MissLizzie

... jag kan inte ha det såhär. Jag måste släppa taget, hur svårt det än är. Jag älskar honom. Jag har länge och väl funderat på hur det kunde gå såhär långt, och när jag egentligen blev är på allvar. Jag vet inte riktigt när jag BLEV kär, men jag insåg att jag var det den dagen han kom tillbaka från Antalya i somras efter att ha varit borta i två veckor. När han kom in i receptionen och kysste mig kände jag hur hjärtat hoppade över sju slag och jag insåg ... att jag skulle ge vad som helst för att få spendera resten av mitt liv tillsammans med honom. Men ... det kommer aldrig att ske ... jag måste sluta ljuga för mig själv. Jag skulle aldrig kunnalita på honom. Jag betyder inte lika mycket för honom som han betyder för mig. Jag tror visst att han saknar mig, och att han vill att jag ska komma och hälsa på mig. Josefin säger att han pratade en del om mig sedan jag åkte, och att han sa att han skulle skicka med henne en present till mig. Men ... sedan när hon frågade honom om den dagen innan han åkte så var det helt plötsligt inte så. Jag vet att jag han tycker jättemycket om mig ... men frågan är hur mycket. Och fortfarande så är han inte typen som någonsin kommer kunna binda sig. Och jag menar, hur skulle det kunna fungera. Jag kan inte flytta till Turkiet, det går bara inte ... min framtid och karriär finns här. Och jag tror inte ens att han skulle vilja det ... jag vet inte vad han känner för mig. Jag måste prata med honom ikväll, för jag kan inte ha det såhär. Jag håller på att gå sönder inombords, så ont gör det. Ska jag leva de här månaderna bara genom vetskapen att jag ska åka och hälsa på honom i två veckor?! Funkar det?
Josefin sa också att hon knappt sett honom på två veckor ... vilket är konstigt eftersom han alltid förr ständigt hängde i receptionen. Trodde att han kanske träffat någon och att han inte vill att Josefin ska se det, men det trodde inte hon eftersom han alltid ser så ovårdad och ofixad ut. men poängen är; Vad spelar det för roll??? Han är inte skyldig mig någonting, för vi är inte tillsammans. Men jag kan inte tänka mig att vara med någon annan, och jag vet inte hur länge den känslan kommer att hålla i sig. Som Sofia sa igår; Man kan inte ersätta en tanke eller en känsla med ingenting. Och här har jag ingenting ... det enda jag har är mina tankar, känslor ... och minnen. Ibland sitter jag för mig själv, låtsas att han sitter bredvid och bara pratar med honom ... hur sjukt är inte det liksom? Men det känns så mycket lättare, särskilt när jag kan få bestämma vad han svarar:).
Jag måste prata med honom ikväll ... vet inte exakt vad jag ska säga, men ... jag måste få veta vad han känner, hur han tänker. Jag tycker faktiskt att jag kan kräva att få veta, för finns det inget där måste jag glömma honom ... NU ... för snart vet jag inte vad jag tar vägen med mig själv. Saknaden ligger och gror i mitt mellangäde hela tiden, och jag vet inte vad jag ska göra för att få bort det.