Så som i Himmelen
Återigen en film jag sett förr, men som jag såg igår på TV tillsammans med familjen, Onekligen en film som väcker känslor och diskussioner.
En världberömd dirigent får en hjärtinfarkt, och tar därför en paus i sitt hektiska liv för att återvända hem till byn i Norrland där han växte upp. Dock har han mest hemska minnen därifrån, sin pappas död, mobbningen i skolan mm.
Han försöker stänga in sig där, men kan inte låta bli att dras till den lokala församlingskören. Han tar fram saker ur medlemmerna som varit dolda under ytan så länge, och saker och ting sker i byn och dess invånare som så länge legat och grott. Vissa människor avgudar honom, medans andra hellre skulle se honom död ...
Den här filmen pendlar mellan att vara helt fantastisk och så konstig att jag inte förstår någonting. Det finns många otroligt intressanta karaktärer i denna filmen, och många i stort sett alla skådespelerna gör helt fantastiska prestationer, då särskilt Helen Sjöholm, Lennart Jähkel, Inger Olsson och mannen som spelar kyrkoherden (vet ej hans namn). Vissa saker som sker i filmen skär verkligen i en av sorg och medkänsla, och varenda karaktär vet man finns på riktigt i vårt avlånga land (även om den typen av präst faktiskt inte finns längre). Vissa av dialogerna är också alldeles genialiska.
Men samtidigt får man inget riktigt grepp om filmen. Han startar upp så många situationer och presenterar så många olika karaktärer, men kan inte riktigt hålla kvar allting. Man får bara se små glimtar av vissa bihandlingar, vilket gör att man blir lite snopen när det bara tappas bort. Och till slut händer det så många sorgliga saker, att man till slut inte kan ta emot fler känslor. Sedan tycker jag Michael Nykvists karaktär är så sjuk och konstig, att jag inte köper honom alls. Hans kärleksrelation till Lena är också väldigt underlig, man märker inte när de blir ihop, och förstår inte riktigt om de någonsin blir det heller.
Men filmen lämnar väldigt djupa spår, man tänker till och känner med karaktärerna. Den absolut bästa repliken har Inger Olssons karaktär, prästfrun, när hon, i ren frustration ställer sin make mot väggen med sina frågeställningar angående Gud, "synden" och förlåtelse:
"Gud förlåter inte, för han har aldrig fördömt."!
