Fucking Åmål
Ja, detta är ju inte en ny film direkt, och det var definitivt inte första gången jag såg den igår, med familjen. Med det var ändå några år sedan, och jag ser den med lite nyare ögon, och den blir om möjligt bättre ju mer man tittar på den.
Varenda skådespelare, från Rebecca Liljeberg och Alexandra Dahlström i huvudrollerna till de avancerade statisterna i skolan gör en fullkomligt lysande insats. Producenten har gjort något oerhört smart och dessutom det enda rätta när man ska spela in en ungdomsfilm; Valt vanliga ungdomar i rollerna, inte färdiga skådespelare. Vanliga ungdomar som fått lite intstruktioner, och sedan spelar upp vanliga situationer i deras liv. Att de dessutom valts ut bland ungdomar i Trollhättan ger dem dessutom den härlga västgötska dialekten man måste ha om man ska föreställa boende i Åmål.
Denna film är ett mästerverk, tonårslivets alla aspekter kommer med, man ser det från de "populäras" sida, och den mest ensamma av dem alla, och varenda människa känns igen. Konversationerna är så pricksäkra och verkliga att jag ibland undrar om det ens fanns manus till alla scener.
Det som även slog mig igår var Agnes föräldrars dilemma och hur de tacklar det. Pappan som verkligen försöker finnas till hans, försöker förstå och uppmuntra sin dotter, mamman som blundar för sanningen och vill verka så öppensinnad men innerst inne inte är det. Det måste vara oerhört jobbigt att vara förälder till någon som mår så dåligt.
Kort sagt sagt, finns inget att klaga på! Skulle möjligtvis vara att det inte ofta finns folk som kommer ut som homosexuella på högstadiet ... menmen, minor detail!
Varenda skådespelare, från Rebecca Liljeberg och Alexandra Dahlström i huvudrollerna till de avancerade statisterna i skolan gör en fullkomligt lysande insats. Producenten har gjort något oerhört smart och dessutom det enda rätta när man ska spela in en ungdomsfilm; Valt vanliga ungdomar i rollerna, inte färdiga skådespelare. Vanliga ungdomar som fått lite intstruktioner, och sedan spelar upp vanliga situationer i deras liv. Att de dessutom valts ut bland ungdomar i Trollhättan ger dem dessutom den härlga västgötska dialekten man måste ha om man ska föreställa boende i Åmål.
Denna film är ett mästerverk, tonårslivets alla aspekter kommer med, man ser det från de "populäras" sida, och den mest ensamma av dem alla, och varenda människa känns igen. Konversationerna är så pricksäkra och verkliga att jag ibland undrar om det ens fanns manus till alla scener.
Det som även slog mig igår var Agnes föräldrars dilemma och hur de tacklar det. Pappan som verkligen försöker finnas till hans, försöker förstå och uppmuntra sin dotter, mamman som blundar för sanningen och vill verka så öppensinnad men innerst inne inte är det. Det måste vara oerhört jobbigt att vara förälder till någon som mår så dåligt.
Kort sagt sagt, finns inget att klaga på! Skulle möjligtvis vara att det inte ofta finns folk som kommer ut som homosexuella på högstadiet ... menmen, minor detail!
Kommentarer
Trackback
