge honom ett nytt liv. Men han tog inte chansen. Varför fördöma honom för det? Hon kanske faktiskt inte var den rätta, likaväl som att inte jag är det. Känner man honom ordentligt, så vet man att det inte är det han vill med sitt liv. Jag vet vad han vill med sitt liv. Och jag tror att jag alltid kommer vara en del av det ... iallafall som en vän han alltid kan stötta sig emot.

Vart vill jag komma med allt mitt svammel? Jo ... det är nog bäst för min egen skull att jag inser faktum och släpper taget lite. Innan jag förlorar mig själv helt och hållet ...